Semestern är slut, så också sommaren

Gårdagens regn var så massivt i sin skepnad att man inte kan likna det vid annat än en ridå. En tjock mörkröd ridå med guldfrans längst ner som med all önskvärd eller icke önskvärd tydlighet visade att "nu är showen över". Sommaren är slut.

Kan hända att om vi ropar "Da Capo" tillräckligt högt och tillräckligt många gånger att solen orkar titta ut mellan de tjocka draperierna för att dra en trudelutt till. Kanske till och med en av sina största hits. Men showen ÄR slut, det är oåterkalleligt.

Det känns så tydligt i luften att det har hänt något. Det är som att den varma, snälla och lite klibbiga luften bytts ut mot en friskare lite elakare kusin som bara genom en fingerknäppning. Känslan är som om någon kommit och ryckt av en det morgonmys-varma täcket och samtidigt öppnat fönstret på vid gavel.

"- GOD MORGON!!!!!!!"

"- Men jaaaaa, jag höööör! Du behöver inte skrika. Jag vet att semestern är över. Och sommaren."

Brrrr....

"- Kan vi inte bara få snooza lite. Fem minuter? Eller en vecka?"

Snälla.

Semestern är slut, inte läsandet

Jag är en periodare.

Det kan gå månader utan att jag känner något som helst sug.  Ibland ger jag mig på det ändå, utan sug, vilket brukar resultera i ett dåligt samvete som ligger och samlar damm på nattduksbordet.

Läsning av böcker.

Finns det något härligare (eller, det är ju klart att det gör) än att vara så uppslukad av en bok så man längtar hem till den, man kan liksom inte läsa fort nog, trots att man vet och anar den tomhet och nästan sorg som uppstår när boken väl är utläst?

Denna sommar har jag nästan läst maniskt. Mestadels deckare, men en och annan så kallad klassiker har plöjts igenom, som sig bör på sommaren. Varje gång jag har börjat på en bok har min mani drivit mig till bokhandeln för att bunkra upp med fler. Tanken på att sitta och läsa en bok utan att veta vad jag ska sätta händer och tankar i härnäst har drivit mig ut för att proviantera.

En del böcker har varit bra, en del rent bedrövliga och så här på slutet av mitt läsarskov börjar jag faktiskt blanda ihop intrigerna.
Jag kan komma på mig själv mitt i läsningen med att undra var den där ynglingen "Danny Shaw" blev av, bara för att några minuter senare inse att han var ju med i den förra boken och dessutom strypt. Kommisarie Banks blandas i hop med Lynley och tillslut känner jag att jag är glad att jag iallafall vet att böckerna utspelar sig i England. Det gör nämligen alla.

Fjällbacka, Sandhamn och Gotland har jag betat av för länge sedan.

Mitt nuvarande stasch

Semestern är slut, inte sommaren

I dag är den sista dagen....

Semestern kom och gick som en avlöning och nu sitter jag här pank som en kyrkråtta.

Eller inte riktigt. Jag sitter som en bankdirektör med en väntande bonus i form av en Turkietsemester i september på fickan.

Så jag klagar inte.

Inte alls faktiskt.

Jag har haft sol i stort sett vareviga dag under samtliga veckor och känner mig, gud förbjude, rätt så less på att bada och lalla omkring. Framförallt är jag överj-vligt less på allt vad matlagning heter, grillat i synnerhet.

Jag känner mig så ofattbart otacksam över att tiotals liter med jordgubbar har fått förmultna i landet, att jag låter barnen spela TV-spel inne i sina överhettade sovrum och att jag de facto sitter här inne och skriver, inte ute på vår vackra altan under klarblå himmel och fågelkvitter.

Men jag är less. Eller som jag väljer att se det; nöjd.

Jag har farit runt och hälsat på släkt, ridit, varit på landet, badat, fiskat, gått på grund med båten, grillat upp en mindre koflock, bränt axlar, plockat fästingar från djur och barn, gjort jordgubbssaft och sylt, räddat smådjur från Frasses käftar, varit på loppisar, köpt konst, läst 300 deckare, fullkomligt vänt på dygnet och ömsom bråkat ömsom gosat med mina barn.

Men nu räcker det.

I morgon ringer telefonens alarmklocka klockan 05:20 och trots att jag vet att jag då, i den sekunden, kommer att vilja dementera allt det jag nu skrivit så vet jag att det kommer att bli skönt att börja jobba igen.

Trots katastroflarm i pressen om överbeläggningar och personalbrist så vet jag att det kommer att bli bra. Jag behöver ju i allafall inte koka makaroner. Bara en sån sak.....

Men kom ihåg en sak: Semestern är slut, inte sommaren.

Lite semesterbilder:

Cowboy-Frasse

När vi flyttade in här i nyhuset för ca ett år sedan upptäckte undertecknad omgående att huset var utrustat med en kattlucka i tvättstugan. En dragig och i vinden ivrigt flaxande lucka som de tidigare ägarna försökt isolera på ett "Arge snickaren-offer"-aktigt sätt med ett röd lammullscardigan av okänt märke. Inte nämnvärt snyggt men ur isoleringssynpunkt faktiskt helt funktionellt.

Nu när Frasse blivit tonåring och alltmer börjar anse att matte och hussarna är töntar som inte fattar någonting och mer och mer vill hänga med polarna började jag inse att lammullscardiganen nog gjort sitt och att man kanske istället skulle ta och införskaffa en lite mer isolerad och mindre flaxande lucka.

Tänkt, sagt och gjort så införskaffades en ny Rolls Royce-variant som enligt den ivrigt tuggummituggande knappt postpubertala expediten var, citat:

"- Asa-bra". Det blåser typ inte...... alls. Typ".

Efter de dräpande försäljningsargumenten gick jag hem en tussing fattigare, slängde påsen med dess fantastiska innehåll framför min, tidvis av sin hustru så hårtprövade, make och sa:

"- Här har du att lite fixelifixa med i helgen. Asså jag jobbar ju och så.... Å du är ju man å så. Händig, typ."

Kanske hade inflytandet från djuraffärsexpeditens försäljningstaktik gett mig övertalningskrafter som sällan skådats, för maken bara nickade lite och lade ner påsen från den uppslagna tidningen som han just var i full färd med att försöka läsa, och lade den försiktigt på golvet.

Några dagar senare var luckan på plats, Frasse utrustad med magnetnyckeln i sitt halsband och den röda cardiganen evigt förpassad till de stora förbränningsugnarna i Kovik eller var de ligger nuförtiden.

Med kärlek, salami, köttbullar, tvång, kissekissande och diverse kattleksaker har vi nu den senaste månaden kämpat idogt med att få den lille att fatta att luckan är öppningsbar. Vi har visat, nästintill krupit igenom den själva och stundtals haft luckan upptejpad för att locka honom att använda den. Helt fruktlöst.

Fram till för några dagar sedan, vill säga.

Härom natten vaknade jag av hur det väsnades i tvättstugan. Någonstans i den korta stunden mellan skymning och gryning snubblade jag mig upp på stela ben för att undersöka vad som stod på.

"- Säg inte att rådjuren har börjat ta sig in och käka upp mina inne-plantor också..." tänkte jag stilla för mig själv och såg framför mig hur Råger med infällda hovar och nedfilade horn ålade sig in genom den hitintills tämligen onödigt införskaffade kattluckan.

Men döm av min förvåning när jag insåg att det faktiskt var vår egen lille Frasse som knäckt gåtan om luckans funktion. In och ut drog han sig, fram och tillbaka och för varje gång kunde jag i det dunkla ljuset se hur hans blick blev än lite ljusare och leendet lite bredare.

Jag sa ingenting. Jag vill inte störa honom, men när jag stolt tassat med kalla fötter tillbaka till sängen kunde jag inte låta bli att väcka maken.

"- Fredrik, vakna! Vakna! Frasse har knäckt koden! Han går i luckan!!!!

Han bara mumlande något nonchalant och irriterat till svar. Men jag vet, jag VET, att han också är rätt så stolt. Om inte annat glad för att slippa släppa ut den lille jamaren mitt i natten.

Nu, några dagar senare, passerar han luckan lika nonchalant som den värsta cowboysaren i en saloondörr.

"-Howdie folks!"

Frasse Soprano

Så som många säkert vet så har skaran med killar utökats i vår familj då en röd kisse vid namn Frasse har adopterats in i gemenskapen. Killarna består nu alltså av tre människohannar, en hanhund och en liten kattkille.

En alldeles mjuk, utomjordligt söt liten herre som fram tills för några dagar sedan skulle kunna beskrivas som oskulden själv, en "rör inte min kompis"-typ, pacifist och kärnkraftsmotståndare likaväl.

Vi kände alla att en varelse med de ögonen kan väl inte hysa några som helst egoistiska tillika mordiska tankar i det där lilla tuttifnutt-söta huvudet.

Men se, det var något vi förbisåg. Ett naturligt faktum som de kittlande morrhåren distraherade oss från att inse. 

Frasse är en katt.

En mördarmaskin programmerad att dräpa allt som är mindre än honom själv och detta enkom för det blotta nöjets skull.

Vår mys-Frasse. 

Tre små pippisar har redan fått offra sina liv i den utbildning där Frasse håller på att finslipa sina färdigheter till torped. 

Denna syn möttes jag av då jag tittade ut genom fönstret i eftermiddags.

Ni förstår förvandlingen....

Sommarlov

Så var sommaren här med lediga barn och fästingbeprydda husdjur.

Trots min numera gedigna medelålder, är det som att jag år efter år målar upp sommaren som ett Eldorado, ett himmelrike av sol, tålamod och luncher som lagar sig själva.
På vintern, när snön är som allra blötast, känns minnesbilderna från den gångna sommaren som små rosa moln av jordgubbsdoftande dagar i en solstol under gassande sol. Helt utan tillstymmelse till insekter eller bråkande barn.

Men nu är vi här igen.

Myggbetten konkurrerar ut musklerna på mina överarmar och ryggen rodnar av min nonchalans gentemot alla cancerlarm.

Barnen bråkar om vem som bråkade först och vem som bråkade mest. Och om vad som det egentligen bråkades om. Och varför....
Kläder byts åtta gånger om dagen och överallt ligger urhoppade kalsonger, vattenpistolsneddränkta t-shirts, en miljarrrrrd sandaler och pinnar från smygätna glassar.

Och all mat. Kan inte någon uppfinna något slags torrfoder för barn. Något som alla gillar. Ett foder, liknande de som finns för hundar och katter, som man kanske blöter upp med lite vatten och kan intas som såväl lunch och middag. I vår familj finns det ju i och för sig egentligen redan och det stavas makaroner. Gladast blir barnen om mackisarna serveras helt utan tillbehör såsom korv eller dylikt. Smidigt? Jajamensan. Näringsrikt? ........!

Dagens lunch på lokala pizzahaket

Men herre gud, vad jag gnäller....

*faceslap*

Jag misstänker att nog sommaren egentligen faktiskt är sådär härlig som vi under vinterhalvåret minns den.

Problemet är att vi (läs jag) har så svårt med det där att leva i nuet. Ja, ni vet det där snacket om mindfullness och carpe diem och allt annat klychigt som finns att läsa om och hänga på väggen. Men om man bortser från hur löjligt det faktiskt låter så stämmer det faktiskt en hel del. Ibland känns det som att vår nutid upptas av minnen och planer.

Hemligheten är att tagga ner, att inse att man klivit ur sin landstingspyjamas och att det faktiskt inte gör något att tvätten råkade bli dyngsur i den där regnskuren. Att låta barnen rumla om och äta vilken skit de än föredrar.

Boo-badet

”Människan offrar sin hälsa för att tjäna pengar.
Sen offrar han sina pengar för att få tillbaka hälsan.
Därefter oroar han sig för framtiden så att han inte kan njuta av nuet;
resultatet blir att han varken lever i nuet eller framtiden;
han lever som att han aldrig kommer dö;
sen dör han utan att verkligen ha levt. ”

- Dalai Lama

Dumb ways to die

Frasse

Lynchning av Kung Bore

Som svensk borde man ju vara rätt så luttrad av vädrets nyckfullhet och brist på respekt för längtan efter tunnare jackor och och späda små krokusar. Det kan man ju tycka. Men idag rann banne mig förnuftets bägare över då jag beväpnad med högaffel och i gemenskap med hela grannskapets bönder gick ut på jakt efter att lyncha den där jävla kung Bore. Kung eller ej; han ska dö.

Eller alltså, jag har ju ingen högaffel och de jag mötte därute var väl egentligen inga bönder, utan mer andra som liksom jag var ute med sina hundar. Men jag såg i deras blickar, vi såg på varandra i ett samförståndets momentum, att någon borde straffas. Vart skriver man, vem hänger man? Har inte Pohlman gått i pension?

I ett väder av detta makabra slag finns bara ett tämligen tamt och tröstlöst svar på alla frågor; ett varmt bad.
Med vatten någon enstaka grad under kokpunkten kan det suicidala vädret tryckas undan och med förnekelsens kraft suprimeras till en petitess i det kosmiska tillstånd vi normalt sett brukar kalla våren.
I feberkramper hasar jag sedan min rödblommiga kropp ur det lavavarma vattnet och i ett slag känns vintern som en gårdagnattens mardröm.

Botade man inte psykisk sjukdom med heta bad förr förresten?

Bajsnödiga dagisföräldrar

Få saker gör mig så "kliar på hela kroppen men kommer inte åt-irriterad" som prettoföräldrar. Föräldrar som lever upp de få tillfällen varje termin då det vankas föräldramöten, ett i deras ögon förstklassigt forum att få brösta upp sina surdegskletiga muskler och trycka ner andra föräldrar med snack om heteronormatism och smygrasismen i att det bara förekommer vita dockor i dockhörnan.

Jag fick ett mejl från föräldrarådet igår. Den lilla engagerade skaran hade nu beslutat om att det ej skall serveras julmust på den traditionella jullunchen för de små. För att det är "onödigt att ge barnet något med socker".

Jag orkar inte.

Om det serveras ett, eller max två, glas med den traditionsenliga drycken innebär detta ju inte med någon som helst automatik att barnen kommer att bli socker-junkies. Eller?

Jag orkar inte.

Vad har folk för syn på sina dagis egentligen? Är det där våra små barn skall formas till individer med sunda värderingar, är det där de skall programmeras till att bli vuxna människor med hälsosamt leverne? Eller är det inte så, egentligen, att det faktiskt är vi FÖRÄLDRAR som har ansvar för våra barns uppfostran?

Jag skulle inte säga ett knyst om saken om det vore så att kocken varje dag åkte och köpte lunchen på Donkens drive thru istället för att laga den hemlagade och av barnen mycket omtyckta mat som han gör idag. Eller om fruktstunden byttes ut mot Risi Frutti och mellisen bestod av chips och Cola.

Men så är det ju inte. Max två glas julmust per år. Det är det som upprör föräldrarna.

Det är nog f-n bäst att jag går med i det där föräldrarådet och skakar om lite och bringar lite balans i eländet.

Annars kanske barnen åker på en LCHF-Raw food-jullunch nästa år.

All in

Det är fullkomligt beckmörkt ute och jag hör hur regnet trummar mot fönstret och ser när det rinner ner i mönster som blodkärlen på en mycket gammal kvinnas hand.

Det har regnat hela dagen. Säger de som vet.

Själv åkte jag hemifrån med vindrutetorkarna på full speed i skumt gryningsljus vilket upprepades med exakt samma vindrutefrekvens och mörker åtta timmar senare. Vad som skett däremellan får jag bara gå på hörsägen och ryktet som florerar är att det sett i princip likadant ut hela dagen.

Festligt.

Men det vankas ljus bort i kröken.

På torsdag är det dags för att introducera julen för detta år och då ska det ljusstakas och ljusslingas för hela slanten. Ja, ska ärligheten fram så har 2012 års jul-oskuld redan flugit sin kos i vårt hem då första slingan redan utplacerats på altanräcket. Och detta redan förra veckan. Ja, ur led är tiden.... Tomtarna får dock ligga kvar i lådorna någon vecka till för att sedan blomma ut med hela sitt kompani någonstans runt andra advent.

I år är det första julen i nya huset och det ska banne mig inte sparas på julkrutet. Det ska tingelitanglas och glitteriglittras tills huset fullkomligt ber om nåd. Jag ska gå "all in" i kampen mot den goda smaken och jag ger mig inte förrän det ringer någon från Ringhals som ber mig att tona ner mig lite. Och då kommer jag bara skratta hysteriskt med saliven sprutande i luren och skrika så högt att telefonen känns överflödig:

"- Stoppa mig om ni vågar!!!"

Eller typ.

Ensam

På måndag ska jag åka till Yasuragi. Själv.

Jag ska skrubbas, knådas, klämmas och ligga utslagen i en blåvit rock och lyssna på pling-plongmusik hela långa dagen. Ensam.

Käka lite sushi, frukt och pimpla grönt te. All by my self.

Jag ska, ta mig tusan, till och med byta om inne på den tysta avdelningen och blänga ilsket om någon så mycket som andas för högt eller, gud bevars, harklar sig. 40 år gammal ska jag stå där, med skrynklig hudkostym och nyckelsnodd om vaden och vaksamt hyssja åt ljudliga nakenfisar. Jajemän. Med ålderns rätt.

När jag ringde och bokade detta eremitiska besök på badanläggningen bemöttes jag av totalt oförstånd. När jag efter avslutat samtal fick mitt bekräftelsemejl på bokningen stod det där: "bokning av heldag för två personer". Iallafall.
Lite argsint ringde jag då tillbaka till bokningsmänniskan och sa att bokningen blivit fel och betonade återigen att bokningen bara skall vara för EN person.
"- Jaha. Ska du vara här ENSAM? Helt själv?", frågade den lilla näbbiga saken.
Underförstått:
"- Stackars jävel. Har du inga kompisar? Ingen familj?"
Jag slog bort alla mina impulser om att förklara för den troligen hårdsminkade 23-åringen att jag visst har massor av kompisar OCH man OCH barn Och familj OCH massor med trevliga kollegor. Men impulserna kvävdes, troligen p.g.a. det faktum att jag ju som tidigare avhandlats alldeles strax skall inträda den så myselimys-trygga medelåldern.
Så jag svarade bara:
"- Ja."
Dock underförstått:
"- Har du problem med det din lilla pubertala "kan-inte-ens-sitta-själv-på-Mc-Donalds-utan-att skämmas-människa"?"

Att jag i vanliga fall fyller mina hörselgångar med skrikande födande kvinnor, skratt och diskussioner från en miljard sköna förlossningsarbetarkvinnor, tre fajtandes småkillar och allt annat som behagar sippra sina ljudvågor åt mitt håll, besparade jag henne.

Och det är just detta som jag ska bespara mina små (eller i ärlighetens namn rätt så stora) såriga öronmusslor ifrån just den dagen. Dagen då jag rent statistiskt har levt halva mitt liv. Krönet är nått.

Konichiwa. För faan.

40

Mina dagar som 30 plus är nu räknade. Nästa måndag smäller det.

Eller vadå? 30 plus är man ju egentligen hela livet. 30 plus 10. 30 plus 40. Man kan ju egentligen säga att jag är 20 plus nu.

Vilken idioti. Varför skulle själva siffran egentligen spela någon som helst roll? Det är mer bara en känsla av medelålder och foträta skor som ligger där bakom krönet och skräms lite grann.

Vuxen har man ju, per definition, varit ett tag nu. Förr blev man vuxen i samband med konfirmationen, lite senare studenten eller i och med det att man fyllde 18.

När blev jag vuxen?

Inte var det i samband med 18-årsdagen i alla fall. Det är då ett som är säkert. Inte ens när jag flyttande hemifrån när jag var 19, även om det var hela 40 mil från Mamsen och Papsen.
Kanske var det när jag gifte mig när jag var 28? Eller var det när jag fick barn vid 30-års ålder. Ja, där någonstans vaknade jag en morgon och kände:

"- Ja, jävlar, vad mogen jag är nu. Allt har liksom bara fallit på plats, alla farhågor och nojjor är som bortblåsta och äntligen känner jag mig sådär; rekorderligt,  snusförnuftigt landad!!"

Eller hur?

40-årskris?

Frågan har kommit från en del håll och kanter och jag har bara skrattat åt begreppet. Varför skulle jag ha det? Det är ju bara en siffra....

Men allt efter dagen närmar sig känner jag hur mitt tankemönster alltmer drar åt samma håll. Jag tänker tillbaka på förr, vad jag gjorde då, hur jag gjorde då och hur livet skulle ha gestaltat sig om jag valt annorlunda.

Tänk om jag bott kvar i Stockholm och fortsatt partaja som jag gjorde då? Hade jag varit barnmorska då eller hade jag fortsatt jobba med skor eller mode?

Sådana tankar har jag.

Hade jag stått kvar vid fläkten och rökt mina Marboro lights och lagat "den lilla svarta" med häftapparat som jag gjorde då? Hade jag fortfarande hängt med okända pojkar till obskyra illegala nattklubbar ?

Klart jag inte hade. Mina vänner som blev kvar i Stockholm lugnade ju under stundom ner sig de också.

Sent omsider.

Landningsbana

Herregud vilken ljudnivå det är här inne.

Jag hade en naiv tanke om att bor man bara större så kan barnen väsnas på sitt håll och jag kan sitta med mina tankar någon annanstans. Så naivt.

Men visst skulle det kunna vara så.

Barnen inne på sina rum lekandes med klippdockor och mjuka djur och annat sådant som jag tror att sådana där tysta barn brukar leka med. Eller kanske ljudlösa charader där gissningarna skrivs upp på lappar som efter avslutat mim samlas in och rättas.

Varför mina barn nu helt plötsligt skulle börja hänge sig åt den sortens lekar bara för att vi flyttat några kilometer till ett lite större hus, vet jag inte. Jag kände bara att; sen blir det bättre....

För tillfället leker alla tre barnen flygplan. Alla tre har olika flygplansmodeller med olika ljudeffekter. Uppenbarligen innebär ett högljutt plan en bättre plan då samtliga killar drar upp sina motorer med flera decibel för varje flygtur. G´s bästa plan heter Tigern och Flabbens kallas tydligen Eldvrålet. Detta torde ju säga allt.

Den utökade golvytan har egentligen bara inneburit en enda sak.

Mer plats att fara runt på och bredare och längre startbanor kräver ju följaktligen större flygplan. Tänk Herkules.

Som sprungna ur jorden

Kom just in från kvällsprommisen med Ludde.

Mörkret har nästan intagit fysisk form och grusvägen där vi bor har förenats med luften till en odefinierbar massa av vaporiserad lera. Luddes tassar och mina skor skulle kunna antyda att vi är nyss hemkomna från Novemberkåsan eller ur några marker som Orcher föds ur.

Men det har vi inte. Vi har bara varit ute här på vår lilla väg. Och gått. Reflexade och fina.

Det är ändå rätt så skönt ute. Friskt, fuktigt och lite småmysigt. Ett väder som bäddar in en och liksom talar om för en att;
- "Det finns ingenting du kan göra här. Gå bara in! Vila. Sov. Ät!"

Jag tänder en brasa.