Dagens inlägg blir troligen det sista på ett tag då jag och familjen ska, som jag tidigare skrivit, åka till Sälen en vecka. Jag innehar inget mobilt internet så därför är det troligt att jag får hålla semesterstängt till nästa söndag. Men vi får se. Man vet aldrig, då undrens tid inte är förbi.
Och det var lite i den bana jag tänkte röra mig i dag. Mirakel. Gud. Och Carola.
Såg i någon kvällsblaska hur Carola stod i Port au princes ruiner och talade om Guds försyn och jordens undergång. Hennes uttalanden får mig att tänka mer på förståndets Exodus och hennes egna mentala Apokalyps än som en kvinnas ord att lyssna till. Att stå på en plats där upp till 200.000 människor mist livet, flera miljoner förlorat det lilla de ägde och barn med raserat framtidhopp och tala om Guds försyn kan nog nästan få självaste Jesus att konvertera till Ateismens logik.
I sådana lägen kan jag känna ett nästintill hat mot den hårdmejkade schlagerdrottningen. Att i allt j-vla elände stå att påstå att det var en mening med katastrofen. Ett verk av en Gud. En Guds försyn.
Att hålla Carola som taleskvinna för Kristendomen måste vara ett lika lyckat PR-knep som att engagera Robinson-Robban som omslagspojke för det svenska skolsystemet. Snacka om Apokalyps.
Religionen blir alltmer sekulariserad i samhället, troligen till stor del pga av alla fundamentalister och extremisters svartvita världsbild och deras vilja att kräkas ut sina profetior.
Vem kan på fullaste allvar tro på historierna om Adam och Eva, Noaks Ark och den där Sara som fick barn trots att hon var långt över hundra? Och detta innan IVF:ernas genomslag i den mänskliga fortplantningshistorien.
Har religionen någon plats i dagens samhälle? Behövs den?
I mitt arbete som sjuksköterska med döende personer och deras gråtande anhöriga vet jag att religionen kan vara ett stort stöd. Det är många som börjar prata om "den andra sidan" i de svåraste av stunder och så även jag när nära har slitits bort på ett brutalt sätt från det trygga som vi kallar livet.
Är det så att man i dödens ögonblick får en klarare blick över vad som komma skall eller är det helt sonika bara ett halmstrå som fäktas efter medan man ligger och räknar ner sina egna andetag?
En dag vet vi svaret. Allihopa.
Sedan jag fått barn har jag ibland även förundrats och nästan imponerats av kraften i kärleken gentemot dem. Kärleken ligger där som ett metasfysiskt gasmoln hela tiden och påverkar mina handlingar och vad jag känner. Då jag tänker på barnen ökar gasmolnets densitet och det lägger sig nästan som ett fysiskt täcke över min kropp. Som en varm filt att bädda om barnen.
Är det Gud som ger oss kraften att älska eller är det våra reptilhjärnors sätt att skydda våra egna gener gentemot andra artfränders vassa klor ute i samhället?
Är vi människor en hoper robotar av kött och blod eller räknas våra själar?
Finns våra tankar på ett annat sätt än som en förgänglighet?
Blir tanken till materia när den glider ut via händerna till en handling?
Tänk; en folkmassa.
Tänk alla tankar som likt luften i varje människas lungor.
Andas ut och beblanda era andetag.
Herregud, så filosofiskt detta blev.
Det kanske är lika bra med ett litet semesteruppehåll?
Kram på er och vi hörs snart igen!
_svg.png)
