Schizo-Karin

Fullt upp jämt men ändå dåligt samvete för allt som inte hinns med. Någon mer?
Jag känner ofta att jag skulle vilja leva flera parallella liv samtidigt.

I liv nr 1 fokuserar jag bara på familjen. Är en hemma-mamma som bakar, lagar mat, städar och helt går upp i barnen och deras aktiviteter. Varför inte skaffa ett par till kanske?

I liv nr 2 är jag bara F´s. Vi reser till när och fjärran, äter ute varje kväll, går på teater och umgås med massor av roliga människor. Vi går på fester och sover bort hela dagarna.

I liv nr 3 satsar jag på jobbet. Jag jobbar halva tiden på förlossningen och den andra hälften på en ungdomsmottagning där jag åker runt på skolor och pratar sex.

Liv nr 4 innehåller mitt hästintresse. Jag köper en unghäst som jag rider in och så småningom tävlar dressyr med på hobbynivå.

I det sista livet, nr 5, läser jag historia på universitetet och parallellt med detta skriver jag en bok om Gustaf III:s sexualitet. En fascinerande historia.

Nu lever jag dock, såsom alla andra, bara ETT liv.
Frågan för mig har aldrig varit; vad ska jag göra? Mitt dilemma har snarare alltid varit varit; vad ska offras? För tillfället lever jag i princip helt enligt liv nr 1 (bortsett från tankarna på fler barn).

Men sen då?

Det gäller väl antagligen bara att bli väldigt gammal...

Linda Rosings pattar

Arghhh!
Jag blir galen!
Läser på aftonbladet.se att Linda Rosing ska förminska sin bröst....

Vem f-n bryr sig?

Jag skiter i om hon så ska göra handväskor av tuttarna.

Veckans dagar

Är det fler än jag som upptäckt att veckan bara består av tre dagar?
Måndag, fredag och söndag.
Varje fredag känner jag likadant; det var ju fredag alldeles nyss?

På fredagen ska helgen planeras. Har F något inbokat? Har jag? Hur många kalas ska skjutsas till och hur många vill barnen bjuda över för att leka med? Städa lite? Greja i trädgården?

Jag minns med visst vemod den tiden när man kunde ta dagen som den kom.

Man kunde vakna en lördagmorgon (förmiddag), käka frulle, ta en tur in till staden och fram på eftermiddagen börja diskutera vad kvällens aktiviteter skulle vara. Hemmakväll, hemmafest eller ut på lokal?

På lördag ska jag ut med ett tjejgäng och det bestämdes i augusti efter lång mejl-korrespondens. Det är bara att konstatera; spontanitet är en dygd för singlar och barnfria.

Löven faller och håret med dem....

Efter mina två tidigare graviditeter har jag som liksom många andra drabbats av ett kraftigt håravfall.

Efter den tredje likaså, men i helt sjuka proportioner.

Varje morgon tömmer jag hårborsten på en tuss som i dov belyning skulle kunna misstas för ett tuffsigt roadkill.

Hur ser jag då ut på huvudet?

Ja, tänk er en blandning av mr Burns, Kristina Lugn och småland efter stormen Gudrun så har ni nog bilden klar för er.

Jag bifogar en bild tagen i morse på mig:

Förhudstofflor?

Måste bara berätta om ett underbart roligt missförstånd som jag fått berättat för mig på en tjejmiddag för inte så länge sedan.

Kan hända att detaljerna inte stämmer riktigt med ursprungshändelsen, men vad gör det? Det är poängen som räknas.

Händelsen utspelar sig på en föredetta arbetsplats till mig och namnen är av självklara skäl fingerade.

Kajsa: - Han (patienten) är väldigt kall om fötterna... Kanske han skulle behöva ett par tofflor. Ett par i fårskinn kanske?

Anna (Kommer fr ett engelskspråkigt land och bott i Sverige ett par år): - Foreskin?!!!

Kajsa: - Ja, det är ju mjukt och skönt. Håller värmen bra också....

Man kan tänka sig Annas inre bilder om hur dessa "foreskins-tofflor" torde sett ut.

Erkänn; ni ser dem framför er nu, eller hur?

Vad underbart roligt!

När jag skulle sova igår låg jag och tänkte lite på mig själv.
Hur jag är eller har blivit.

Det känns som att jag gnäller mycket nuförtiden och verkar allmänt missnöjd med mitt "hemma-mammaliv". Men så är det ju inte EGENTLIGEN. Jag älskar att vara hemma med en bebis och vill egentligen att bebistiden ska vara för evigt. Finns det något underbarare än en mjuk liten jollrande Axel? Troligen inte.

Om ett år sitter man där på 06.03-bussen till Slussen och svär över att tiden har gått så fort. Troligen är det den i denna blogg ständigt nämnda sömnbrist som ligger bakom en del av min bittra ton. Men nu har jag bestämt mig. Det ska bli ändring.

I dag ska jag genomföra ett experiment.
Ett positivitetsexperiment.
Vad som än händer och sker ska jag bara bemöta det glatt. Ord som kommer uttryckas ur min ständigt leende käft kommer t ex vara:
"- Alla tiders!"
"- Jajamänsan, fattas bara"
"- Nämen lilla gubben; en liter mjölk på golvet! Vad lattjo!"
"- Nemas problemas!"
osv....

Jag kommer att återkomma om experimentets resultat.
Ha en underbar dag!

Truman-show.

Om jag varit det minsta konspiratoriskt lagd skulle jag nog vid det här laget misstänka att jag är utsatt för en komplott.

En komplott, liknande den i "Truman-show", där TV-producenterna i går kväll satt och gned sina händer och skrattade elakt:
"- Nu j-lar grabbar, i natt knäcker vi henne!"

Hur dom lyckats att få med Axel på ett så trovärdigt sätt i deras djävulska scam förstår jag inte. Imponerande!

Det sägs att man ska försöka ta saken med humor, men när klockan är 04.00 och man fått sova sammanhållet 30 minuter som mest, då är brister man gärna inte ut i gapskratt. Inte ett sunt, mentalt stabilt sådant iallafall.

HAHAHAHAHAHA!

Nostalgi

Jag har under ganska många år läst olika bloggar. Dessa bloggar har dock varit rätt så lika då de flesta skrivits av småbarnsmammor (Linda Skugges, Sanna Lundells m. fl.) och i vissa fall snåbarnspappor (Sigge Eklunds fd blogg och Alex Schulmans).

Idag gjorde jag dock något för mig tämligen oväntat. Jag besökte den berömda Kenzas blogg och blev nästan lite nostalgisk.

Minns ni hur det var när man var 18?
Vad var viktigast i livet?

Säkerligen finns det variationer bland olika individer, men för mig och mina kompisar skulle man kunna rada upp väsentligheterna enligt följande:

1. Kompisar
2. Killar.
3. Kläder och Mode.
4. Fester.

Nu som vuxen (och oerhört förståndig) skulle man också vilja lägga till en punkt som troligen stod över alla andra, och det är "JAG SJÄLV".

Jag minns i gymnasiet, där man måndagar och tisdagar diskuterade festen eller klubben man varit på helgen för att sedan torsdag och fredag planera inför helgens kommande festligheter.

Och det var verkligen livet på något sätt. Jag minns hur vi föraktfullt skämtade om småbarnsmammor och andra misslyckade människor och på allvar diskuterade om varför det 23-årsgräns på "Vickan".
"-Vaddå, då är man ju ändå för gammal för att gå ut...."

Det är väldigt lätt att skratta fördömande åt alla Kenzor, Blondinbellor, "dagens outfitar" och språkliga tillkortakommanden.

Men allvarligt talat; vad gjorde DU när du var 18?

Så enkelt!

Man ammar, försöker med lite gröt, byter blöja, testar nappen, försöker söva med vagnen. You name it! Men inget, INGET får Flaxe på bättre humör.

Helt uppgiven lägger jag bara ner det lilla gnällpaketet på golvet i Gustafs rum där brorsorna leker med bilar. Och VIPS!!

Glad bebis!

Kanelbulledagen

Av alla kommersiella jippon som hittats på måste väl ändå "Kanelbullens dag" vara den mest onödiga.

Mors-, Fars- och Alla hjärtansdag må vara påkomna av giriga köpmän som vill att vi ska visa kärlek genom onödiga köp, men i jämförelse med bulldagen ter sig dessa åtminstone rymma lite kärlek.

"Kanelbullens dag". Sug på det! Hur löjligt som helst.

Ska vi rädda bullen från utrotning, stödja forskningen för att ta fram ett bullvaccin eller kanske ska vi åta oss varsin "Fadder-Bulle"?

Vad är egentligen meningen bakom denna dag?

Äter svenska folket för lite bullar? Med min senaste gymbesök i färskt minne törs jag nog säga att svenska folket troligen äter fullt tillräckligt med bullar.

Men det är väl bara att erkänna:

Jag gick på det!

Lava-skräck.

I en fyraårings sinnevärld kan många saker vara skrämmande. För tillfället är det läskigaste i Albins värld lava.

I Ice Age 3 förekommer tydligen lava och så även i Mario Kart.



Fram till i förmiddags trodde därmed Albin att lava var något som bara förekommer i den uppdiktade världen, i fantasin.

Men så i förmiddags kommer Albin med gråt i rösten och skräck i blicken till mig och säger:

"- Mamma, säg TILL Gustaf. Han säger att det finns lava på riktigt! Mamma, säg till honom att det inte gör det!!!!!"

"- Jomen Albin", svarar jag oförstående. "Det finns lava. Det är sånt som kommer ur vulkaner."

" Neeeeej, kommer lavan hit och tar mej då?", nästan skriker stackars liten med panik.

Varpå, som den pedagogiska amatör jag är, jag plockar fram en gammal uppslagsbok för att visa hur riktig lava ser ut.

Blev han då lugnare av detta? undrar ni....

Svar nej.

Nu tror en skälvande Albin att det närsomhelst kan börja spruta lava ur vilket berg som helst.

Albins skräck - min pedagogik: 1 - 0.

Plutt-tjuven!

I går när jag var på ICA Maxi blev jag bestulen! På det nesligaste vis tog någon sig friheten att stjäla från mig. Min vagn! Nej inte barnvagnen, utan kundvagnen! Med plutt!

Jag hade parkerat bilen, tagit min älskade lilla fejk-femma, "Plutten" kallad, stoppat den i vagnen och stannat till utanför entrén där de hade ljung och andra blommor till försäljning. Medan jag gick där och botaniserade bland de lilafärgade plantorna, slog neslingen till! När jag betalat för mina tre ljung, som jag slutligen bestämt mig för, och vände mig om mot vagnen för att rulla in i butiken, så var den borta. Först tittade jag mig naivt omkring för att se om den månne rullat iväg åt något håll. Men icke! Sakta gick det upp för mig att någon usling varit framme och kidnappat min lilla plutt. Min silvriga lilla plutt, du trogna hängivna plutt. I säkert tio år har vi shoppat tillsammans och nu är det slut!

Jag gick in på Maxi, spejade runt och med desperation i blicken synade jag säkert tjugo kundvagnar innan jag slutligen gav upp. Plutten är borta. För alltid.

Helikopter-ligan har tydligen utökat sitt verksamhetsområde. För mig kallas de numera "Plutt-ligan".

Sömn

Jag har alltid haft väldigt svårt att göra ingenting. Jag kan inte, som så många andra "slötitta" på TV eller bara bläddra förstrött i en ointressant tidning.

Däremot har jag har alltid älskat att sova.
Dag som natt.

Så fort jag haft en stunds sysslolöshet har bingen dragit i mig på det mest förföriska sätt. Och sängen ska det vara, inte soffan.

Som trebarnsförälder är dock tillfällena ganska få då man har möjlighet att knoppa in dagtid (eller nattetid för den delen). Annat var det när man bara hade ett barn (bebis). Då kunde man ta en liten lur på förmiddagen och sedan en till efter lunch. En riktig bra dag hann man med en före middagen också, innan man slutligen kröp till kojs för natten.

Nuförtiden fantiserar jag ofta över sömn och hur det var när man fick sova när man ville. Det är väl helt naturligt med tanke på att jag sedan april inte har sovit mer än tre timmar i stöten. Inte en enda gång.
Dag som natt.

Tidsperspektiv.

Jag tänker ofta på tid. Hur fort allt går och hur snabbt allt förändras.

Jag minns min barndoms evighetslånga somrar. En del av sommaren spenderades hemma, en del hos mormor och morfar, en del med familjesemester och som slutkläm ofta lite kräftfiske i norrländska Ljungan. Sommaren kändes som en epok varje år och när man i augusti kom tillbaka till skolan så var det alltid med en känsla av att allt var annorlunda. Man var äldre, kanske lite längre och så även alla kompisar.

Nu är denna sommar definitivt över och jag kan nu, snart 37 år gammal, konstatera att denna sommar INTE känts som en hel epok. Somrarna senaste åren kan mer liknas vid några andetag eller ett antal gräsklippningar. Utemöblerna som vi slet med för att dra fram skall nu åter liksom klockan ställas tillbaka och sommardäcken som rullat över stundom het asfalt skall skruvas av för att ersättas av de dubbade.

Allt som man i början av sommaren planerade och allt som aldrig blev av.

Men vad gör det; om en kvart är det sommar igen.....

Hjälp ett äpple!

Varje höst drabbas vi av ett lyxproblem. Ett I-landsproblem.

All frukt, vad ska vi göra med all frukt?

Först i augusti kommer plommonen. I år fick vi så mycket plommon så att flera grenar gav vika och gick av utav tyngden.

Och nu; äpplena. Varje dag har säkert 50 äpplen ramlat ner på marken med ett ofullbordat livsmål; att bli uppäten. De ligger där på marken och gråter. Stora, söta och saftiga. Till ingen nytta.




Så alla ni som bor i närheten: - Hjälp ett äpple att uppfylla sina drömmar!

Kom hit och plocka ihop en påse vetja!