Det finns många karlar som vill prata och behöver tjäna pengar

Saxat från underbaraclara.se

Lite har ju hänt genom åren. 

Och vilket tålamod växeltelefonisten har. Jag bugar.

Fynd

Att flytta innebär sjukt mycket jobb. Allt ska gås igenom, varenda kartong ska nagelfaras och sorteras. En kul grej med allt sorterande är allt man hittar i bortglömda gömmor. Som gamla foton till exempel.....:

Jag blåser ut ett ljus. Lägg gärna märke till att ljuset inte ens är tänt.

En lite svängom. Här vill jag att ni noterar den hypermoderna trä-TV:n i bakgrunden.

Kommentarer överflödiga.

Jag och älskade Offa.

Ranelid

Okej. Nu är jag sist på bollen igen. Eller bollen ligger ju inte ens kvar på plan, den bärs just in i förrådet i en nätpåse tillsammans med 13 andra bollar av den assisterande coachen. Men jag ser den där i påsen....

Hur som helt såg jag just Ranelids bidrag från Mello på You Tube. Herregud.

Jag finner inga ord.

Man vill ju gärna tro att denna man är en ironiskt geni. En man som likt Ernst Billgren driver med samtidens beundran inför kändisskapets väsen och att varje steg han tar inom media är en väl uttänkt taktik för att nå ett högre mål. Man skulle ju gärna vilja tro att han anlagt sin gula hudton enkom för att bevisa absurditeten i människans eviga strävan att förändra sitt utseende och att det så omtalade Ranelidska språket är uppfunnet bara för att poängtera att pretentiöst ej är det samma som bra.

Men nej. Jag är rädd för att det inte riktigt är så. Jag tror rentav att vi har att göra med en ganska skadad själ. Hans högljudda rop efter uppmärksamhet kan egentligen bara liknas vid ett hungrigt nyfött barn. 

"- Se mig, annars skriker jag ännu högre!"

Det är kanske synd om karln. Hans hybris och narcissism döljer en osäkerhet som skymtar fram ibland där under den orangea hudkostymen i form av att han om och om igen talar ut i pressen om hur oerhört sårad han blir av alla elaka kommentarer. Med den blonda tuppkammen slokande ner lite sorgset över ena ögat.

Jag väljer att ömka stackarn.

Tacka vet jag detta:

Men hjärtinfarkt då?

Att som snart fyrtio-åring prata om vuxenpoäng är inte bara patetiskt. Det är ju direkt löjeväckande.

Vuxenpoäng pratar man om när man är under tjugo och inget hellre vill vara än just vuxen. Att få gå på systemet och inhandla billigt tyskt Liebfraumilch och att få backa in på en parkeringsplats på stormarknaden utan att en sönderstressad och inrökt körskolelärare sitter bredvid och manar på ömsom lugnar ner.

Vuxen. Thats the shit...

Men trots att det måhända är en löjlig företeelse att tala om vuxenpoäng i min ålder så måste jag nog ändå bara förtälja att jag i dag tagit en Bulls eye i just detta spel.

För ni som anser att det är moget och vuxenpoängigt att inneha ett träningskort på ett oglammigt gym vill jag bara tala och att det är typ TW-poäng på att just säga upp detsamma.

Jag har nämligen, med nyharklad strupe, högt och med den djupaste stämma jag kunnat uppbringa, meddelat den lille pojkvaskern i receptionen på gymmet att jag minsann ville säga upp mitt medlemskap. Beredd på allsköns förmaningar om vikten av träning och god fysik stod jag liksom "en garde", beredd med ett tiotal förberedda argument som skulle golva den lille träningsklädde lintotten.

-"Jaha, ja, svarade den lille med målbrottet plågsamt närvarande i stämman. Det går väl bra. Det gör du hemifrån på våran hemsida! Hur enkelt som helst!"

Men.... Vad är nu detta?

-"Risken med hjärt- o kärlsjukdomar då? Diabetes? Ryggproblem?!"

Men nej.

Det var allt han sa. Mina argument fick sväljas ner tillsammans med den hälsodryck som jag i ren förvåning  chockinköpte.

Har nu via datorn sagt upp mitt medlemskap och undrar lite om de intjänade vuxenpoängen egentligen kan inkasseras.

Men ja, ångesten innan kan nog berättiga poängen.

Sitter nu och funderar på hur man samlar poäng på äldreboendet. För jag har en känsla av samlandet lär fortsätta livet ut....

Fatta vuxenpoäng att ta MC-kort?!

Garderobschock

Det går inte många minuter utan att jag tänker på flytten. Mer än tio händer nog bara undantagsvis. Det skulle vara när jag sover då, för ännu har jag inte drömt om det. Det är väl någon slags själslig självbevarelsedrift för att förhindra att jag bokstavligen springer in i en av de svartmålade väggarna på nya huset.

I mina tankar har nu fokus förskjutits från vardagsrum och kök och jag är mer i hallen och far runt. Vi har tänkt att skaffa en garderob med skjutdörrar över en hel vägg för att slippa se galonisar, gummistövlar och makens 500 par sneakers med mycket mera.
Men vet ni vad en sådan dylik installation kostar? Är det bara jag som trott att att man skulle kunna smita förbi kassorna på byggvaruhuset med ett cirka 5000-kronor lättare konto?
Det visar sig nämligen att bara dörr (-j*vlarna) kommer att gå lös på i runda slängar 25 papp. Och inredningen typ lika mycket....

Jag är chockad.

Vi går mot ljusare tider

Ny hårfärg och nytt läppstift.

För det är jag värd.

An absent mind

En och en halv månad kvar och mitt sinne är överallt utom i denna blogg.

Hav överseende kära läsare.

I'll be back...

Ett hem i förfall

Det är ju dryga två månader till flytten går....

Men ändå.

Jag har helt tappat sugen för det här hemmet.

Tavlorna i vardagsrummet som hänger på sniskan efter ett våldsamt upplopp med kuddar som tillhyggen får liksom hänga så. Det känns onödigt att rätta till.

Blommorna dör en efter en och som skrumpna mumifierade lik står de i sina knastertorra jordar och väntar på den sista vilan. Men jag orkar inte slänga dem.

Snart ska hemmet vikas ihop i kartonger och fram tills dess får det liksom vara.

Inspirationen känns förbrukad i detta hem och istället har jag i tanken redan flyttat. Jag vet redan i princip var de sneda tavlorna ska hängas upp och vilka växter som skall införskaffas till de stora fönstren i det nya huset.

När jag tänker efter så är det ett under att vi faktiskt förmått oss att slänga ut den halvnakna granen och att vi dessutom bemödade oss med att ta av allt tingel innan han hjärtlöst slängdes ut på trädgårdskomposten.

Två månader. Det är en ganska lång tid.

Juholt

Ärligt talat.

Stackars Juholt.

Visst; han är väl kanske inte den skarpaste kniven i lådan. Han ligger nog snarare bland skedarna.
Och visst; en man i mustasch kanske inte var den galjonsfigur som det av tradition så gubbstinna partiet behövde. Det kändes ju lite som att försöka piffa upp ett betongblock med en rostig spik. Piff piff!

Men är verkligen ett parti bara dess ordförande? För knappt ett år sedan fick Mona Sahlin hänga av sig partiledar-capen och tacka för kaffet. Allt var hennes fel. För det visste ju alla; en som köpt en Toblerone på firmakortet var ju inte att lita på. Och hennes dialekt, guuud så provocerande.

Kanske är det dags för sossarna och inse att problemet inte ligger i kaptenen utan i besättningen. För hur ska de kunna locka med sig passagerare om båten är från femtiotalet och deras service bara lever på gamla meriter. Andra rederier har insett att det är nya tider och erbjuder spabehandlingar och restauranger med såväl lyxkäk samt mat från andra kulturer. I sossarnas buffé dukas det upp rotmos och fläsk och som dryckesalternativ erbjuds lättöl, lättmjölk och vatten.

Det ska hur som helst bli intressant att se vem som tar över rodret efter Juholt. Per Nuder kanske? Thomas Östroos?

Då jäklar bär det av mot Karibien. Det förstår ju alla.....

Jag lovar och svär

Otal äro de öron som fått lyss till mina ångestfyllda löften om att aldrig sätta mina skakiga ben på ett kryssningsfartyg.

Otal var de hakor som dunsade i golvet då jag trots mina idoga svador om dödsfällor och kalla vatten tog en tripp i ett sådant djävulspåfund i höstas. En sömnlös natt i ett litet mushål, eller i ärligheten namn mest ute i korridorer och på däck för att identifiera läskiga dunsar och faktiskt; en hysteriskt skrikande kvinna (alltså ett förtydligande: det var inte jag som skrek. Även om jag understundom gärna ville).

Läser nu, med ångestfyllda och uppspärrade ögon, om instängda passagerare under vattenytan, hur belysningen släcktes ner på hela båten och hur panik utbröt. Det är där, precis där, min värsta fobi är beskriven in i minsta detalj. Människor som klättrar på varandra, i beckmörker, samtidigt som man känner hur båten allt mer börjar luta. Eller att bli liggande i sin hytt, kanske skadad och utanför dörren höra paniken alltmedan vattnet börjar sippra in i dörrspringan och man hör hur det smäller och dunsar i skrovet.

Det finns nu, och jag lovar och svär, inte en chans i helvetet att jag sätter min fot på en färja igen.

Och denna gång ska löftet hållas. Jävlar i min låda....

Snö

Snön vräker ner. Flinga för flinga döljs den leriga marken och himlen målar upp den bild jag velat se så länge nu.

Vitt. Bara vitt.

Slut på sandiga tassavtryck, overaller som står av sig självt och regntunga mössor.

Nu vill jag ha översnöade bilar, snöflingor i nacken, rosiga kinder, nariga läppar och knarrande steg. Jag vill ha vanskapta snögubbar med avbitna morotsnäsor, snöbollar i plytet och snöskottningvalkar i händerna.

Ett tag.

Januari, förra året.

Insomnia

Jag ligger och blinkar med allt för ljusa ögon ut i ett nattmörker. Snusningar och snarkningar och mina egna allt djupare suckar.

Är det fullmåne? Drack jag kaffe för sent?

*Blink blink*

Det kompakta mörkret har sjunkit undan och det som tidigare mest anades som konturer börjar nu alltmer framträda ur dunklet.

*Blink blink*

Jag trevar efter mobilen. Ljuset på displayen hugger till med smärta på näthinnan och åter sugs allt omkring mig in i svärtan.
Inget på Fejjan. Ingen på wordfeud. Kollar twitter.

Tillbaka med mobilen på nattduksbordet. Långsamt falnar bilden av Lilleman bort från skärmen och rummet är åter becksvart.

*Blink blink*

*Blink blink*

Snart morgon. Ingen stress. Ligger och räknar ner timme för timme av förväntad nattsömn. Förlorad nattsömn.

*Blink blink*

Nu räcker det!

Färdig...

... som Sigrid i Beppes Godnattstund skulle ha sagt (man bör nog vara uppvuxen på 70-talet för att förstå den referensen).

Före:

Efter:

Ta Daaa!

Scary

Marit Björgen är fullständigt outstanding i längdskidåkning i år.

Och det tror jag det. Kolla in hans, förlåt, hennes armar.

Ytterligare en orsak att hålla sig borta från gymmet.