Even better than the real thing:
Den ende i hela i världen som kan ha skinnväst och komma undan med det:
Ren kärlek:
onsdag 20 april 2011
fredag 15 april 2011
Hittade dessa på Gateau
Kan det verkligen vara nåt?
Återkommer med betyg efter kalajset i eftermiddag.
torsdag 14 april 2011
Det papperslösa samhället
Jag har en sån där "Viktiga-papper-pärm" på en hylla i sovrummet. En pärm där mitt liv i kvitton och intyg finns representerat på ett ytterst rörigt och siffrigt sätt.
Tog, i ett ryck av ordningssinne, tag i den halvdecimeter tjocka bunten med papper på köksbänken och satte mig med avsikt för att sortera in den nådiga luntan i min viktiga pärm.
Hann inte så långt.
När jag tryckte ner spärren som öppnar pärmen så var det som en explosion. En tryckvåg med skatteuträkningar och årsbesked från 1985 slog mig i ansiktet och när åter vaknat upp efter min avtuppning och lagt om mina skärsår i ansikte och på händerna såg jag ingen utväg. Det var ju bara att sätta sig och rensa bland eländet.
Jaha, ett intyg på att ett ägarbyte på en bil som jag sålde 1996 nu finns registrerat hos bilregistret. Och se där: ett kvitto på en mobiltelefon jag köpte 2001. Undrar var den är nu? Ja, kvittot finns ju kvar iallafall. Tryggt.
Och så fortsatte jag. Nu är pärmen nästan tom. Och soptunnan nästan full.
Scary.
Tänk nu om det ringer en tjänsteman från ett statligt verk och vill ha en kopia på ett lönebesked från maj 1992.
Då sitter man i klistret.
Men det är sån jag är. Living on the edge.
Tog, i ett ryck av ordningssinne, tag i den halvdecimeter tjocka bunten med papper på köksbänken och satte mig med avsikt för att sortera in den nådiga luntan i min viktiga pärm.
Hann inte så långt.
När jag tryckte ner spärren som öppnar pärmen så var det som en explosion. En tryckvåg med skatteuträkningar och årsbesked från 1985 slog mig i ansiktet och när åter vaknat upp efter min avtuppning och lagt om mina skärsår i ansikte och på händerna såg jag ingen utväg. Det var ju bara att sätta sig och rensa bland eländet.
Jaha, ett intyg på att ett ägarbyte på en bil som jag sålde 1996 nu finns registrerat hos bilregistret. Och se där: ett kvitto på en mobiltelefon jag köpte 2001. Undrar var den är nu? Ja, kvittot finns ju kvar iallafall. Tryggt.
Och så fortsatte jag. Nu är pärmen nästan tom. Och soptunnan nästan full.
Scary.
Tänk nu om det ringer en tjänsteman från ett statligt verk och vill ha en kopia på ett lönebesked från maj 1992.
Då sitter man i klistret.
Men det är sån jag är. Living on the edge.
söndag 10 april 2011
Pizzeria Barsebäck?
Förra helgen, när jag var i Paris, gick jag förbi en japansk restaurang som hette Fukushima. Undrar hur nöjd ägaren har varit med det namnvalet den sista tiden.
Har det månne kommit en våg av nya kunder? Ser framtiden rentav kanske strålande ut?
Förlåt. Jag är ju inte ens från Göteborg.
Har det månne kommit en våg av nya kunder? Ser framtiden rentav kanske strålande ut?
Förlåt. Jag är ju inte ens från Göteborg.
05:43, söndag.
Sovmorgon.
Sova. Morgon. Sömn på morgonen alltså. Stilla snusande andetag på fluffig kudde.
Inte uppvärmning inför stundande studsmattesäsong på pappans mage. Inte ansiktsmassage av pyjamasklädd blöjrumpa av det icke varsamma slaget i mammans plyte. Inte hamna mitt i uppgörelsescenen mellan Darth Vader och Luke Skywalker med fäktandes lasersvärd.
Var tar barndomens energiladdade morgonhumör vägen? Jag har inget kvar av denna sprittande nyvakenhet. Nu längtar jag mest till att även ungarnas maniska morgonritualer skall bli till ett plågsamt minne.
Och att få somna om.
Sova. Morgon. Sömn på morgonen alltså. Stilla snusande andetag på fluffig kudde.
Inte uppvärmning inför stundande studsmattesäsong på pappans mage. Inte ansiktsmassage av pyjamasklädd blöjrumpa av det icke varsamma slaget i mammans plyte. Inte hamna mitt i uppgörelsescenen mellan Darth Vader och Luke Skywalker med fäktandes lasersvärd.
Var tar barndomens energiladdade morgonhumör vägen? Jag har inget kvar av denna sprittande nyvakenhet. Nu längtar jag mest till att även ungarnas maniska morgonritualer skall bli till ett plågsamt minne.
Och att få somna om.
lördag 9 april 2011
Nöjd = utopi?
Jag och maken var på "Ljust och fräscht" på Berns igår.
Fantastiskt bra. Intressant, spot on och intelligent. Igenkänning på max. Ångest.
En kärnfråga som gick som en röd tråd genom hela showen var; vad eller vem väntar vi på? Och finns det ett mål i vår ständiga strävan efter det lite bättre? Alltså en punkt där man sätter sig ner och för sig själv konstaterar:
"- Sådär ja. Nu har jag allt. Nu kan det inte bli bättre än så här."
Som exempel gavs att den jeppe som sitter i en åttarummare på Strandvägen troligen hellre vill sitta i ett penthouse vid Central Park i New York. Och att det marockanska klinkergolv som lades in på gästtoan i höstas blev tre millimeter för högt vilket raserar helhetsupplevelsen då de var tvungna att slänga dit en absurt ful silikonlist för att dölja debaklet. And it goes on. And on.
När F och jag köpte det här huset för sju år sedan var vi bägge övertygade om att detta var the Shit. Här skulle vi bo till pensionen och vi kände oss helt tillfreds med vårt nya boende i säkert.... två månader eller så.
Sedan kom tankarna. Är inte köket lite för litet egentligen? Badrummet som renoverats något år innan vi köpte huset kändes så makabert 90-tal med sina mässingskrokar och mintgröna kakel. Och så var vi igång igen...
I snart två års tid har vi letat större, bättre och kanske egentligen bara ANNAT boende. Nu har vi bestämt oss för att bygga ut istället. En kompromiss. Typ.
Undrar sedan vad nästa steg blir. Ute-SPA har maken börjat fnula på. Själv har jag ännu inte riktigt gått vidare utan funderar fortfarande på vilken slags kamin vi ska skaffa och vilket stuk vi ska välja på det nya köket.
För inte så många år sedan kämpade de flesta människor, även här i Sverige, för ren överlevnad med ett rent överjävligt slit från morgon till kväll. Svält, köld, sjukdomar och död fyllde vardagen för människan.
Kanske är strävan efter det bättre är en ren överlevnadsinstinkt hos oss som än idag sitter kvar som en ångest eller drivkraft. Till ingen egentlig nytta, alltså. Bara ett ständigt driv och rastlöshet.
Jag blir liksom aldrig nöjd.
Fantastiskt bra. Intressant, spot on och intelligent. Igenkänning på max. Ångest.
En kärnfråga som gick som en röd tråd genom hela showen var; vad eller vem väntar vi på? Och finns det ett mål i vår ständiga strävan efter det lite bättre? Alltså en punkt där man sätter sig ner och för sig själv konstaterar:
"- Sådär ja. Nu har jag allt. Nu kan det inte bli bättre än så här."
Som exempel gavs att den jeppe som sitter i en åttarummare på Strandvägen troligen hellre vill sitta i ett penthouse vid Central Park i New York. Och att det marockanska klinkergolv som lades in på gästtoan i höstas blev tre millimeter för högt vilket raserar helhetsupplevelsen då de var tvungna att slänga dit en absurt ful silikonlist för att dölja debaklet. And it goes on. And on.
När F och jag köpte det här huset för sju år sedan var vi bägge övertygade om att detta var the Shit. Här skulle vi bo till pensionen och vi kände oss helt tillfreds med vårt nya boende i säkert.... två månader eller så.
Sedan kom tankarna. Är inte köket lite för litet egentligen? Badrummet som renoverats något år innan vi köpte huset kändes så makabert 90-tal med sina mässingskrokar och mintgröna kakel. Och så var vi igång igen...
I snart två års tid har vi letat större, bättre och kanske egentligen bara ANNAT boende. Nu har vi bestämt oss för att bygga ut istället. En kompromiss. Typ.
Undrar sedan vad nästa steg blir. Ute-SPA har maken börjat fnula på. Själv har jag ännu inte riktigt gått vidare utan funderar fortfarande på vilken slags kamin vi ska skaffa och vilket stuk vi ska välja på det nya köket.
För inte så många år sedan kämpade de flesta människor, även här i Sverige, för ren överlevnad med ett rent överjävligt slit från morgon till kväll. Svält, köld, sjukdomar och död fyllde vardagen för människan.
Kanske är strävan efter det bättre är en ren överlevnadsinstinkt hos oss som än idag sitter kvar som en ångest eller drivkraft. Till ingen egentlig nytta, alltså. Bara ett ständigt driv och rastlöshet.
Jag blir liksom aldrig nöjd.
fredag 8 april 2011
Avancerade saker måste få ta lite tid....
Fick brev från Nacka kommun idag. De tackade så vänligt för vår bygglovsansökan och meddelande att snittiden för ett ärende är ca sju veckor.
Så i sju veckor ska det alltså nötas och blötas och diskuteras ifall vi får bygga våra extra 60 kvadratmeter. Från tidiga morgnar till övertidskvällar ska handläggarna sitta och värdera för och emot. Upp i fullmäktige skall ärendet innan det slutligen skickas till regeringen där samtliga statsråd skall underteckna dokumenten med sitt blod.
Not.
Skulle tro att själva arbetet kring ett sånt här ärende har en handläggningstid på ca 60 minuter. Övriga 35 arbetsdagar plus sju timmar kommer troligen vårt kuvert med vår anspråkslösa ritning ligga i en korg och bara vänta.
Och vi sitter här och väntar.
Så i sju veckor ska det alltså nötas och blötas och diskuteras ifall vi får bygga våra extra 60 kvadratmeter. Från tidiga morgnar till övertidskvällar ska handläggarna sitta och värdera för och emot. Upp i fullmäktige skall ärendet innan det slutligen skickas till regeringen där samtliga statsråd skall underteckna dokumenten med sitt blod.
Not.
Skulle tro att själva arbetet kring ett sånt här ärende har en handläggningstid på ca 60 minuter. Övriga 35 arbetsdagar plus sju timmar kommer troligen vårt kuvert med vår anspråkslösa ritning ligga i en korg och bara vänta.
Och vi sitter här och väntar.
Ändrade planer...
Hade tänkt greja i trädgården idag. Plocka hundskit, rafsa bort resterna från förra sommaren och förbereda för denna.
Spöregn.
Trist. Men samtidigt skönt. Får bli inne idag.
Sommaren lär nog ändå vänta på sig. Hundskit på gräset, eller inte.
Spöregn.
Trist. Men samtidigt skönt. Får bli inne idag.
Sommaren lär nog ändå vänta på sig. Hundskit på gräset, eller inte.
måndag 4 april 2011
Vive la France
Så var man då hemkommen från den franska huvudstaden med värk i såväl ben som plånbok. Vi har gått och gått. Fikat och gått igen. Shoppettishoppat och gått igen. Och gått igen.
Det är en fantastiskt vacker stad med sin gamla arkitektur och mörkhåriga pojkar. Man fattar ju liksom att våren gärna stannar här ett tag innan den så sakteliga kryper upp mot våra domäner.
Visste ni förresten att ryssarna är de nya tyskarna? Jag märkte det redan i Milano i höstas men tänkte då att det kanske just var Milano som drog så hårt i de hårt parfymerade och mejkade östborna. Men se; det är tydligen hela europa som drar för överallt hördes deras förr så ovanligt turistförekommande språk. "Spasiba, Privjet" osv. Överallt.
Jag läste ryska ett år på gymnasiet och jag vill minnas att det var rätt så kul. Alfabetet sitter kvar och en och annan användbar strof.
Великий Красной Армии = Den fantastiska röda armén.
товарищ = Kamrat.
Kan vara bra att kunna. Som ni förstår så var det ju ett tag sedan gymnasietiden. Pre-Glasnost eller до гласности, som vi språkligt begåvade skulle uttrycka det.
Macaroner på La Durée. Check.
Tokdyr shopping. Check.
Versailles. Check.Louvren. Check.
Röd vin. Check.
Ont i benen. Check.
 |
Le Lovre |
 |
| Versailles |
 |
| Paus |
 |
| Vid Seine |
 |
| Mamsen utanför La Durée |
 |
| Middagsdags |
 |
| Behövs verkligen bildtext här? |
Till er som vill ha prisuppgifter säger jag bara:
- GLÖM DET!!!
torsdag 31 mars 2011
lördag 26 mars 2011
Taggat
Jäkligt dåligt bloggande. Jag vet.
Jag skulle kunna skylla på sjuka barn, mycket jobb, bortrest make eller varför inte nackspärr. Men jag ska inte.
Har bara inte haft lust helt enkelt....
En kväll för några dagar sedan satt vi några stycken på jobbet och googlade fula tatueringar. Lite som uppvärmning då en av bönorna skulle tatuera sig for real dagen efter. Lite pepping i all välmening, typ.
Och där ute i vimlet finns det en del olyckliga människor med taggat skinn, kan jag tro. Detta är bara några av de exempel som vi fullkomligt bröt samman över.
Stackars stackars satar...
Men kul för oss.
Jag skulle kunna skylla på sjuka barn, mycket jobb, bortrest make eller varför inte nackspärr. Men jag ska inte.
Har bara inte haft lust helt enkelt....
En kväll för några dagar sedan satt vi några stycken på jobbet och googlade fula tatueringar. Lite som uppvärmning då en av bönorna skulle tatuera sig for real dagen efter. Lite pepping i all välmening, typ.
Och där ute i vimlet finns det en del olyckliga människor med taggat skinn, kan jag tro. Detta är bara några av de exempel som vi fullkomligt bröt samman över.
Men kul för oss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)