Igår sände jag en ömkande tanke till ungdomarnas kval inför såväl sommarförkylningar och svajande framtidsutsikter.
Idag går mina tankar till de tusentals löpare av varierad dignitet som piskas av små och stora regndroppar. Vattenmassor som med vindens klapp blästrar ömmande kall hud som spänner över stelnande muskler.
Stockholm Marathon-löpare.
Jag tänker på er.
Och jag tänker på de närmast sörjande som av ren plikt står utmed gator och torg iförda regnponchos och dunjackor och hejar på. De måste ju. Med regnproppar i ögonfransar och på nästippar måste de se sådär glädjefyllt stolta ut när deras bröder, mammor och kompisar trotsar än värre plågor än att behöva stå ut med paraplyspröt i ögonvitan och tankar över att "man han ju sett faaan så mycket bättre på TV".
Själv håller jag mig inne idag. På bästa November-manér har jag tänt en brasa och en miljard ljus och lufsar runt i mina trasiga Milan-tofflor. Jag stirrar med avsmak ut på den vågräta skogen genom fönstren och har inga som helst planer på att göra något annorlunda.
Rummen fylls av doften av blöt hund och Albin konstaterade nyss avmätt att Ludde alltid luktar sådär nuförtiden.
Jag kunde inte sagt det bättre själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar