Hakuna Matata

Så var det dags för Ludde att få lite höstpiff.

Det är alltid med lite fjärilar i magen som jag lämnar in min ADHD-hund hos frissan.

Hur kommer han att sköta sig idag?
Kommer hans toviga päls resultera i ett frissa-samtal till Djurens vänner? Eller kanske Soc?

Sällan har en hund varit i så stort behov av klippning som vår hund, eller för att citera frissan; "vårt får".

Innan avlämning hos frissan.

Man skulle ha kunnat gömma en mindre flyktingfamilj i pälsen på honom, eller åtminstone sticka ett gäng med One-pieces till samtliga familjemedlemmar av den avklippta pälsen som senare fanns att beskåda på golvet hos frissan.

Efter två timmar var han för övrigt inte längre lik ett får, mer en surikat.

Timone?

Ludde?

Hur som helst. Nu är det tre månader till nästa gång. Skönt.

Dagens Nasdaq

Det finns ett tv-program som konkurrerar ut allt annat när det kommer till tråkighet. Faktiskt så pass att jag föredrar att se Elon-reklamen med snuskgubben om och om igen.

Ekonominyheter.

"Idag bekräftas att Super Duper Farmaseutic har gått in som delägare i det brittiska bolaget Charlatan drugs."

"Enligt rykten på japanska marknaden skall Mazda nu släppa en ny modell till hösten."

"Dow Jones har idag gått ner med ytterligare 1 procentenhet...."

Jag får panik.

Finns det någon som verkligen tycker att detta är intressant? Alltså på riktigt?

Jag förstår att vi alla berörs av världsekonomin. Typ. Men ändå...

Tänk de som jobbar med sånt här. Tabeller, prognoser och en helvetes massa mambo jambo om valutor och guldpriser.

"- Åhhhh, vad spännande! Idag släpps Astra Zenecas årsrapport. Jag har knappt sovit en blund inatt....."

Ärligt talat.

Låt oss andra slippa. Skaffa en egen kanal!

Lucifer in my head

Det känns som att hjärnan håller på att spräcka skallbenet. Den pressar åt alla håll, mot tinningarna, pannbenet och framförallt mot de stackars ögonen som snart ploppar ut ur sina hålor.

Jag kände det redan igår. Först ett litet försynt flimmer mot en dataskärm för att sedan utvecklas till ett 80%-igt synbortfall. På jobbet. Lattjo.

Redan där visste jag ju vad som väntade mig idag.

Över en tussing i karens och en dag i sängen.

Jag har en djävul i mitt huvud. Migrän heter han, men jag väljer att kalla honom Lucifer.

Tio år

På torsdag är det tio år sedan jag och F gifte oss. Tio år, ett decennium.

Det känns nästan absurdt. Dels för att tiden har gått så vansinnigt fort men också det att det innebär att jag är en sådan som varit gift i tio år.
Ja, om det nu är vuxet att gifta sig, hur vuxet är det inte då att ha varit gift i tio år? Nu pratar vi "Trippelword-vuxen-poäng. Ja, ni som WF:ar vet vad jag menar.

Men som sagt. Det sjukaste är nog ändå som att det kändes som igår.

Lite småstissig?

Nygifta

Fjärilarna i magen, timmarna hos frissan, fotograferingen, själva vigseln och inte minst festen. Allt var så ofattbart kul. Alla vänner och all släkt samlade på ett ställe och det bara för vår skull.

I helgen åker jag och maken till Bomans i Trosa och firar det faktum att vi faktiskt efter tio år, tre barn och hund fortfarande älskar varandra.

Snacka om "time well spent".

Wordfeud i finrummet

Jodå.

Det finns faktiskt plats för simpla appar i dagordningen hos den Svenska akademien.

Och för oss som lirar vore det en välsignelse. "Gute" är ett ord. Basta!

Det finns inget dåligt väder

Regnet vräker ner och målar dagen till höst. De gröna löven lyser fortfarande med full livskraft så höstens färger känns mer inom en än syns på träden.

Jag är ledig idag efter en helgs oavbrutet springande på förlossningsgolvet. En del skulle säkert bryta ihop av det trista ledighetsvädret. Men inte jag.

Ett hällregn kommer med så mycket gott anser jag.

Om det inte regnat skulle jag tagit en löptur. Ja, eller hur?
Tänk vad svamp jag skulle ha plockat om det bara inte regnat så förbenat. Stor risk.
Åh nej, vad det regnar. Jag som hade tänkt städa i trädgården idag. Typ.

Jag klagar inte på det usla vädret. Jag njuter.

10 grader

Äntligen.

Jag fyller lungorna med den kalla luften samtidigt som jag kisar mot solen. Himlen är helt fri från den minsta antydan till molntuss och och solens strålar värmer som en utandning mot den kalla huden.

Precis lagom.

Sorgeprocessen över den förlorade sommaren är över och har nu övergått i en stilla tillförsikt och kanske rentav längtan.

Höst. Jag tar och klickar på "gilla-knappen" idag.

Klick

Rätt klädd

Nu är det svåra tider. Knepiga tider.

För vad ska man ta på sig egentligen?

På morgonresan till jobbet sitter jag med tjock jacka, rumpvärme på grilläge och termostaten inställt på helrött. Hemresan, däremot, företas i förd linne med AC:n på högsta blås.

Det är så kul att kolla på folk såhär års. En och annan traskar på i semestermood iförd shorts och Hawaiiskjorta för att på samma trottoar mötas av en kvinna i tjocktröja och fuskpälsväst.

Men vem har då klätt sig rätt? Kan man klä sig "rätt"?

Kanske skulle man för första gången få användning av sina stora handväskor och bära med sig ombyte?

Jag vet inte...

Men jag vet att problemet snart är ett minne blott.

Och då, i det dragiga november, ett ganska kärt minne.

Jag har för dessa dagar designat ett eget praktiskt plagg. Klicka på denna länk för att se och kanske lägga in en beställning: "snyggast på jobbet.se"

Seven Eleven

Ja, herre jävlar vad det handlar om "Nine-eleven" idag. Det finns liksom överallt, på varenda löp och varenda kanal. Eller "Seven-eleven", som jag läste på Twitter att Kjell Erikssons mamma hade kallat det.

"-Vad gjorde DU den dagen?"
"- Vad innebar det för den fria världen?"
"- Vad gör de drabbade idag?"

Någon tidning hade en reportage om barnen som fortfarande var i sina mödrars magar då deras fäder avled i attackerna.

Jag förstår att detta är en dag som bör uppmärksammas. Absolut. Och då framförallt i USA och New York.

Tusentals helt oskyldiga människor förlorade sina liv i ett krig som bara ett fåtal förstår syftet av.

Onödigt, smärtsamt onödigt.

Men ändå?

En hel dags tv-sändningar i ämnet.  I Sverige.

Behövs det?

Söndagsbrunch

Våffelfrossa på Siggesta gård

Storm troopers

Min man lever efter epitetet "en ljudkälla i varje rum". Och barnen har ärvt hans motto. Big Time. Och det håller sakta på att förvandla mig till en flykting.

Tv i köket, Spotify i vardagsrummet. Högt.

"- Nedervåningen säkrad, mission completed" rapporterar pappan via en raspig Walkie talkie till trupperna på övervåningen.

Där uppifrån stämmer Tv, Wii och Angry Birds på iPad upp i en icke samstämd kör i ett tappert försök att bräcka något slags rekord..

"- Upper floor ready. Over and out!" rapporteras raskt tillbaka från lill-Flax med nappen lite nochigt i ena mungipan.

Jag söker asyl i garaget, tror jag. Utrökt som en råtta.

Jobbdags

Ibland känns det lite jobbigare än annars att åka hemifrån.

Som idag. Spöregn från en jämngrå himmel och en febersjuk tvååring i soffan.

Allt jag egentligen vill göra är att ta hans lilla varma kropp med mig under täcket och somna om. Att känna hans heta hud och snusande andetag alltmedan regndropparna pepprar fönstren.

"-Ha, ni kan inte nå oss här under täcket. Smattra på ni, oss stör ni inte!"

Men så funkar det inte.

Jag måste lämna den lille kaminen med mormodern i hemmet och bege mig ut i det blöta.

Surt. På alla sätt.

I den grymma modevärlden

September means höst. Så är det bara.

Sedan att det de facto är varmare i dag än när jag sprang omkring i mina vita tunikor med gåshud över hela kroppen i juni. Det hör liksom inte hit.

22 grader och sol till trots, det är höst. Basta.

Det är likadant varje sensommar. Alla somriga, slafsiga och pastelliga kläder känns så fel, så oåterkalleligt passé. Som ratade kompisar hänger de med slokade axlar på sina galgar och ser så ledsna ut. Men jag kan bara beklaga, världen är hård ibland.

Jag har tröttnat på er. Vill inte leka med er mer. Inte i år iallafall. Vi får se nästa vår. Kanske kan vi återuppleva en del gamla minnen ihop, men risken är stor att vår vänskap är över för alltid.

Tack för den här tiden.

Och hej på er, alla mina nya kompisar!

Äntligen någon som ställer de riktiga frågorna

Mitt öde, mitt Waterloo

När andra fylls av vemod över sommarens annalkande sorti så står jag bredbent och låter det bara skölja över mig. Come rain or shine. Kom an, bara.

Höst.

Jag köpte nya höststövlar igår och bara en sådan sak kan ju få vem som helst lite lättare till sinnet.

Supersnygga och jättesköna. Det gäller bara att komma över "Waterloo-känslan", så är vi hemma sen.

Nu funderar jag mest på Agnetas brallor. Undrar var man kan få tag på såna?

I wanna quit the gym!

En del sätter in pengar på Rädda Barnens konto varje månad, andra till Cancerfonden.

Personligen avsätter jag en slant till gymägaren här i området varje månad. Några hundra som försynt plockas från mitt konto, som i det tysta.

Min lathet går över det allra mesta.

Inte nog med att jag inte satt min fot på gymmet på säkert ett halvår, jag är dessutom så pass bekväm att jag inte ens orkar/vågar pallra mig dit för att avsluta medlemskapet.
För det måste man. Pallra sig dit, alltså.
Med benhård bestämdhet och utan flackande blick måste man stå med sin mössa i handen och motivera sitt svek mot sin egna kropp och igensatta artärer. Och framförallt mot den ekonomiskt oberoende gymägaren. Förstås.

Precis som Chandler, om ni minns?

Hälsningar från mossen

Okej. En vecka sedan förra inlägget.

Ingen stress.

Jag kommer nog på något att skriva om.

I sinom tid.

En vacker dag.

Jag känner mig ungefär lika inspirerad som Leif GW Person ser ut. Men han får ju å andra sidan ur sig en hel del trots sin sävliga uppsyn, så jag torde alltså se än värre ut. Kristina Lugn känns ju inte heller som en klockren metafor för min inspiration.

Får nog i stället jämföra mig med någon som helt enkelt inte längre är i livet för att matcha min tankeverksamhet för närvarande.

Bockstensmannen. 

Där har vi det.

It´s a match made in heaven.

Så, så fort jag dragit mig loss från pålen här i mossen har ni ett nytt inlägg att vänta.

Inte förr.

Ge mig ett tips, Mannen!