"-Du är väl rädd om iPaden, däruppe i soffan, Älskling?"
"-Mmmmmm!"
tisdag 29 november 2011
KBT-light
Att vara sex år är rätt så jobbigt. Eller, alltså, jag minns inte. Men om man ser på min mellankille verkar det sannerligen som att det är det.
I skolan är man stor. Och tuff. Skrattar år allt, inga bekymmer, allt är så toppen.
Sedan nalkas kvällen, lamporna släcks en efter en och volymen på tv:n sänks. Plötsligt kommer de troll man hörde om i sagan tillbaka, ormen som fröken talade om i klassrummet ringlar sig under sängen och häxorna som det lästes om i skolan för några veckor sedan står nu och trycker sina vårtiga näsor mot det svarta fönstret med bara en löjlig rullgardin som skydd.
Klart som tusan att man inte kan sova.
I flera månader nu, har den i skolan så kaxige lille mannen sovit mellan mig och maken. Ofta har han inte somnat när vi kommit för att lägga oss och oavsett hur vi bedyrat att vi varken har kobror eller troll under sängen är det som han inte riktigt litar på oss.
"-Det är klart ni säger så! Ni VET ju inte!"
Om och om igen försöker vi förklara att häxor och troll är fantasiskapelser utan skuggor i det verkliga livet. På låtsas. Och han säger att han förstår, dagtid skrattar han till och med åt det. Ända tills det mörknar och han åter hör hur trollen står vid ytterdörren och knackar på med sina träpåkar.
Ormarna kan man ju inte ens försöka förklara bort. Det finns ju där ute och är ju faktiskt, om än kanske inte här i Sverige, potentiellt farliga.
Istället för att förklara bort, utan mer för att avdramatisera ormen som väsen for jag, mamma och Flabbe idag för att klappa på Snoddas på Skansen. Lite KBT-tänk sådär.
Gick väl sådär... Han tokvägrade att ta på ormen hur mycket jag och den ömma mormodern än gullade med den lilla boaormen. Men nu har han iallafall sett en riktig orm på nära håll. Utan att vare sig blivit biten eller ihjälkramad. Alltid något.
Fast.
Albins egna ormar, häxor och troll, de som lever sitt egna liv där inne i det blonda huvudet, de rår nog jag inte över. De måste nog han själv bekämpa, med tiden. Utan vår hjälp.
Eller Snoddas, för den delen...
I skolan är man stor. Och tuff. Skrattar år allt, inga bekymmer, allt är så toppen.
Sedan nalkas kvällen, lamporna släcks en efter en och volymen på tv:n sänks. Plötsligt kommer de troll man hörde om i sagan tillbaka, ormen som fröken talade om i klassrummet ringlar sig under sängen och häxorna som det lästes om i skolan för några veckor sedan står nu och trycker sina vårtiga näsor mot det svarta fönstret med bara en löjlig rullgardin som skydd.
Klart som tusan att man inte kan sova.
I flera månader nu, har den i skolan så kaxige lille mannen sovit mellan mig och maken. Ofta har han inte somnat när vi kommit för att lägga oss och oavsett hur vi bedyrat att vi varken har kobror eller troll under sängen är det som han inte riktigt litar på oss.
"-Det är klart ni säger så! Ni VET ju inte!"
Om och om igen försöker vi förklara att häxor och troll är fantasiskapelser utan skuggor i det verkliga livet. På låtsas. Och han säger att han förstår, dagtid skrattar han till och med åt det. Ända tills det mörknar och han åter hör hur trollen står vid ytterdörren och knackar på med sina träpåkar.
Ormarna kan man ju inte ens försöka förklara bort. Det finns ju där ute och är ju faktiskt, om än kanske inte här i Sverige, potentiellt farliga.
Istället för att förklara bort, utan mer för att avdramatisera ormen som väsen for jag, mamma och Flabbe idag för att klappa på Snoddas på Skansen. Lite KBT-tänk sådär.
Gick väl sådär... Han tokvägrade att ta på ormen hur mycket jag och den ömma mormodern än gullade med den lilla boaormen. Men nu har han iallafall sett en riktig orm på nära håll. Utan att vare sig blivit biten eller ihjälkramad. Alltid något.
Fast.
Albins egna ormar, häxor och troll, de som lever sitt egna liv där inne i det blonda huvudet, de rår nog jag inte över. De måste nog han själv bekämpa, med tiden. Utan vår hjälp.
Eller Snoddas, för den delen...
söndag 27 november 2011
Lerig advent
Det blåser visst.
Träden dansar ut sin frustration, helt enligt rituella mönster, men med fötterna stadigt i jorden. Det ser lite jobbigt ut, men också lite skönt. De kan nog behöva få röra på sig, då ett trädliv ju inte är ett speciellt aktivt liv. I vanliga fall.
Tog en promenad i blåsten tidigare idag, inspirerad av trädens nyvunna entusiasm.
Luften var som vattenånga och temperaturen ville säga något helt annat än advent. Marken är helt porös utan tillstymmelse av tjäle och stabilitet vilket gjorde att Ludde såg ut som efter en aprilpromenad med grus och lera ända uppe i mustaschen. Min klarade sig dock förhållandevis bra.
Nu måste väl ändå de mest nitiska vinterhatare ge med sig.
För visst vore det väl ändå bättre med frost i mustaschen än lervälling?
Träden dansar ut sin frustration, helt enligt rituella mönster, men med fötterna stadigt i jorden. Det ser lite jobbigt ut, men också lite skönt. De kan nog behöva få röra på sig, då ett trädliv ju inte är ett speciellt aktivt liv. I vanliga fall.
Tog en promenad i blåsten tidigare idag, inspirerad av trädens nyvunna entusiasm.
Luften var som vattenånga och temperaturen ville säga något helt annat än advent. Marken är helt porös utan tillstymmelse av tjäle och stabilitet vilket gjorde att Ludde såg ut som efter en aprilpromenad med grus och lera ända uppe i mustaschen. Min klarade sig dock förhållandevis bra.
Nu måste väl ändå de mest nitiska vinterhatare ge med sig.
För visst vore det väl ändå bättre med frost i mustaschen än lervälling?
lördag 26 november 2011
torsdag 24 november 2011
Vinterlängtan
Sju grader och blött. Och grått.
På söndag är det första advent och tur är väl det. Då får man plocka fram ljusstakar och slingor och forcera fram lite julekänslor!
Gräset är fortfarande alldeles grönt och saftigt och fåglarna som hade packat för månader sedan sitter kvar på de blanka grenarna och skakar på sina små huvuden. Hoppas de hade ombokningsbara biljetter.....
Jag vill ha kallt.
Jag vill ha mössa och röda kinder. Jag vill ha snö som knirreliknarrar under mina tjocka vinterkängor och luft som fryser håren i mina näsborrar.
Som förra året.
På söndag är det första advent och tur är väl det. Då får man plocka fram ljusstakar och slingor och forcera fram lite julekänslor!
Gräset är fortfarande alldeles grönt och saftigt och fåglarna som hade packat för månader sedan sitter kvar på de blanka grenarna och skakar på sina små huvuden. Hoppas de hade ombokningsbara biljetter.....
Jag vill ha kallt.
Jag vill ha mössa och röda kinder. Jag vill ha snö som knirreliknarrar under mina tjocka vinterkängor och luft som fryser håren i mina näsborrar.
Som förra året.
tisdag 22 november 2011
lördag 19 november 2011
Trädkrameri in absurdum
Ärligt talat?
Ta och fäll den där j-vla uppruttna eken nu så folk kan börja bry sig om lite riktiga saker istället.
En nyhet som får alla i-landsproblem att blekna.
Ett träd.
Släpp det och gå vidare i livet, säger jag bara....
Idioter.....
Ta och fäll den där j-vla uppruttna eken nu så folk kan börja bry sig om lite riktiga saker istället.
En nyhet som får alla i-landsproblem att blekna.
Ett träd.
Släpp det och gå vidare i livet, säger jag bara....
Idioter.....
Piffelipiff
Nu jädrar har det homestagats i dagarna två och äntligen har jag lyckats decimera alla tecken på att det faktiskt bor människor i det här huset.
Inte en grej ligger framme som inte finns där bara för syns skull. Barnens leksaker är uppradade såsom de gärna är i ett hem där Josef Stalin är pappa och inte ett gulnat blad synes på de välskötta (läs nyinköpta) krukväxterna.
I de glänsande obajsade badrummen färgmatchas allt in i minsta bomullstuss och i varje vrå står ett litet värmeljus och sprider sitt myselimys-mysiga sken.
"Så här har vi det hemma hos hos. Välkomna!"
Inte en grej ligger framme som inte finns där bara för syns skull. Barnens leksaker är uppradade såsom de gärna är i ett hem där Josef Stalin är pappa och inte ett gulnat blad synes på de välskötta (läs nyinköpta) krukväxterna.
I de glänsande obajsade badrummen färgmatchas allt in i minsta bomullstuss och i varje vrå står ett litet värmeljus och sprider sitt myselimys-mysiga sken.
"Så här har vi det hemma hos hos. Välkomna!"
 |
| Snittblommor i badrummet? Jajemän! |
fredag 18 november 2011
Dubbelarbete
Att höra andra berätta om sina drömmar kan i ärlighetens namn vara rätt så tröttsamt. Ni vet, nattdrömmar alltså.
"Åsså kom Majkel Jacksån och cyklade förbi på en trehjuling, å sen...."
Ja, ni vet. Så där kul att lyssna på. En helt osannolik historia som inte ens har hänt. Det är ju inte så att man spelar in samtalet i smyg på sin mobil direkt....
Men trots denna lilla gall-uppkastning av fenomenet kommer jag här berätta om vad jag drömde inatt. Bara för att. Liksom.
Jag var på jobbet och hade hand om en kvinna som skulle föda tvillingar. Normalt sett är man alltid två barnmorskor, en undersköterska samt en läkare vid dessa förlossningar, men då det var helknökat på avdelningen just denna dag fick jag liksom stå för hela chottabalongen själv. Mol allena.
Helt plötsligt, från att bara har varit öppen någon centimeter, börjar kvinnan krysta och ut kommer en frisk bebis som genast skriker och mår alla tajders. Och det är nu problemen börjar. Bebisen visar sig nämligen vara så pass pigg att den redan lärt sig gå och springa och försvårar min redan så överbelamrade arbetsbörda genom att ideligen rymma ut från rummet allt medans jag försöker förlösa tvilling nummer två. Pappan till barnen satt som förstenad i ett hörn och kunde inte hjälpa till med någonting. Kommentarer överflödiga.
Till slut kommer dock även tvåan ut och även den är en liten piggelin som börjar fara runt på golvet.
När jag vaknar fram på morgonkvisten är jag helt slutkörd och man behöver ju inte ha några kvasivetenskapliga examensbevis i drömtydning för att inse vad denna dröm ville säga.
Det har varit rätt så tungt på jobbet ett tag nu.
"Åsså kom Majkel Jacksån och cyklade förbi på en trehjuling, å sen...."
Ja, ni vet. Så där kul att lyssna på. En helt osannolik historia som inte ens har hänt. Det är ju inte så att man spelar in samtalet i smyg på sin mobil direkt....
Men trots denna lilla gall-uppkastning av fenomenet kommer jag här berätta om vad jag drömde inatt. Bara för att. Liksom.
Jag var på jobbet och hade hand om en kvinna som skulle föda tvillingar. Normalt sett är man alltid två barnmorskor, en undersköterska samt en läkare vid dessa förlossningar, men då det var helknökat på avdelningen just denna dag fick jag liksom stå för hela chottabalongen själv. Mol allena.
Helt plötsligt, från att bara har varit öppen någon centimeter, börjar kvinnan krysta och ut kommer en frisk bebis som genast skriker och mår alla tajders. Och det är nu problemen börjar. Bebisen visar sig nämligen vara så pass pigg att den redan lärt sig gå och springa och försvårar min redan så överbelamrade arbetsbörda genom att ideligen rymma ut från rummet allt medans jag försöker förlösa tvilling nummer två. Pappan till barnen satt som förstenad i ett hörn och kunde inte hjälpa till med någonting. Kommentarer överflödiga.
Till slut kommer dock även tvåan ut och även den är en liten piggelin som börjar fara runt på golvet.
När jag vaknar fram på morgonkvisten är jag helt slutkörd och man behöver ju inte ha några kvasivetenskapliga examensbevis i drömtydning för att inse vad denna dröm ville säga.
Det har varit rätt så tungt på jobbet ett tag nu.
måndag 14 november 2011
Jag lever!
Har varit på Ålands-kryssning i helgen. Detta framkommer nog som en chock för många i min bekantskapskrets då jag högtidligen, vid ett flertal tillfällen, högljutt deklarerat att jag "minsann aldrig någonsin skulle sätta min fot på en sådan dödsfälla tillika white-trash-jolle".
Men se, det gjorde jag visst. Grupptryck är ej att förakta.
Tänker återkomma lite mer till denna resa vid ett senare tillfälle, när glädjen över det faktum att jag fortfarande lever har övergått i ett mer sansat konstaterande.
Så mycket kan jag iallafall säga att det var kul, riktigt kul. Även om det mer handlade om det medhavda sällskapet och inte den övriga pöbeln som smyckade farkosten med sina packade kroppar.
Som sagt; jag återkommer....
Men se, det gjorde jag visst. Grupptryck är ej att förakta.
Tänker återkomma lite mer till denna resa vid ett senare tillfälle, när glädjen över det faktum att jag fortfarande lever har övergått i ett mer sansat konstaterande.
Så mycket kan jag iallafall säga att det var kul, riktigt kul. Även om det mer handlade om det medhavda sällskapet och inte den övriga pöbeln som smyckade farkosten med sina packade kroppar.
 |
| Moi et le F |
 |
| Moi et la Regina |
lördag 12 november 2011
Trettionio
Livet tuffar på och en gång om året knäpper det till i kugghjulen och man hoppar vidare ett snäpp i åldersskalan.
I dag.
Jag funderar inte så mycket över det där med ålder men just vid födelsedagar blir man liksom ohjälpligt varse om sitt eget åldrande enligt det kronologiska kalendern.
Det riktiga åldrandet, det som syns och känns i den reella kroppen, sker mer än en gång om året. Det är en ständigt fortgående process, non stoping, year around. Tyvärr.
Eller. Egentligen, på riktigt, bryr jag mig inte så värstans mycket. Lite tråkigt är det ju förstås att man mer och mer börjar likna en basset med hängande kinder och att rumpan har trängt sig igenom såväl bäcken, kotpelare och rätt igenom tarmpaket och liksom lagt sig på magen istället. Det är ju lite trist.
Men trots att jag både hänger med kind och ögonlock, så vägrar jag hänga läpp. Ånej, jag låter mig inte nedslås. Det gäller att hitta sätt att se förbi de tunga ögonlocken. Vara innovativ, liksom.
Jag säger som Lasse Åberg; "le mycket och gå fort så hinner ingen se att du är ful".
Nästa år fyller jag 40.
I dag.
Jag funderar inte så mycket över det där med ålder men just vid födelsedagar blir man liksom ohjälpligt varse om sitt eget åldrande enligt det kronologiska kalendern.
Det riktiga åldrandet, det som syns och känns i den reella kroppen, sker mer än en gång om året. Det är en ständigt fortgående process, non stoping, year around. Tyvärr.
Eller. Egentligen, på riktigt, bryr jag mig inte så värstans mycket. Lite tråkigt är det ju förstås att man mer och mer börjar likna en basset med hängande kinder och att rumpan har trängt sig igenom såväl bäcken, kotpelare och rätt igenom tarmpaket och liksom lagt sig på magen istället. Det är ju lite trist.
 |
| Jag, innan morgonkaffet. |
Jag säger som Lasse Åberg; "le mycket och gå fort så hinner ingen se att du är ful".
Nästa år fyller jag 40.
fredag 11 november 2011
Tillökning i familjen?
Visst är vi många i familjen. It´s a crowd.
Men ändå.
En liten till gör väl ingen större skillnad. Nu när vi ska flytta och allt.
Barnen skulle bli överlyckliga. Ludde likaså, även om han kanske rentav skulle bli lite väl entusiastisk, så där som bara Ludde kan.
F vägrar. Men det vet vi ju hur det brukar sluta.
Åh, vad mysigt.
En liten kattunge, med små små tassar och svans som står som en kon rätt upp.
Vad i hela friden trodde ni?
Men ändå.
En liten till gör väl ingen större skillnad. Nu när vi ska flytta och allt.
Barnen skulle bli överlyckliga. Ludde likaså, även om han kanske rentav skulle bli lite väl entusiastisk, så där som bara Ludde kan.
F vägrar. Men det vet vi ju hur det brukar sluta.
Åh, vad mysigt.
En liten kattunge, med små små tassar och svans som står som en kon rätt upp.
Vad i hela friden trodde ni?
onsdag 9 november 2011
Kropp och själ
Jag känner hur händerna bultar och överarmarna protesterar vid minsta rörelse.
Jag har räfsat löv.
Varenda räfsrörelse sitter som ett smärtsamt minne i min annars så orörliga kropp och jag sitter nu här med kall näsa och sippar på en kolsvart kopp kaffe.
I tanken och kanske rent av själen är jag en trädgårdmänniska. Jag vill också ha en liten damm med vattenväxter och en liten berså där jag och killarna kan sitta och dricka min hemkokta rabarbersaft. I tanken alltså. Jobbigt det där när inte kropp och själ samspelar fullt ut.
Min kropp är nog egentligen mer ämnad för en hyrestvåa på Söder. Med städhjälp.
Men. Nu ska trädgården snart visas upp för hugade spekulanter och då måste man inträda sig i rollen som Bosse Rappne och gilla de ömmande valkarna i händerna och de blöta skorna.
Jag har piffat en del också. I Lulu Carter-kostym har jag formligen bestrött entréerna med ljuslyktor och allehanda blomsterarrangemang. Lite roligare, inte så smärtsamt.
Jag har räfsat löv.
Varenda räfsrörelse sitter som ett smärtsamt minne i min annars så orörliga kropp och jag sitter nu här med kall näsa och sippar på en kolsvart kopp kaffe.
I tanken och kanske rent av själen är jag en trädgårdmänniska. Jag vill också ha en liten damm med vattenväxter och en liten berså där jag och killarna kan sitta och dricka min hemkokta rabarbersaft. I tanken alltså. Jobbigt det där när inte kropp och själ samspelar fullt ut.
Min kropp är nog egentligen mer ämnad för en hyrestvåa på Söder. Med städhjälp.
Men. Nu ska trädgården snart visas upp för hugade spekulanter och då måste man inträda sig i rollen som Bosse Rappne och gilla de ömmande valkarna i händerna och de blöta skorna.
Jag har piffat en del också. I Lulu Carter-kostym har jag formligen bestrött entréerna med ljuslyktor och allehanda blomsterarrangemang. Lite roligare, inte så smärtsamt.
tisdag 8 november 2011
måndag 7 november 2011
Angenämt huvudbry
För att skingra mina försäljningstankar har jag i mitt stilla sinne börjat formulera små planer om hur vi ska ha det i det nya huset.
Spännande.
För tillfället är det hallen som har min fokus, och det är egentligen det enda rummet som har en färg som stör mig på ett akut sätt. En lila-beige-rosa-brun nyans som stör mig troligen mest just för det faktum att jag inte riktigt kan definiera vad det är för färg.
Jag tänker mig att måla väggarna i en ljus nyans och sedan ha en fond med tapeten nedan.
Vad tros om det?
Spännande.
För tillfället är det hallen som har min fokus, och det är egentligen det enda rummet som har en färg som stör mig på ett akut sätt. En lila-beige-rosa-brun nyans som stör mig troligen mest just för det faktum att jag inte riktigt kan definiera vad det är för färg.
Jag tänker mig att måla väggarna i en ljus nyans och sedan ha en fond med tapeten nedan.
Vad tros om det?
 |
| Hallen idag |
 |
| Fondtapet? |
torsdag 3 november 2011
Nu kör vi!
Nu är bollen satt i rullning.
Sitter här innanför kolsvarta rutor och tänker över vår tid här inne. Blir lite sentimental.
När vi flyttade in våren 2004 var Gustaf inte året fyllda och jag minns hur han och jag satt på kvällen på inflyttningsdagen i det kobolt-tapetserade vardagsrummet och liksom bara andades i mörkret. Ytterst få lampor var inkopplade och vi satt i en soffa utan dynor och höll om varandra medan F var och provianterade. Pizza, vill jag minnas. Hela vårt liv låg i banala banankartonger och jag kände mig inte så lite vilsen. Hur hamnade vi här? I 1987? Hela huset var belagt med lätt rosafärgat plastgolv och väggarna gick unisont i kulörer som bara en färgblind kunnat välja ut.
Men veckorna fortlöpte och min energiske man (samt en del inhyrd hjälp) förvandlade så småningom det forna 80-talspalatset till ett hus in i 2000-talet.
Vi har trivts här. Två barn till har fötts, jobb har bytts och livet rullat på. Och huset har blivit för litet....
Nu är det dags för nästa familj att flytta in och uppdatera det till 2010-talet. Väl bekomme!
Sitter här innanför kolsvarta rutor och tänker över vår tid här inne. Blir lite sentimental.
När vi flyttade in våren 2004 var Gustaf inte året fyllda och jag minns hur han och jag satt på kvällen på inflyttningsdagen i det kobolt-tapetserade vardagsrummet och liksom bara andades i mörkret. Ytterst få lampor var inkopplade och vi satt i en soffa utan dynor och höll om varandra medan F var och provianterade. Pizza, vill jag minnas. Hela vårt liv låg i banala banankartonger och jag kände mig inte så lite vilsen. Hur hamnade vi här? I 1987? Hela huset var belagt med lätt rosafärgat plastgolv och väggarna gick unisont i kulörer som bara en färgblind kunnat välja ut.
Men veckorna fortlöpte och min energiske man (samt en del inhyrd hjälp) förvandlade så småningom det forna 80-talspalatset till ett hus in i 2000-talet.
Vi har trivts här. Två barn till har fötts, jobb har bytts och livet rullat på. Och huset har blivit för litet....
Nu är det dags för nästa familj att flytta in och uppdatera det till 2010-talet. Väl bekomme!
onsdag 2 november 2011
Gläntan
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta
som bara kan hittas av den som gått vilse.
Ur Gläntan, 1978, T. Tranströmer.
som bara kan hittas av den som gått vilse.
Ur Gläntan, 1978, T. Tranströmer.
Livet vs Bloggande
Ju mer som händer i livet, desto mindre bloggar jag. Det finns ingen tid, ingen ork och konstigt nog; inga uppslag.
Det känns liksom som att det yttre tar sådan plats att utrymmet för tankar och eftertanke krymps ihop och kvävs.
Man kör på. Full fart, rätt fram.
Just nu lever jag mest och funderar inte så mycket.
Jag vet inte vad som är bäst egentligen....
Det känns liksom som att det yttre tar sådan plats att utrymmet för tankar och eftertanke krymps ihop och kvävs.
Man kör på. Full fart, rätt fram.
Just nu lever jag mest och funderar inte så mycket.
Jag vet inte vad som är bäst egentligen....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)