Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...
- Edith Södergran.
Jag menar inte att vara sådär kulturtantigt hennafärgat pretto-aktig.
Men visst kunde hon, Södergranskan? Hon fångar in höstkänslan med några få rader. Me like.
torsdag 14 oktober 2010
onsdag 13 oktober 2010
Lilja forever?
Nu j-vlar är det svart ute. Mörkret trycker hela sin lekamen mot fönstren och huset bäddas in i dyngsur sammet. Det enda som möter ens blick genom glaset är en sorglig gestalt med hållning som en Kungsängslilja, misstänkt lik en själv.
Jag kom på häromdagen att jag faktiskt har ett träningskort på ett gym. I över ett halvår har det norpats pengar i slutet av varje månad utan att jag satt mina slitna Ree-bookisar på de svettbefläckade golven. Få se nu, varför var det nu jag gjorde en träningspaus (som jag väljer att kalla det)?
Först var det nog en förkylning. Sedan började jag ju jobba och hej vad det tog slut på mina krafter den första tiden. Okej. Sedan kom ju sommaren och vem vill hänga på ett gym i ett värmeslagigt juli. Inte jag, trallallalaaaa! Augusti sedan då... Vad hände då? Jo visst ja. Någonstans där i mtten blev jag ju förkyld och ja; här är vi nu...
Se där. En handfull fullt legitima skäl för min lilla paus.
Nu önskas en handfull motiverande dito för att komma igång igen. Som om inte reflektionen i köksfönstret torde räcka....
Jag kom på häromdagen att jag faktiskt har ett träningskort på ett gym. I över ett halvår har det norpats pengar i slutet av varje månad utan att jag satt mina slitna Ree-bookisar på de svettbefläckade golven. Få se nu, varför var det nu jag gjorde en träningspaus (som jag väljer att kalla det)?
Först var det nog en förkylning. Sedan började jag ju jobba och hej vad det tog slut på mina krafter den första tiden. Okej. Sedan kom ju sommaren och vem vill hänga på ett gym i ett värmeslagigt juli. Inte jag, trallallalaaaa! Augusti sedan då... Vad hände då? Jo visst ja. Någonstans där i mtten blev jag ju förkyld och ja; här är vi nu...
Se där. En handfull fullt legitima skäl för min lilla paus.
Nu önskas en handfull motiverande dito för att komma igång igen. Som om inte reflektionen i köksfönstret torde räcka....
Enigma 2010
Som jag har undrat! I månader, ja varför inte år, har min nattsömn störts av tankar kring hans gaddar.
Men nu; äntligen. Nu har svaret nått oss.
Det är så. Han gör det. Han bleker dem. Tänderna.
En sten faller från mitt bröst, ögonen fylls av lättade tårar. Grubblet är förbi. Svaret har kommit.
Fast redan nu känner jag hur nästa gåta börjar gnaga i mig. Som en vagt gnissel från en dörr långt borta börjar nu nästa enigma hemsöka min veka själ.
Botoxen då? Hur har han det med Botoxen?
Fan, också. Det blir till att ligga vaken inatt också......
Jag anade detta
Sverige förlorade mot Holland i går i EM-kvalet.
Ett Sverige som inte kvalade in till VM i somras mot det lag som kom tvåa i samma turnering. En del tycks vara i chock och deklarera krav på förbundskaptenens avgång. Men inte jag. Icke.
Alltså.
Redan vid laguppställningen då nationalsången ljöd ur de knastriga högtalarna började jag ana oråd.
Zer han inte lite zliten ut, våran Zlatan?
Pizzorna tycks vara goda i Milano. Det återstår förövrigt att se, då jag och maken drar dit om några veckor. Någon måste ju ta ett snack med den där killen, liksom.
tisdag 12 oktober 2010
Ormbo
Det börjar mörkna tidigt nu och kylan nyps inte längre bara i nästippen utan river över och i hela ens kropp. Det, tillsammans med dofter av stearin och nyskalad clementin, minner oss om stunder som skall komma.
Juletider. Japp, någongång om ca en månad är det dags. Time to bling the house.
Och redan nu har jag hört hur det börjar tisslas och tasslas ute i garaget. Och fnissas.
Jodå, jag lovar. Sätt örat mot dörren och du kan höra de djävulska planerna ta form.
"- Okej, om jag slingrar mig åt det hållet och du åt det... Ja j-vlar i vår låda, nu har vi verkligen trasslat till oss ordentligt. Hi sladd, på det"!
Jag vill nämligen å det bestämdaste minnas att jag med vördnadsfulla, toleranta och noggranna fingrar ömsint rullade ihop ljusslingorna var för sig med en försiktighet som hos en självmordsbombare och lade dem i en pedagogisk ordning. Å det bestämdaste...
Och därför vill jag redan nu förklara att, när jag nu om ca en månad möts av ljusslingornas totala avsaknad av respekt inför ett civiliserat samhälle, så är det inte mitt fel. Det är deras fel. Jag har redan hört dem. Jag lovar.
Juletider. Japp, någongång om ca en månad är det dags. Time to bling the house.
Och redan nu har jag hört hur det börjar tisslas och tasslas ute i garaget. Och fnissas.
Jodå, jag lovar. Sätt örat mot dörren och du kan höra de djävulska planerna ta form.
"- Okej, om jag slingrar mig åt det hållet och du åt det... Ja j-vlar i vår låda, nu har vi verkligen trasslat till oss ordentligt. Hi sladd, på det"!
Jag vill nämligen å det bestämdaste minnas att jag med vördnadsfulla, toleranta och noggranna fingrar ömsint rullade ihop ljusslingorna var för sig med en försiktighet som hos en självmordsbombare och lade dem i en pedagogisk ordning. Å det bestämdaste...
Och därför vill jag redan nu förklara att, när jag nu om ca en månad möts av ljusslingornas totala avsaknad av respekt inför ett civiliserat samhälle, så är det inte mitt fel. Det är deras fel. Jag har redan hört dem. Jag lovar.
söndag 10 oktober 2010
Söndagsjobb
Jag jobbar ikväll.
Om så inte var fallet skulle jag:
Det, eller ligga i soffan med en bok.
Men det får vi aldrig veta. Så låt oss låtsas.
Om så inte var fallet skulle jag:
- Dammsuga
- Sortera bort sommarkläder
- Rensa barnens garderober
- Bada Ludde
- Gå en långpromenad
- Baka
- Tvätta
- Kratta höstlöv
- Koka äppelmos
- Sortera in viktiga papper i pärmar
Det, eller ligga i soffan med en bok.
Men det får vi aldrig veta. Så låt oss låtsas.
fredag 8 oktober 2010
Kläm på nu, brudar!
Oktober means lökar.
Ja, inte bara de som febrilt trycks ner i hundratals trädgårdar landet över utan även de två kompisar som vi av kvinnligt kön är behängda med.
Varje "Rosa-bandet-månad", varje år, samlas miljoner in för bröstcancerforskning och vart enda år tycks det slås nya rekord. Fantastiskt. Och lite tragiskt.
Jag är övertygad om att ALLA känner någon som drabbats av bröstcancer. Personligen vet jag minst fem personer som alla, tack och lov, kommit ut tilltuffsade men hyffsat återställda på "andra sidan". Men finns det verkligen en "andra sida"? En bröstcancerdiagnos måste man leva med resten av sitt liv. Som ett mullrande åskmoln lång borta i horisonten. Kanske drar det hitåt, tillbaka, eller inte....
Till alla Kvinns som läser detta (skulle förövrigt tro att det nästan är uteslutande kvinns som läser detta, by the way):
Kläm på era bröst, lär känna dem.
Jag är själv helt usel på detta. Det är i princip en gång om året som jag gör detta, och det är just vid denna tid varje år. Bröstcancer-tiden, Rosa-bandet-månaden.
Min omtänksamme man köpte en gång en liten skylt som han hängde upp i duschen. På skylten stod det "Glöm inte lökarna!", eller nåt i den stilen. Men hjälpte det? Icke. På samma sätt som man vänjer sig vid en omålad list, ett hål i tapeten eller en makalöst ful halllampa, hängde skylten där fullkomlig ignorerad efter bara några veckor.
Skumt, egentligen...
Men kläm på nu, Brudar. Var som helst, när som helst! Flest kläm vinner!! Go go go!
Ja, inte bara de som febrilt trycks ner i hundratals trädgårdar landet över utan även de två kompisar som vi av kvinnligt kön är behängda med.
Varje "Rosa-bandet-månad", varje år, samlas miljoner in för bröstcancerforskning och vart enda år tycks det slås nya rekord. Fantastiskt. Och lite tragiskt.
Jag är övertygad om att ALLA känner någon som drabbats av bröstcancer. Personligen vet jag minst fem personer som alla, tack och lov, kommit ut tilltuffsade men hyffsat återställda på "andra sidan". Men finns det verkligen en "andra sida"? En bröstcancerdiagnos måste man leva med resten av sitt liv. Som ett mullrande åskmoln lång borta i horisonten. Kanske drar det hitåt, tillbaka, eller inte....
Till alla Kvinns som läser detta (skulle förövrigt tro att det nästan är uteslutande kvinns som läser detta, by the way):
Kläm på era bröst, lär känna dem.
Jag är själv helt usel på detta. Det är i princip en gång om året som jag gör detta, och det är just vid denna tid varje år. Bröstcancer-tiden, Rosa-bandet-månaden.
Min omtänksamme man köpte en gång en liten skylt som han hängde upp i duschen. På skylten stod det "Glöm inte lökarna!", eller nåt i den stilen. Men hjälpte det? Icke. På samma sätt som man vänjer sig vid en omålad list, ett hål i tapeten eller en makalöst ful halllampa, hängde skylten där fullkomlig ignorerad efter bara några veckor.
Skumt, egentligen...
Men kläm på nu, Brudar. Var som helst, när som helst! Flest kläm vinner!! Go go go!
Jag har drabbats av Appendicit. Typ
Med en iPhone har man aldrig riktigt tråkigt.
Jag kan ärligt säga att ringa; det är det absolut sista jag använder min telefon till. Jag hänger på "Fejjan", jag twittrar (eller åtminstone läser andras), jag spelar spel, lyssnar på musik, letar pinsamheter på You tube och beställer en massa onödiga "appar".
Detta är "Photoshop for iPhone". Heja Disko-Karin!
Och med samtliga kan man vattna sin slokande fåfänga. Eller nåt.
Jag kan ärligt säga att ringa; det är det absolut sista jag använder min telefon till. Jag hänger på "Fejjan", jag twittrar (eller åtminstone läser andras), jag spelar spel, lyssnar på musik, letar pinsamheter på You tube och beställer en massa onödiga "appar".
Detta är "Photoshop for iPhone". Heja Disko-Karin!
Detta är "FatBooth":
Och detta är AgingBooth:
Och med samtliga kan man vattna sin slokande fåfänga. Eller nåt.
torsdag 7 oktober 2010
Försäkringskassans bästa vän
Om jag hade jobbat idag hade jag sjukskrivit mig.
Tror jag.
Det sägs att de som jobbar inom vården är de sämsta patienterna och det stämmer nog. Jag vet inte hur många gånger jag släpat mig iväg trots rinnsnok och subfebrilitet, bara för att man vet att bemanningen redan legat på minus.
Men idag hade jag nog fått vara hemma. Att dra sig fram mellan patienterna med en kateterklämma över näsan som droppskydd eller att Cocillana-rusigt zick-zacka fram genom korridorerna kan nog ej kallas för patientsäker vård.
Men imorgon är en ny dag. Och då jobbar jag.
Tror jag.
Tror jag.
Det sägs att de som jobbar inom vården är de sämsta patienterna och det stämmer nog. Jag vet inte hur många gånger jag släpat mig iväg trots rinnsnok och subfebrilitet, bara för att man vet att bemanningen redan legat på minus.
Men idag hade jag nog fått vara hemma. Att dra sig fram mellan patienterna med en kateterklämma över näsan som droppskydd eller att Cocillana-rusigt zick-zacka fram genom korridorerna kan nog ej kallas för patientsäker vård.
Men imorgon är en ny dag. Och då jobbar jag.
Tror jag.
onsdag 6 oktober 2010
En stilla bön om sämre väder
Det ligger döda och stympade äpplen på vår tomt.
Glädjelösa, anemiska löv som tappat taget om sin tillvaro, sprids som aska för vinden och lägger sig som ett lavatäcke över de kippande grässtråna.
Barrträden ser så där lagom malliga ut, nu när de hånar de allt glesare bladverken på de tidigare så praktfulla lövträden.
Jag har varit förkyld i en månad. Drygt. Snuva som kommer och går, en konstant hosta och en förlamande trötthet som gör att en dags trädgårdsarbete känns lika lockande som en heldags umgänge med Kungarna av Tylösand.
Varför måste det vara fint väder? Varför kan det inte regna sådär "det-bara-häller-ner-så-att-det-bara-inte-går-att-vara-ute"-mycket? Att hösta en trädgård är inte bara jobbigt, det är rätt trist också. Lite som att packa upp resväskan efter en semester. Ett avslutande skitgöra.
I morgon hoppas vi på sämre väder och bättre samvete.
Glädjelösa, anemiska löv som tappat taget om sin tillvaro, sprids som aska för vinden och lägger sig som ett lavatäcke över de kippande grässtråna.
Barrträden ser så där lagom malliga ut, nu när de hånar de allt glesare bladverken på de tidigare så praktfulla lövträden.
Jag har varit förkyld i en månad. Drygt. Snuva som kommer och går, en konstant hosta och en förlamande trötthet som gör att en dags trädgårdsarbete känns lika lockande som en heldags umgänge med Kungarna av Tylösand.
Varför måste det vara fint väder? Varför kan det inte regna sådär "det-bara-häller-ner-så-att-det-bara-inte-går-att-vara-ute"-mycket? Att hösta en trädgård är inte bara jobbigt, det är rätt trist också. Lite som att packa upp resväskan efter en semester. Ett avslutande skitgöra.
I morgon hoppas vi på sämre väder och bättre samvete.
tisdag 5 oktober 2010
Räser-Karin
Ni måste tro mig när jag säger att faktiskt gör annat än sitter i bilen och lyssnar på radio. Det gör jag. Det är inte så att jag kör in min blå minibuss i garaget, halar upp min skotskrutiga kaffetermos, fläker upp Aftonbladets korsordsbilaga och knäpper på radion liksom. Men när jag åker bil, då lyssnar jag på radion och lyssnandet blir liksom mer intensivt i en bil. Det är som att man sitter i en vakuumkapsel med radion som enda sällskap. Du och jag, Radion. Varje dag. Vår stund.
Idag när jag åkte till jobbet var det en samling mer eller mindre roliga gäster som satt och diskuterade om när de gjorde bort sig senast. Den enda historien som är värd att återberätta är den om när Henrik Hjelt körde runt i en lånebil, då hans var på verkstad eller nåt. Han blev invinkad till vägkanten för en rutinkontroll av farbror Polisen och när polisen stegar fram för att göra det en polis gör, tänker den skallige komikern rulla ner fönsterrutan, så som sig bör. Grejen är bara den, att precis när polisen är framme vid rutan, tar han fel på nedrullningsknappen och låser istället centrallåset.
"- Klick!!"
Det tar sedan, enligt hans kanske inte helt sanningsenliga historia, ca fem minuter innan han lyckas få ner rutan på bilen. Allt medans konstapeln förvånat står och tittar på. Fnuppel, fnuppel....
Jag tycker iallafall att det är komik på hög nivå....
Jag har själv en bilrelaterad pinsamhetshistoria, som även om jag faktiskt var helt oskyldig så var det ju jag som fick sitta där som en idiot och skämmas.
Bilen jag hade var en Volvo, modell "Vetefaan", årsmodell "För gammal". Gasvajern hade hängt sig, vilket innebar att bilen gick med full gas hela tiden. Tänk er att stå och tokvarva en bil på tomgång. Precis så lät det.
Och självklart var det jag som fick äran att köra fanskapet till verkstan. Först och främst är det inte helt lätt att köra med full gas hela tiden. Man måste parera med kopplingen hela tiden och du måste konstant köra på lite för låg växel, annars går det ju på tok för fort. Så där kom jag, körandes i 70 km/h på tvåan med ett varvtal på typ 6000. Skräcken var ju att behöva stanna vid ett rödljus och självklart var ju det precis vad jag fick göra. Jag lovar att de som stod där vid övergångstället vid Bygg-Ole i Nacka fortfarande talar om hon i den vita Volvon med en blandning av gapskratt och rädsla över vilka som får färdas ute i trafiken.
"-Kommer ni i håg hon som stannade vid rödljuset. Ja, hon som varvade motorn tills den skrek, för att sedan köra iväg i ett stort rökmoln av bränt gummi! Sicken jävla brud!"
Jag kröp i hop som en liten makaron där bakom ratten. Men jag är rädd för att de såg mig ändå.... Jag lyste ju liksom. Mer än rödljuset..
Idag när jag åkte till jobbet var det en samling mer eller mindre roliga gäster som satt och diskuterade om när de gjorde bort sig senast. Den enda historien som är värd att återberätta är den om när Henrik Hjelt körde runt i en lånebil, då hans var på verkstad eller nåt. Han blev invinkad till vägkanten för en rutinkontroll av farbror Polisen och när polisen stegar fram för att göra det en polis gör, tänker den skallige komikern rulla ner fönsterrutan, så som sig bör. Grejen är bara den, att precis när polisen är framme vid rutan, tar han fel på nedrullningsknappen och låser istället centrallåset.
"- Klick!!"
Det tar sedan, enligt hans kanske inte helt sanningsenliga historia, ca fem minuter innan han lyckas få ner rutan på bilen. Allt medans konstapeln förvånat står och tittar på. Fnuppel, fnuppel....
Jag tycker iallafall att det är komik på hög nivå....
Jag har själv en bilrelaterad pinsamhetshistoria, som även om jag faktiskt var helt oskyldig så var det ju jag som fick sitta där som en idiot och skämmas.
Bilen jag hade var en Volvo, modell "Vetefaan", årsmodell "För gammal". Gasvajern hade hängt sig, vilket innebar att bilen gick med full gas hela tiden. Tänk er att stå och tokvarva en bil på tomgång. Precis så lät det.
Och självklart var det jag som fick äran att köra fanskapet till verkstan. Först och främst är det inte helt lätt att köra med full gas hela tiden. Man måste parera med kopplingen hela tiden och du måste konstant köra på lite för låg växel, annars går det ju på tok för fort. Så där kom jag, körandes i 70 km/h på tvåan med ett varvtal på typ 6000. Skräcken var ju att behöva stanna vid ett rödljus och självklart var ju det precis vad jag fick göra. Jag lovar att de som stod där vid övergångstället vid Bygg-Ole i Nacka fortfarande talar om hon i den vita Volvon med en blandning av gapskratt och rädsla över vilka som får färdas ute i trafiken.
"-Kommer ni i håg hon som stannade vid rödljuset. Ja, hon som varvade motorn tills den skrek, för att sedan köra iväg i ett stort rökmoln av bränt gummi! Sicken jävla brud!"
Jag kröp i hop som en liten makaron där bakom ratten. Men jag är rädd för att de såg mig ändå.... Jag lyste ju liksom. Mer än rödljuset..
måndag 4 oktober 2010
Humor är min arvedel
Ibland får man kommentarer som liksom lyfter en lite. Kotpelaren rätas ut och och man känner sig, om än bara för en millisekund, som en riktig bra och lyckad människa. Lungorna fylls med styrka och man lättar från sin självkritiska nidbild om sin trista vardag och patetiska kropp. Ibland.
Och ibland, som idag, kommer kommentarer av ett helt annat slag.
Fritidshämtning vid Myrsjöskolan vid 15-snåret efter en lång arbetsdag på bebisfabriken:
"- Va? Är du Gustafs mamma?" frågar ett litet gossebarn trosskyldigt.
"- Ser man på, ser man på", tänker jag naivt. "Här har vi en liten rackare som trodde att Gurras storasyrra var för att hämta idag....!"
"- Du ser ju verkligen jättegammal ut! Typ hundra, om jag skulle ha gissat"!, fortsätter den lille missuppfattande spolingen.
"- Okej, ungjävel. Säg ett ord till och jag slår ut de där abnormt stora framtänderna ur din lilla oförskämda skitmun!", sa jag förstås INTE.
Men tanken är fri....
Och tur att man har humor. Den har nog räddat en från avgrundens djup flertalet gånger.
Humor är min arvedel
Min strupes gapskratt
Mitt hjärtas sköld i världen
Typ
Och ibland, som idag, kommer kommentarer av ett helt annat slag.
Fritidshämtning vid Myrsjöskolan vid 15-snåret efter en lång arbetsdag på bebisfabriken:
"- Va? Är du Gustafs mamma?" frågar ett litet gossebarn trosskyldigt.
"- Ser man på, ser man på", tänker jag naivt. "Här har vi en liten rackare som trodde att Gurras storasyrra var för att hämta idag....!"
"- Du ser ju verkligen jättegammal ut! Typ hundra, om jag skulle ha gissat"!, fortsätter den lille missuppfattande spolingen.
"- Okej, ungjävel. Säg ett ord till och jag slår ut de där abnormt stora framtänderna ur din lilla oförskämda skitmun!", sa jag förstås INTE.
Men tanken är fri....
Och tur att man har humor. Den har nog räddat en från avgrundens djup flertalet gånger.
Humor är min arvedel
Min strupes gapskratt
Mitt hjärtas sköld i världen
Typ
lördag 2 oktober 2010
Från barn och fyllehundar....?
Min mittimellan-son låg bredvid mig i sängen när jag läste och strök mig betänksamt över min ludna arm. Länge. Efter ett tag kom då frågan ur den lilles mun:
"- Mamma? Är du så här luden bara för att du var en apa när du var liten?"
Okej.
Jag tar det på ett moget sätt. De har troligen talat om Darwin på dagis och han har inte riktigt greppat evolutionsteorin fullt ut. Men ändå. Sååååååååååå hårig är jag väl inte?
Hårresande krönika om kvinnlig behåring här. Så djefla sant!
"- Mamma? Är du så här luden bara för att du var en apa när du var liten?"
Okej.
Jag tar det på ett moget sätt. De har troligen talat om Darwin på dagis och han har inte riktigt greppat evolutionsteorin fullt ut. Men ändå. Sååååååååååå hårig är jag väl inte?
Hårresande krönika om kvinnlig behåring här. Så djefla sant!
Skafferiet är stängt
Sitter och lyssnar radion i bilen. Nyheterna, okej jag höjer lite....
"- Den kände komikern Martin Ljung avled i förrgår i en ålder av....."
Chock!
Va!? Levde han? Jösses han måste ja ha varit typ..... Jag fortsätter lyssna.
"- ..... 93 år."
Ja, jag tänkte väl det. Vem minns inte "Farbor Frippes skafferi" och vad jag kan minnas kändes han rätt gammal redan då. Let´s go down the memoty lane:
Detta klipp är från 1980. 30 år sedan alltså.... Ja, att han fortfarande hängde i så pass länge. Jösses. Jag trodde nog att Frippegubben slagit igen sitt skafferi för en herrans massa år sedan.
Nyheterna slut.
"- Reklaaaaam!!!!"
I en reklamsnutt från 118110 frågar en man en kvinna om hon visste att alla kroppsfunktioner stannar av när man nyser. Och då minns jag.... Ner på minnenas gata igen, bara. Det sa man ju alltid förr. Det och att man inte fick bada direkt efter man ätit. Eller vadå "man"? Let me refrase that; den äldre generationen sa det...
Nej, inget av påståendena är ju givetvis sanna (bortsett från möjligen bäckenbottenmuskulaturens nära-döden-upplevelse när man nyser då förstås).
Snart var min bilfärd slut och minnenas resa var över för denna gång. ICA Maxi har gärna den effekten att faceslapa en in i nutidens vuxenmåsten. Right away.
Avstämning? Puh, nej. Inte denna gång heller.
"34.567:50:-" på displayen!
I bilen hem satte jag på denna underbara låt bara för att bevisa för mig själv om det finns vissa fördelar med att leva idag. Madrugada, till exempel.
"- Den kände komikern Martin Ljung avled i förrgår i en ålder av....."
Chock!
Va!? Levde han? Jösses han måste ja ha varit typ..... Jag fortsätter lyssna.
"- ..... 93 år."
Ja, jag tänkte väl det. Vem minns inte "Farbor Frippes skafferi" och vad jag kan minnas kändes han rätt gammal redan då. Let´s go down the memoty lane:
Detta klipp är från 1980. 30 år sedan alltså.... Ja, att han fortfarande hängde i så pass länge. Jösses. Jag trodde nog att Frippegubben slagit igen sitt skafferi för en herrans massa år sedan.
Nyheterna slut.
"- Reklaaaaam!!!!"
I en reklamsnutt från 118110 frågar en man en kvinna om hon visste att alla kroppsfunktioner stannar av när man nyser. Och då minns jag.... Ner på minnenas gata igen, bara. Det sa man ju alltid förr. Det och att man inte fick bada direkt efter man ätit. Eller vadå "man"? Let me refrase that; den äldre generationen sa det...
Nej, inget av påståendena är ju givetvis sanna (bortsett från möjligen bäckenbottenmuskulaturens nära-döden-upplevelse när man nyser då förstås).
Snart var min bilfärd slut och minnenas resa var över för denna gång. ICA Maxi har gärna den effekten att faceslapa en in i nutidens vuxenmåsten. Right away.
- WC-anka: blip.
- Toabal: blip.
- En helvetes annat massa tråkigt: blip blip blip blip blip blip osv i all oändlighet.....
Avstämning? Puh, nej. Inte denna gång heller.
"34.567:50:-" på displayen!
I bilen hem satte jag på denna underbara låt bara för att bevisa för mig själv om det finns vissa fördelar med att leva idag. Madrugada, till exempel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)