Stora lilla Axel

Ur-Karin, 31 bast.

I höst fyller jag 38 år.

Medelåldern smyger sig sakta fram i spegeln och visar sina gravitationstecken i såväl ansikte som kropp.

Men någonstans inom mig har min mentala ålder fastnat. Nej, jag tror inte att jag är sjutton. Inte trettio heller för den delen. Men ändå...

Varje gång det kommer in en kvinna född på 80-talet stående i begrepp att föda reagerar jag likadant för mig själv.

"- Oj, skaffa barn så ung. Tänka sig!"

När jag sedan tänker tanken lite längre och inser att kvinnan faktiskt är runt trettio visualiseras min egen ålder med en iskall faceslap. Wake up!

Vid ett tillfälle när jag arbetade på en BB-avdelning för några år sedan satt jag och en kollega och pratade om Facebook i fikarummet under en välbehövlig rast då en ung liten sommarjobbare på typ 16 lade sig i konversationen
"- Men guuu va cooolt, asså. Jag trodde inte såå gamla hade Fejsbook, typ!?"

Hur gammal känner man sig då? Hur gammal trodde hon att vi var? Under 65 får man väl hoppas att hon räknat ut eftersom vi fortfarande yrkesarbetade.
Och vad svarar man på det?

"-Ja, jag har ett Facebook-konto. Jag Twittrar till och med. Jag har en dator, en mobiltelefon, tv och kontaktlinser. Det är bara det att jag även har långa bröst, fler magar och lite fler nyanser i mitt spröda hår. Frågor på det? Ungjävel!

Jag minns att min mormor ofta sa att man inombords alltid kommer att känna sig som samma unga människa, oavsett åldern och dess obevekliga förändringar. Och kanske är det dit jag har nått? Min ur-Karin har landat på en ålder av kanske 31 år och där inne kommer hon föralltid att vara densamma.

Måste nog Twittra lite nu.....

Ett våtvarmt omslag

Att klaga över värmen? Aldrig!

Detta är ingen klagan. Detta är ett iskallt konstaterande.

Jag har en hinna över kroppen, en klibbig film över uppluckrad hud. Jag öppnar alla fönster men möts av fuktig trasa som lägger sig över andningsvägarna och liksom täpper till.

Nästan trettio grader. I en månad.

Blåbären ser ut som skrumpna svartpepparkorn och de smörstekta kantarellerna låter vänta på sig.

Gräsmattan har blekts till en nyans liknande håret på mina solmätta söner och inte ens ogräset skrattar längre.

Men jag klagar inte. Aldrig.

Jag har ju inte sett en mördarsnigel-helvetes-jävel på flera veckor. De har nog rest till västkusten allihop.

Det kan de allt ha!

Ja, sniglarna alltså....

Här törstar vi vidare. Håll ut och lev i minnet av den fantastiska sommaren. Fortare än vi vill tro är november här.

Glasan, 30 år senare...

I de första sju åren av mitt liv var varma sommardagar synonymt med ett besök vid Glasbrukssjön. Det packades ner smörgåsar och kaffetermos i mammas cykelkorg. Mariekex och saft i blekdiskade sirapsflaskor med ljummen jordgubbssaft fanns med, tillsammans med Nivea solkräm och senaste numret av "Husmodern". Med fötter i kulörta trätofflor trampades det sedan frenetiskt med de små spinkiga flickbenen fram på Sjöängsvägen innan vi svängde ner mot den alltid lika svala sista grusvägsbiten innan vi var framme vid badplatsen.

Så idag var jag där igen. Jag och mina barn.

Kaffe: check. Pissljummen saft: check. Mariekex: check. Solkräm: check. Husmodern: nope. Finns den kvar överhuvudtaget?

Men svalkan på grusvägen tillsammans med det nästan trolska ljuset bland de tusentals ormbunkarna för mig down the memory lane tillbaka till, låt oss säga, 1976. Hur många gånger har man gått eller cyklat här? 1000? Eller är det bara ett förvanskat minne? Kanske var det bara tre gånger? Måste fråga mamma....

Efter den grusknastrande promenaden, vilken kändes betydligt kortare än vad jag vill minnas, kom vi fram till badplatsen. Så liten?

Branta klippor rätt ner i det kolsvarta vattnet. Lukten, jag minns den med. En blandning av sand, kaffe, solkräm och sumpmark i ett. Jag klev i med fötterna i det iskalla brunfärgade insjövattnet. Bakom mig slänger G och A av sig sina shorts och kastar sig förbi mig ner i vattnet med de så karaktäristiska "iiiihhhhhhh"-lätena som troligen känns igen hos världens alla språk.

Här i Glasan sluts en cirkel. Fram med jordgubbssaften! Det skålar vi på!

Åhh, den ljuva sommartid?

Efter att i flera veckor uttalat frasen:
"Sen i sommar ska jag...."
måste jag nu inse faktum; sommaren ÄR här.

En blick på termometern och en annan i almanackan klargör med en knivskarp tydlighet att vi nu är mitt inne i den tid som vi alla trängtar så hett efter nio månader om året.

Kanske har min oförmåga att inse årstiden att göra med det faktum att jag de facto står helt utan semester detta år. Kanske är det så att jag på något Freudianskt-försvarsmekanism-plan har trängt bort sommaren ur min agenda för att träda in i de mörka höstmånaderna utan en känsla av att jag missat något. Kanske är det så....

Men jag har uppenbarligen inte bara förträngt sommarens ankomst på ett mentalt plan. Min kropp verkar vara inne på ett liknande förträngningsspår. Med ben så vita att de blå blodkärlen ser ut som en karta över ett floddelta i ett vintervitt landskap drar jag på mig mina shorts och vägrar att skämmas. Aj då, visst missat att raka benen också.... Jaja, lite skog som kantar flodernas slingriga framfart gör väl bara bilden mer trovärdig, antar jag.

I september åker familjen till Grekland. Då börjar min sommar. På både ett mentalt och ett fysiskt plan.
Hoppas jag.