Lynchning av Kung Bore

Som svensk borde man ju vara rätt så luttrad av vädrets nyckfullhet och brist på respekt för längtan efter tunnare jackor och och späda små krokusar. Det kan man ju tycka. Men idag rann banne mig förnuftets bägare över då jag beväpnad med högaffel och i gemenskap med hela grannskapets bönder gick ut på jakt efter att lyncha den där jävla kung Bore. Kung eller ej; han ska dö.

Eller alltså, jag har ju ingen högaffel och de jag mötte därute var väl egentligen inga bönder, utan mer andra som liksom jag var ute med sina hundar. Men jag såg i deras blickar, vi såg på varandra i ett samförståndets momentum, att någon borde straffas. Vart skriver man, vem hänger man? Har inte Pohlman gått i pension?

I ett väder av detta makabra slag finns bara ett tämligen tamt och tröstlöst svar på alla frågor; ett varmt bad.
Med vatten någon enstaka grad under kokpunkten kan det suicidala vädret tryckas undan och med förnekelsens kraft suprimeras till en petitess i det kosmiska tillstånd vi normalt sett brukar kalla våren.
I feberkramper hasar jag sedan min rödblommiga kropp ur det lavavarma vattnet och i ett slag känns vintern som en gårdagnattens mardröm.

Botade man inte psykisk sjukdom med heta bad förr förresten?