Pappa-engagemang

Jag läser att det kommit ett förslag på att döpa om MVC (mödravårdscentralen) till FVC, Familjevårdscentralen. Allt detta för att inte papporna ska känna sig diskriminerade.

*tystnad*

Jag häpnar. Munnen är halvöppen och ögonlocken blinkar. Jag fattar inte.

Ska vi börja ta blodtryck och urinstickor på de blivande papporna nu också. Blodsocker? SF-mått (magmått)?

"- Jaha du, Jens! Nu ser jag här att ditt Hb har gått ner lite grann. Äter du järntabletterna som jag ordinerade?"
"- Ja, jag började", svarar den skamsne blivande fadern ertappat. Men jag blev så hemskt hård i magen!"
"-Mmmmm". Jag lägger huvudet på sned. "Men, vännen. Du vet ju att ni är två om det här. Så länge bajskorven inte väger mer än fyra kilo eller har ett hattmått på över 38 cm så får du leva med det. Och förresten; du smörjer väl mellangården med mandelolja morgon och kväll?".

Ja, jag vet inte. Tanken på att söva ner en och annan blivande pappa på förlossningen har dock slagit mig en och annan gång. Så det kanske ligger något i att engagera hela familjen.

Framtiden ligger öppen.

På tisdag....

Nu är det bara dagar kvar.... Jag räknar minuterna och jag känner hur klådan börjar sprida sig genom kroppen och i min sedan länge avdomnade shoppinglob i skallen.

Lön.

Det är knappt jag minns hur det känns efter snart tre år av studiemedel och föräldrapenning.

Pengar. Pengar till annat än mat.

Cashen kommer snart...

Vad ska jag köpa då?

Nya skor, förstås.
Ett par jeans där hålen inte avslöjar om jag rakat benen eller ej.
Lite nya toppar utan amningsvänliga luckor över tuttarna.
Nääää, nu vet jag;
En helikopter (jag har ju sett att helikopterplattan på Sös nästan alltid är tom, till skillnad från den förbannade personalparkeringen)?

Ojojoj...
På tisdag på tisdag, på tisdag.......

Jag, en sann djurgårdare?

"- Djurgården, Djurgården, Djurgårdeeeeeeeeen!"

Kan ni se mig framför er, iklädd DIF:s matchtröja, röd-, blå- och gulmålad i ansiktet, ilsket skrikandes "Domarjävel"?

Jaså? Det kan ni? Lite förvånande faktiskt. Det kan nämligen inte jag....

Jag skulle nog snarare beteckna mig som ett av de mer oengagerade fansen i Djurgårdens inte alltid så stolta stall av supportrar. Inte så att jag är otrogen eller så. Oh, nej! Inget annat lag göre sig besvär för att vinna min gunst. Det är nog snarare så att jag innerst inne egentligen bryr mig väldigt lite om hur det de facto går för det laget som jag en gång valde att "heja på".

Jag är helt enkelt en j-vligt usel supporter. 521 elitseriematcher spelas under större delen av året och jag skulle aldrig ens drömma om att öppna DN:s sportbilaga för att se hur det har gått. Men nu !!!!

Dags för final! Då vaknar en spirande känsla av supportism (opportunism?) inom mig och helt plötsligt har ishockey blivit grejen för dagen och, ta mig tusan, jag ska nog till och med titta på matchen i eftermiddag på femman.

"-SM-Guld, SM-Guld, SM-Guuuuuld!"

Mammas bebis. Forever.

Så, nu är det på något sätt officiellt. I denna familj har vi längre inget bebis. Ingen spädis iallafall.

Axel fyllde ett i torsdags. Stora killen.

Men ändå alltid min bebis. På något sätt.

För er som undrar..

Nä, jag har inte dött.

Men ALLT som inte innefattar arbete, mat, sömn och familj är helt bortprioriterat för tillfället.

Det är med en skräckblandad förtjusning som jag drar på mig min gröna pyjamas inför varje arbetspass. Men ändå, för varje pass som går känner jag mig också liiiiite säkrare och kanske kommer mitt synfälts tunnel vidgas något så att även saker som bloggande kommer att åter få plats i mitt komprimerade liv.

Tills dess;

Ha det så bra!

Helt ok

I dag jobbar jag "kväll".

Jag gillar det.

Att få vakna utan väckarklocka och obekymrat kunna "lalla" omkring en hel förmiddag. Lite slösurf, en djupdykning i den annars så nonchalerade DN och kanske ett varmt bad.

Jag gillar det.

God morgon!

Trött, tröttare, Karin....

Hemma efter jobbet.

När jag blundar flimrar CTG-kurvor förbi och fötterna pulserar av minnet av de svarta Foppa-tofflorna.

Att vara ny på jobbet är alltid jobbigt, men att i kombination dessutom vara ny i yrket späder på slitaget både till det yttre, men framförallt till det inre.

Nu vill jag bara sitta och stirra rakt ut i några timmar.

Eller i fem minuter i allafall. Okej, killar?

Dagens I-landsproblem

Om drygt en vecka fyller Axel 1 år. Stora killen. Men ändå inte...

Vad köper man i födelsedagspresent till en liten kille som sittandes på sitt leksaksberg, kan blicka ner på såväl kaknästorn som hötorgsskrapor. Mer leksaker? Ett paket blöjor?

Jag vet. Han är för liten för att fatta vikten av att kärlek kan köpas för pengar. Men man VILL ju ändå lägga några slantar på något riktigt onödigt, denna hans första födelsedag.

Kanske ska vi utöka befolkningen i Mjukdjuristan? Fast jag vet inte... Mjukdjuristan har ju efter att ha gått om Indiens befolkningsmängd infört enbarnspolitik och gratis kondomer så jag vet inte om det känns helt PK att adoptera en till i det läget.

Lite mer Duplo kanske? Så att de kan bygga en exakt kopia av Eiffeltornet i TV-rummet...

Jag får nog fundera lite till. Tips emottages tacksamt.

Inköpt hittills.

En lycklig trasa

Sådär ja. Första dagen avklarad.

Med pirr i magen av förväntan och lite nervositet satte jag mig 06.15 bakom ratten och påbörjade färden in mot mitt nya jobb som förlossningsbarnmorska på SöS.

När jag norpat åt mig den absolut sista parkeringsplatsen i det alltför underdimensionerade parkeringshuset stegade jag med, åtminstone utåt sett, resoluta steg mot Sveriges största utlämningsställe av nya medborgare. Vips på med den gröna pyjamasen, fast med broschen och den nya namnskylten; och så var man i gång.

Och det var ungefär som jag minns det. Stående morgonkaffe, en-skinks-sittande-lunchrast på fyra minuter och j-vligt roliga kolleger. I like.

Dagens skörd blev en jättefin liten tösabit på dryga 4 kg och två lyckogråtande föräldrar. Själv var jag som en trasa efteråt när pressen, nervositeten och spänningen släppte. En lycklig trasa dock.

Ikväll blir det tidigt i säng.

Jag vill längta efter mina barn

Så imorgon är då dagen slutligen här. Dagen D. Dagen då föräldraledigheten officiellt är över och livet går in i en annan fas. Allvaret, vardagen och resten av mitt yrkesverksamma liv ligger som ett vidsträckt hav framför mig.

Det låter dramatiskt och lite hopplöst kanske, men om sanningen ska fram så är det med en viss lättnad som jag inser att mina sega föräldraledighetsdagar är över. Tillvaron har liksom de senaste månaderna gått i stå och bara tanken på att få komma hemifrån utan att dra med mig blöjor, barnmat och dylikt skänker mig en patetisk känsla av frihet. Ingen barnvagn att baxa i bilen, inga nappar att glömma och inga sovtider att passa. Frihet.

Jag längtar efter att få längta efter mina barn. Att trycka på gasen lite extra på 222:an av längtan efter den fjuniga Axel-nacken och den lena sfäriska babymagen. Att hämta en ständigt babblande Albin och de dagliga tusen teckningarna på dagis och att få höra Gustafs fnissiga berättelser om vad kompisarna och han hittat på för bus under dagen.

Det blir nog bra det här. Tror jag.

Here we go again

Som en replik på mitt föregående inlägg vaknar man upp till detta:

Tur att man inte är paranoiakonspiratoriskt lagd.....

Vädernissen

När jag tittar ut genom fönstret kan jag bara konstatera att den som har hand om vädret skött sitt jobb väldigt bra den senaste tiden. Vädret har för ovanlighetens skull legat i fas med årstiderna liksom. En vit jul, ett krispigt klart sportlov och en solig och krokusblommande påsk.

Efter år av regniga somrar, slaskiga vintrar och gröna jular låg troligen ett hot om uppsägning över den klåpare som sköter väderreglagen där uppe i himlen. Kanske är han rent av kickad och ersatt av en betydligt mer kompetent ersättare. Någon med utbildning på området kanske....

Den tidigare nissen på tjänsten måste skarvat rätt så rejält i sin CV då han lyckades med konststycket att dra till med temperaturnivåer runt tio grader på såväl julafton som midsommarafton.

Men som sagt, den nya verkar ha en mer nyanserad inställning till det här med årstider. Hoppas han inte blir utbränd framåt sommaren bara utan fortsätter på denna väg.

Hoppas hoppas!

En ofrivillig paus

Jag har varit i Örebro hos A på blixtbesök. Jag åkte i går och kom hem idag igen. Som sagt; ett blixtbesök.

Resan hem gick dock inte med ljusets hastighet direkt. Någonstans mellan Strängnäs och Eskilstuna blev jag ofrivilligt stillastående i över 40 minuter bara för att ett hästsläp haft oskicket att drutta på sidan.

Det är alltid en lite småabsurd känsla att gå bland massa stillastående bilar på en motorväg (ja, jag vet; det kanske inte händer så ofta, men visst har det hänt förr). Folk som bara annars skulle sett bakspoilerarna på varandra står och snackar över motorhuvar, hundar släpps ut på den blöta asfalten och överallt står män och pinkar ner i vägdikena. Solen sken och solglasprydda men bleka snokar riktades unisont upp mot en nästan klarblå himmel.

Efter ett tag började kolonnen att röra på sig längst fram i ledet och likt tvestjärtar som plötsligt blivit belysta av solens strålar pep hundratals människor tillbaka till sina små bilskrymslen.

Färden kunde fortsatta. Och aldrig de mötas åter.

PS. Hästen kunde helt oskadd ledas in i ett nytt släp, om någon undrar. DS