Lägerbyte

Sitter här som ett barn på julaftonskväll och bara myser med min nya dator.

Efter flera års "iPhonande" och senare "iPaddande" har jag nu övergivit PC:n och har så att säga helt bytt läger.

Yes, numer är jag en Mac-are.

Min gamla dator har fått pensioneras och får nu leva sina sista dagar som lekkamrat till mellankillen. Och var den redo för pension? Om den var!

Den måtte ha börjat höra dåligt då den helt ignorerade min kommandon och med en snabbhet som en mördarsnigel fick den telefonkötiden till Försäkringskassan kännas som en felringning.

Sitter nu här och leker mig fram och imponeras av den uppsjö av finesser och förinstallerade program som hängde med. Köper man en PC får man vara glad om Windows hänger med.

Ja, som ni ser.

Om jag bara vetat att paradiset bara var en knapptryckning bort hade jag bytt ut PC:n för länge sedan.

Nu ska jag leka vidare.

Vi hörs!

Statusuppdatering

Jag ber om ursäkt.

Jag ser framför mig hur ni rivs av oro och nyfikna tankar. Sömnlösa nätter. Tics och sönderbitna nagelband.

Och det är då jag kommer med svar. Som ett kylbalsam över era brända ryggar ska jag nu uppdatera eder om statusen.

Statusen på operation Tillbyggnad.

Jora, så att....

X antal högt rekommenderade och in i minsta detalj nagelfarna byggfirmor är nu kontaktade. Nr 1, låt oss kalla honom Byggare Bob, var här i går och tittade. Han gick där hummande och bankade på panel, rev sig i det rufsiga byggarskägget och begrundade våra planer efter att ha studerat våra fantastika ritningar innan han undslapp:

"- Fantastiskt! Vilket projekt. Detta vill jag ha!!"

Ja, eller något sånt. Vad vet jag? Jag var ju inte ens hemma....

Men F påstod att snubben, skäggig eller ej, verkade på hugget och "inom kort" skall vi ha en offert i vår brevlåda. Nu vet ju alla som haft någonsomhelst kontakt med en hantverkare att det där "inom kort" är ett relativt begrepp och att vi kan vara tacksamma om vi fått ett belopp att begrunda innan mellandagsrean.

Men som sagt; bara för att stilla er klåda från era inre kliande ångestbett.

Vi är på G.

Klockan 05:30

Det är varmt, luften känns klibbig och det är svårt att andas. Jag får en känsla av att jag sitter fast. Brinner det?

Ja, det gör det nog för där går visst ett brandlarm.

Eller nej. Det var visst bara djävulen som ringer och säger att det är morgon. Jag smäller till mobilen med öppen hand rätt i hans blanka skrikande ansikte och somnar om.

Ge mig tio minuter, bara tio minuter....

Snart sitter jag där med fötterna på det svala trägolvet och andas tungt.

Hur kunde jag välja ett jobb med sådana arbetstider. Jag måste vara idiot.

Bakom mig hörs F`s tunga andetag, lyckligt ovetande om att även hans tid snart är kommen. Jag vänder mig om och räknar in min avkomma:

En, två, tre... Ja ha, allihop i natt också. Bara hunden som saknas. Men det var väl för varmt...

Jag reser mig och går med klibbiga fotsulor och knakande knän till toaletten. Sätter mig på toaletten. Och somnar om.

Vad ska du göra på semestern, Karin?
Sova, sova och sova...

Två veckor kvar.
Kämpa!

Kvällsrodnad

Mina axlar rodnar av min dumdristighet kring solens styrka. En gång varje år, slår aldrig fel.

En och en halv timmes autistiskt läsande i gassande julisol sätter sina skamsna spår på min snart 39 år gamla lekamen.

Jag smörjer mina barn till oigenkännlighet och söker efter missfärgade leverfläckar på deras oförstörda hudkostymer. Själv sitter jag med min läderartade hud och tycks förtränga att solens strålar även kan tränga ner i mig.

Så "note to self" inför nästa sommar: Solen bränner även vuxna axlar.

Aldrig nöjd

Idag sitter luften som en film över kroppen. Det känns som huden är insmord med salt honung och luften är mer fylld av fukt än av syre. Andnöd.

Det händer inte ofta. Rent statistiskt händer det egentligen inte alls, men just idag är en sån dag då jag längtar efter lite regn.

Jag funderar längtansfullt på hur jag skulle lägga mig på gräset och låta de svalkande dropparna kyla ner min sommarfebriga kropp. Hur jag skulle låta regnet skölja genom mitt kladdiga hår och och sakta ingjuta sval energi i min förslappade kropp.

Men det skulle ju aldrig hända. Det vet ju både jag och du. Förmodligen skulle jag sitta här, där jag sitter nu, och syrligt konstatera hur sommaren rinner bort genom de igensatta stuprören.

Aldrig nöjd is my middlename.

Shit happens

Ibland funderar jag över saker och tings uppkomst. Eller kanske framförallt  mer om hur människan kom på vissa saker. Vem bestämde t ex att håriga ben enkom var för män och att Lotta Engberg borde få sända ett allsångsprogram från Liseberg?

En av de mer sjuka företeelser som någon tjomme har upptäckt torde väl ändå vara Kopi Luwak-kaffe.

Kopi Luwak är vanliga kaffebönor som har blivit uppätna och gått igenom matsmältningssystemet på ett mårddjur som kallas Common Palm Civet. Utskitna bönor, helt enkelt. Sedan plockar man ur bönorna ur bajskorven, rostar och mal bönorna och kokar sedan det mytomspunna kaffet på de naturligt processade bönorna. Enligt uppgift skall kaffet vara aromatiskt och smakrikt och vara något mildare i smaken än det normala obajsade kaffet. Oprah Winfrey är en fan av kaffet. Sägs det.

 
Det kan säkert vara så. Ja, att kaffet är exceptionellt gott och så. Troligtvis, eftersom en kopp går lös på cirkus 500 spänn.
 
Men jag fattar ändå inte.... Vem kom på det? Ja, från början liksom.
 
Förmodligen var det en fattig krake på Sumatra någonstans som aldrig haft pengar till att köpa sig en riktig kopp med kaffe. Inte ens en endaste böna. Och så en dag när han var ute och gick med sina trasiga sandaler så råkade han trampa rakt i en hög med bajs. Uppgiven och garvad som han var tänkte han väl först bara att:
 
"- Ja, men det är väl klart. Klart man ska förstöra sina enda skor med skit. Skit är mitt liv...."
 
Men när han sedan hittat en pinne i lagom storlek och satt sig på en sten för att rensa bort exkrementerna från hans sandalsula gör han då upptäckten. För där, mitt inne i kletet, sitter det små helt oförstörda kaffebönor. Genast börjar han samla ihop bajskorv efter bajskorv där han går i djungeln och snart är hans fickor fulla med det bruna guldet. Väl hemma tvättar han bönorna, rostar och mal dem för att sedan bjuda in hela sin by på kaffekalas. Succé! Kaffet blir snart omtalat och den lille fattige mannen lever nu likt sultanen i Brunei i ett palats av guld. Eller kanske bajs?
 
Eller nåt?
 
För vem gjorde egentligen kopplingen att detta kunde klassas som livsmedel? Tankarna för mig nämligen ostört inpå vår egen hund, Ludde, och hans oförmåga att smälta majs i sin mat. Varje gång han fått slicka tallrikarna efter fredags-tacosen vet man att man dagen efter står med en bajspåse fylld med majs-tryfferad skit. Helt oförstörd.
 
Jag måste dock erkänna att jag aldrig gjort den kopplingen som den hypotetiske Sumatra-mannen gjorde. Kanske synd att man inte kan tänka utanför boxen mer än så. Vi kanske missar något stort, gastronomiskt världsomvälvande? Ludde kanske är något på spåren där?
 
 

 
Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag aldrig kommer att få veta.
 

Ers majestät

Idag är det annandag-midsommar och jag sitter här ensam, sånär som på en hund och en två-åring i mitt faluröda hus.

Solen skiner in genom vardagsrumsfönstret och jag funderar på hur det kan komma sig att det finns handavtryck på rutan längst upp. En två-årings handavtryck. Han är högt och lågt, vår lille Flax. Ett mysterium.

Så Axel och jag är alltså på tu man hand. En hel vecka. Jag ska förvisso jobba och den lille ska göra sina timmar på dagis men däremellan är det bara vi. Och Ludde förstås.

På kvällarna ska vi gosa på obestämd tid, vi ska äta chips och jordgubbar till middag och han ska få somna där han är, när han vill.

Den här veckan är Axel kungen och jag hans Noppe.

Ers majestät...

Midsomer Murders

Regnet faller så fint utanför fönstret att det ser ut som snö. Och med fint menar jag inte fint som i vackert. Luften är mättad av vatten och vore det inte för allt det ljusgröna skulle man likaväl kunna tro att vi befinner oss i april eller varför inte november.

Midsommarväder helt enkelt. En tradition som alla andra.

Midsommar.

En högtid som för många står som den viktigaste på hela året. Beats the hell out of påsken och kanske till och med julen.

Dock inte för mig. Inte alls.

Alltså missförstå mig inte. Ledigt är alltid kul. Att träffa släkt och vänner likaså.

Men själva firandet. Jag tror faktiskt att jag nästan aldrig har firat midsommar så där som man ser på TV.
Ni vet, med 250 andra barnfamiljer som samlats vid någon hembygdsgård iförda folkdräkt, dansandes runt en lövad fallossymbol med blommor i håret. Inte ens som barn. Linda Skugges bild av firandet på Tunigo får mig ju inte direkt heller att längta efter upplevelsen. Pass på det!

Och maten. Ja, vad ska man säga? Julmat, typ.

Nä, lite stillsamt firande med nära och kära passar mig bättre. Jag gillar ju inte ens snaps.

Föräldraledighet, en antites

Jag är nu inne på min andra föräldraledighetsvecka. På måndag börjar jag jobba igen.

I bakgrunden ljuder G´s försök till melodi på munspel ackompanjerat av en Mario på speed från TV:n i A´s rum. Och hör där! Där välte Flaxen ut G´s Legolåda. Igen.

På pappret hade jag bilden klar för mig hur mina dagar med barnen skulle gestalta sig. Trivsamt umgänge med äppelkindade ungar som aldrig skulle göra vare sig en fluga eller varandra förnär. Och så jag; den rundhylta modern som med en ängels tålamod leende bara njöt av se barnens uppfinningsrika hyss.

Låt oss säga att bilden krackelerat ett aning.

Förra veckan inleddes med en förkylning som torde gå till historien som en av de mest snorproduktiva i mannaminne. Jag behövde inte ens snyta mig. Snoret kunde liknas vid Niagarafallen i både mängd och hastighet och de tussar som jag hade i näsborrarna där jag så raffinerat låg i TV-soffan fick ideligen bytas ut mot nya.

Men trots att jag aldrig trodde att flödet skulle sina, så gjorde det faktiskt det. Jag blev frisk.

Då blev Axel sjuk. Feber.

Och så ändrades vädret. Regn.

Tacka gud för Andys lekland i Sickla. För er som inte vet vad det är kan jag bäst beskriva det som ett gigantiskt hamsterhjul för aktiva och understimulerade barn. Och som ett vattenhål för "vara-ifred-utan-tjat en-jävla-sekund"-törstande föräldrar. Synd bara att boken jag hade med mig var så sugig.

"Strindbergs stjärna" av Jan Wallentin. Läs INTE!

Jag köpte boken på rea och jag vet inte vad jag trodde att det skulle vara. Alltså, den är så usel så det går bara inte läsa. Overklig? Ja visst, men det är inte det som suger. Jag älskar t ex John Ajvide Lindqvists böcker och de kan man ju knappast beteckna som dokumentära.  Nej, det handlar om allt: språket, helt orimliga personbeskrivningar, rena missar i handlingen och ja jag vet inte... Jag har som devis att alltid läsa ut en bok jag påbörjat, men det går inte. Jag kan inte.... Jag ska f-n elda upp fanskapet.

Nu börjar dock föräldraledigheten dra sig mot sitt slut och nästa vecka ska storgrabbarna vara med farmor och farfar på västkusten.

Själv ska jag vila upp mig på jobbet i fyra veckor innan semestern drar igång i slutet på juli.

Föräldraledighet; snacka om antites....

Sommaren är ju bara barnet

Idag har det verkligen regnat. Alltså verkligen. Regnat.

Novembermörkret har lagt sig över allt det krispiga som en alltför tung dressing och näsan antog februarinyans efter den korta promenaden som fått gestalta dagens aktivitet.

Tolv grader.

Fleecetröja och oversized regnkappa i genomskinlig plast. Dagens outfit.

Men det är ju bara juni. I juni ger man inte upp hoppet om den perfekta sommaren.

Tropiska nätter.
Gul-bruna gräsmattor.
Flagnande axlar.
Solblekta bikinis.

I juni tittar man bara ut på den utblommade syrénen och oroas över de dränkta pelargonerna som med sina spinkiga blomknoppsarmar hänger med axlarna.

Veckan som kommer ska jag vara ensam med tre sommarlovslediga barn. Inomhus, som det verkar idag.

Gud; ge mig styrka......

Att vilja men inte kunna

Ibland kommer det över mig som en hunger. Skrivandet. Jag känner ett sug att formulera och liksom rensa bland synapserna lite grann. Men sen när jag sitter här, framför den allt långsammare datorn, så slocknar det.

Inspirationen.

Lite som magkatarr faktiskt. Ni som haft det vet vad jag menar... Ett sug från magtrakten, misstänkt likt en hunger men som efter en tugga eller två förvandlas till mer ett illamående.

Jag vet inte vad jag vill skriva om egentligen. Jag vet inte ens varför jag har den här bloggen. En del nitiska bloggare fotar "dagens outfit", en nyinköpt läppglans och till och med "dagens lunch". Jag vet inte varför faktiskt.

"- Jaha, hon käkade en Ceasar på Riche idag! Fatta coolt!"

Eller vad?

Jag kanske helt enkelt är av en annan generation och inte har fattat det här med bloggeriets syfte egentligen. Och gammal som jag är kan jag inte riktigt inse vad som skulle ge mina eventuella läsare någonting om de fick se min vardag, hardcore.

"- Och nedan ser ni en bild på när jag tar på mig min deo av märket Nivea. Inköpt på Ica Maxi. Priset kommer jag inte ihåg... Under trettio tror jag...."

Men varför skriver jag då....? Jag vet inte.

Jag vet bara att jag måste.

Med en droppe på näsan

Ja, hej igen då.

Jag tänkte bara tala om att jag lever. Även om det är med nöd och näppe.

Jag fryser på insidan och utsidan ömmar som ett öppet sår som varar ut sin svett.
Halsen skaver och river och jag undrar vem som omärkbart dragit en flaskborste av stål upp och ner i min strupe.
Hjärnan känns som en dyngblöt tvättsvamp som sakta pressas ihop av en huvudvärkens hand och vätskan söker sig ut genom näsan som smältvattnet från en glaciär.

Det var inte så här jag hade planerat min försommarledighet tillsammans med barnen.

Inte alls.

Lack of enthusiasm

Jag är verkligen urusel på att skriva här nu för tiin. Kass.

Samma sak var det förra våren/sommaren. Fick liksom inte till det, bara.

Så i väntan på inspiration eller över huvudtaget något att skriva om:

Hare gött!

Kram
/
K

Logistik

Mina dagar som busschaffis är räknade.

Snart är stunden kommen då det är dags att kränga av mig min blå bussförarväst och hänga upp den käcka chaffismössan för gott. Sharanen skall säljas.

Tiden har utvisat att det är en underdrift att hävda att bussen är något för stor, även för vår familj, och oftast rattar jag omkring med sex tomma säten i min linjetrafik mellan Södersjukhuset och Nacka.

"- Nästa hållplats Södersjukhuset. Avstigning för samtliga passagerare!"

Och ut kliver: jag.

Grymt onödigt och miljömässigt pinsamt förkastligt.

Kanske dags att börja ta bussen? Ja, alltså den riktiga. Den röda.

Nu är det ju så att jag och kollektivtrafiken aldrig varit riktigt tjenis med varandra. Tanken på att behöva utsättas för andras andedräkt, iPodar och ryggsäckar klockan 06:00 på morgonen ter sig för mig föga lockande. Att sedan pressas av bussen ihopklämd mellan allsköns artfränder och bara hoppas på att de ska åt samma håll som en själv då kraften hos en kollektivhop är massiv. Kanske är det det man menar med kollektivtrafik. Alla hamnar i samma tunnelbaneuppgång. Vare sig man vill eller inte.

Nej, jag åker hellre skateboard i så fall.

Cykel då?

Ja, jag har ju bara 14 km dörr till dörr och så här sommartid vore det ju ett alternativ. Om nu inte det vore så att min cykel bara har en växel och en sadel som sluttar framåt på ett obekvämt enerverande vis.
"- Köpa ny cykel månne?" tänker ni då.
Men det fattar ni väl att jag inte kan? Då kan jag ju inte längre skylla på att cykeln har en växel och sluttande sadel. Tänk att man ska behöva förklara allt.....

Kanke moppe vore ett alternativ? En benvit Vespa där jag likt Audrey Hepburn svischar fram med hästsvans, fladdrande kjol och scarf runt halsen.

Fast det funkar nog inte...

Det finns ju inte ens en pakethållare där jag kan klämma fast barnen när jag hämtat dem.

Flakmoppe? Ja, där kanske vi har något. På med den klotrunda blåmetallic-hjälmen med liten käck plastskärm, släng upp LV-väskan och matlådan på flaket och kicka igång.

"-Mööööööööööööööööööh!!

Eller inte......

Kanske får det bli den miljöbils-Golfen som F har hittat?

Ja, det blir nog bäst så......

LSD för folket?

Människans eviga strävan efter något bättre är lite av mänsklighetens väsen. Tror jag. Att hela tiden bräcka sig själv och andra med en bättre lön, större boende och slitnare jeans.

Och visst finns det en och annan som hävdar att de ej bryr sig om ytliga ting, men se; de människorna bär också på en liknande längtan. En längtan mot det bättre, en strävan mot något annat. Nirvana kanske?

Den som slutar att sträva, slutar att leva. Nog är det så?

Kanske är det denna strävan som genom Darwins teorier skapat den överlägsna art som mänskligheten varit rätt länge nu. Men, undrar jag i mitt stilla sinne, finns det inte en liten bugg i systemet? Denna kapplöpning mellan såväl religioner, stater som individer har väl inte enkom fört oss framåt. Det bästa för människan är kanske inte det bästa för mänskligheten.

Religion till exempel. Vad är det egentligen?

En tanke om en överjordig överhet som skall ge oss det vi saknat här på jorden. Eller i vissa fall straffa oss för det vi gjort... Teorier skapade i armod och okunskap hos psykotiska ledartyper med löften om guld och oskulder. Eller vad vet jag? Vissa initierade hävdar att samtliga världsreligioner har ett konsensus i kärleken. En grundtanke om lika värde och okränkbarhet. En Uni-Gud som bara tolkats lite olika.

Det känns inte riktigt som att den numera avlidne (mördade?) Usama Bin Laden var helt inne på den tanken. Att döda för något som troligen inte finns. Kan man spärra in hela arméer på rättspsyk? Med särskild utskrivningsprövning.

Jag citerar Karl Marx:
"Religiöst lidande är samtidigt ett uttryck för ett verkligt lidande och en protest mot ett verkligt lidande. Religionen är suckarna från förtryckta varelser, själen i en hjärtlös värld, och anden i en andelös värld. Den är folkets opium."

Med Al Qaida i tankarna vill jag dock hävda att LSD mer känns som en bättre liknelse.

Jag är inte religiös. Skulle vilja det ibland. Har försökt någongång... Men det går inte.

Jag försöker i stället leva här och nu. Alltså försöker....

Just nu är jag redan i halvvägs inne på höstplaneringen. Men jag lever iallafall i livet. Inte efter.

Tänk vad snopen Bin Laden måste känna sig nu....