Ta daaa!

Så här styggt snygg blev då slutligen herr Pumpa.

Vi får väl se hur hans avskräckande huggisar fungerar som skydd mot vitlufsiga bestar med viss ADHD-problematik.

Skinn vs päls

Som replik på mitt föregående inlägg känner jag att jag måste skriva lite mer om saken.

För vad är egentligen skillnaden på att bära en päls mot en jacka av skinn? Eller kanske skor? Hud är det ju likt förbenat.

Ja, de riktigt hard-core aktivisterna använder ju givetvis inte läderprodukter, what so ever, men det gör ju jag. Hycklare? Ja, kanske. Men jag har teoritiserat mitt hyckleri till en för mig godtagbar tes. Låt mig förklara:

Traditionella läderplagg, skor och väskor görs av ko- eller kalvskinn. Avlagda kostymer där ägarna redan ligger i kyldiskarna och som under sin livstid förhoppningsvis fått uppleva en och annan grön äng (ni handlar väl ekologiskt, by the way?).

Minkarna å andra sidan föds upp enkom för sin vackra päls i en allt annat än dräglig miljö.

"Sedan början av 1900-talet har minken hållits i fångenskap inom pälsindustrin. I fångenskap hålls minkarna i nätburar under tak. Burens mått är 45 × 30 × 90 cm eller 40 × 30 × 80 cm. I buren finns det en lya med halm. Minken får mat minst en gång per dag och den har alltid tillgång till vatten. Maten består oftast av biprodukter från köttindustrin och spannmål. I maj föder minken sina valpar. De får stanna hos sin mamma tills de blir åtta veckor gamla. Då placeras de parvis, oftast en hona och en hane, i egen bur. Under november-december avlivas alla minkar utom de som ska användas i avel. Avlivningen sker genom att minkarna placeras i en låda som man för in koldioxid i. De minkar som ska användas i avel placeras i burar var för sig, eftersom de annars skulle slåss med varandra om reviret.

Redan 1990 slog Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap fast att pälsindustrin inte lever upp till djurskyddslagens krav då det gäller hållning av minkar. Man ansåg att minkarna inte gavs möjlighet att bete sig naturligt och att det leder till att minkarna utvecklar beteendestörningar (s k stereotypier) i hög grad. Man konstaterade även att minkarna inte hade tillgång till större mängder av vatten att vistas i eller sysselsätta sig med i burarna.

Forskning har visat att tillgång till simvatten är viktigt för minkarnas välfärd. Man har bland annat visat att minkar är beredda att arbeta hårt för att få tillgång till simvatten, och berövas de detta höjs deras stressnivå lika mycket som när de berövas mat."

(Djurens Rätts hemsida)
 
Alltså.
 
Vad jag menar är att; ge minkarna ett bra liv med större burar med möjlighet till vistelse i vatten. Så enkelt! Att det blir dyrare att hålla djuren så förstår ju vem som helst. Men något säger mig att kundklientelet kommer att finnas kvar ändå.
 
Päls är ju egentligen inget annat än skinn utan hår.
 
Det är ju inget att hyckla om.

Apropå den där jävla pälsindustrin...

Läser på Aftonbladet om svenska minkfarmer och förfasas. Och undrar; vem fan köper päls nuförtiden?

Jaha, okeeeej?!

För Sverige i tiden?

Någon där? Hallååååååå?

Den grabben nyttjar nog mer än nässpray är jag rädd.....

Hannibal Lector, del 2

Så var årets pumpa införskaffad och förväntansfull står han nu på räcket och väntar på sin Make-over.

Ludde har redan sin vana trogen önskat honom välkommen in i familjen. Så där rart som bara han kan.

Dags att bereda plats

Sitter med en kopp kaffe och samlar krafter inför dagens planer.

Jag tänkte rensa ur min garderob idag. Kläder som gråtande hänger med dammiga axlar ska helt oempatiskt läggas i svart sopsäck och lämnas till insamling.

Jajemän. Det ska beredas väg för nytt, fräscht och svindyrt. Jag och maken ska till Milano om ett par veckor och då måste jag ha bäddat klart för mina nya älsklingar.

Mmmm, eller hur?

Jag minns när vi var i Rom för några år sedan och vi gick runt på Via Del Corso och plingade på på såväl Prada som Versace. Jag minns speciellt när vi på spelat världsvant sätt blev insläppta hos Dolce Gabbana, bjöds på skumpa och tio expediter genast började ta på mig och springa runt som mössen hos Askungen och börja leta bland de exklusiva plaggen för att finna någon till just min lekamen.

"-Ahh, this dress will look wondwul on you. You must try it on!"

Kvinnan höll i en svart slimmad hellång skapelse med gnistrande stenar kring den djupa urringningen. Hennes entusiastiska blick talade ett väldigt övertygande språk och efter en blick på maken så tog jag tag i galgen och skred in i den exklusiva provhytten.

Och tro fan hon hade rätt. Tyget föll som ett svart vattenfall över kroppen på ett extremt smickrande sätt och uringningen var som målad över min barm. Helt perfekt. Redo för vilken Oscarsgala som helst.

Tankarna for genom huvudet. En gång i livet. Bara en gång i livet. Klänningen saknade prislapp. Jag kalkylerade för mig själv:

"-Vad kan den kosta? 15.000 kanske. Ja, 20.000 kanske. Men vadå? Den är ju klassisk och kan gå i arv..."

Maken såg på mig med imponerad beundran. De små sjungande Askunge-mössen likaså.

"How much is it?", fick jag tillslut ur mina narcissistiska läppar.

"-20.000, svarade den tjockaste av mössen (Jack eller Gus?).

Mitt leende stelnade till en grimas när det sakta gick upp för mig att hon pratade Euro, medan mina kalkyler inbegrepp den svenska valutan.

Sådär stod jag. I klädd en designerklänning värd ca 200.000 pix, med tio inställsamt leende dräktbeklädda dansmöss plus en likblek make stirrande på mig.

Hur jag fick av mig klänningen minns jag inte. Inte heller vad vi sa eller hur vi tog oss ur butiken.

Vad jag vet är att Via Del Corso nu mer går under epitetet Via Dolorosa i min tankevärld. Smärtans väg.

I Milano testar vi nog några andra butiker. H&M kanske?

Jag och maken på Via Dolorosa?

Cold Turkey

Idag är jag abstinent. Svårt abstinent.

Jag bestämde mig definitivt i går kväll och det är nu över 24 timmar sedan jag tog min sista fix.

*Pfft pfft!*

Jag minns ljudet som ljuv musik i mina belockade öron.
Jag minns känslan av befrielse...

Jag vaknade i morse med en tunga av wellpapp och nattens drömmar har undagtagslöst handlat om andnöd, halsont och svår törst. 

Ett helvetes kval
där jag dansar i beroendets sal

En del har sin alkohol
Jag har min Otrivin Menthol

Ibland måste man faktiskt ställa upp

Jag har ju tidigare beskrivit vad som är det roligaste som min mamma vet.

Just det. Att röja.

Ja, alltså inte röja på det där "Vasknings-Båstad-SpyBar-sättet" som alla som träffat min mamma givetvis genast trodde att jag menade. Nej, mer på det där rejäla "Kom-så rotborstar-vi-alla-mattorna-med såpa-sättet" eller "När-dammade-du-egentligen-ovanpå-taklisterna-sättet?".

Så, idag fick hon en ny snilleblixt.

Ögonbrynen vinklades till en bedjande min och jag såg genast att det var något hon ville be om.

"- Du Ka-in (efter över 40 år i Stockholm sitter småländskan kvar som ett födelsemärke och bokstaven "R" är fonetiskt utrotad). Vo-e det inte väldigt -oligt att -öja upp lite ute i fö--ådet? Jag hjälpe- så gä-na te!! Det ä- säke-t masso- med ba-nsake- som ni skulle kunna slänga elle- sälja dä-ute"

"- Stöööön!" undslapp jag på ren stockholmska.

Älskade mamma. Vi gör väl det då... Du kan ju få det i 70-årspresent av mig!

Man måste ju ställa upp för det äldre generationen. Eller hur?

Fastfrusen i asfalten

Idag var det riktigt kallt ute. Är riktigt kallt ute. Gräset var frostat i morse och andedräkterna syntes som tankebubblor hos alla och envar.

Och återigen kan jag bara konstatera att min inre termostat inte ligger i fas med verkligheten. Jag är liksom inte riktigt beredd ännu. Trots en för årstiden egentligen på tok för varm Parkas kröks min rygg i en missklädsam spasm och luften känns som flytande kväve mot min knottriga hud. Jag kan inte röra mig för risken att vinden ska nå in i mig. Med en nacke stel som en knotig kvist söker mitt ansikte i skyn efter kärleksfulla strålar, men likt minnen vid åsynen av ett blekt fotografi kan man bara se dem, inte känna.

Jag köpte mig ett par vantar i dag iallafall. De och min Skinnarmo-jacka måste stötta mig in i den reella verkligheten.

I väntan på att min termostat ska börja fungera. Jag vill minnas att jag gillar vintern. Ju?

Synaps-error

Sitter här framför datorn och stirrar på den blinkande markören.

*blink blink blink*

Jag vill skriva, jag känner för det, men det går liksom inte. Huvudet spränger av värk, det känns som att skallen snart ska spricka av ett konstant tryck över tinningarna.

*blink blink blink*

Men jaaaaa! Jag vet att du väntar. Ge mig ett intryck bara, så ska jag ge dig ett uttryck!

Det bästa vore väl att flippa ihop laptopen och ge markören en läxa men jag vill jaga fram honom över raderna som ett jagat villebråd. Passa dig din lille Blink-Pinne. Nu kommer jag och tar dig!

*blink blink blink*

Du tror att du kan vinna va? En enkel musklickning bara och du är finito! Gone. No more blink for you.

*blink blink blink blink blink blink blink blink blink blink blink blink*

Okej. Du vann. Denna gång. Du och huvudvärken.

Äckelgubben Höst

Efter veckor av klar vacker luft mot en bronsfärgad palett rycks man upp ur den romantiserade drömmen om höst med en hink regnvatten över huvudet.

Ja visst ja. Det var ju såhär det var. På riktigt.

Luften är mättad av fukt och vattendroppar stora som körsbär trycker ner mina axlar ytterligare några snäpp.

Hur kunde jag glömma?

Kalla stela galonisar panerade av timmars vistelse i sandlådan.
Dyngsura vattentäta vantar.
Blöt torkskåpsförbjuden fleece.

Hösten har släppt sitt falska leende och visar nu upp sitt rätta jag.
Han stryper oss sakta med sina kalla stela fingrar och flåsar ner i våra nackar med sin droppande saliv.

Ja du, din djävul. Nu känner jag igen dig!

To be continued....

Tänkte boka in uppföljningen på min tandavbitarhistoria idag. The Sequel. Del två av hur många? Ingen vet. Jag och Visa-kortet enas i gemensam ångest. Var ska det sluta?

Men det var tydligen lättare sagt än gjort.

Akuttandläkar-Nissen som jag träffade i lördags sa att jag bör gå till min ordinarie tandläkare och fixa till det ordentligt ASAP då den provisoriska historien tydligen inte har en livslängd på mer än en vecka, cirkus Cirkör. Jojo... 8:e november fick jag en tid. Lattjo...

Det känns ju inte som en högoddsare att jag innan dess får avlägga ytterligare ett besök hos herr Nisse.

Tandläkarräkningar ingår i samma kategori som en del andra lika upplyftande utgifter.
Avgassystem. Restskatt. Fackavgifter.

Det är inte så att det finns räkningar som är direkt kul att betala, men nog känns det roligare att lägga 3 papp på en handväska än en tappad amalgamfyllning. Man slipper dessutom smärtan.

Man kanske skulle dra ut alla gaddarna och lägga sig till med dubbla lösgommar istället. Bländande vita, jämna som staketet hos en neurotisk hobbysnickare. Och tänk vad roligt till Halloween? Ut med dom bara och du är färdig för vilket party som helst....

Ska höra med maken vad han tycker.....

You say Macroner and I say Makroner

Så drar då denna lediga helg sina sista kalla andetag. Kvällspromenaden är avklarad och reflexerna bortplockade från såväl undertecknad som Ludde.

Jag bakade Makroner i går på min dyrbara ledigtid.

Eller Macroner. Eller Macaroner. Det beror på vem du frågar. Ni vet de där trendiga små kakorna som av någon outgrundlig anledning för närvarande ligger på allas läppar och i allas munnar. Små söta rosa, gula eller blå. Gulligulligulli....

Jodå. Här skulle det bakas. Jag hade till och med planer på att ta lite bilder på skapandeprocessen och tillsammans med bilder på de färdiga sötnosarna lägga upp ett inlägg om detta här på bloggen.

Nu gör jag inte det och jag tycker inte vi pratar så mycket mer om den saken. Låt mig bara säga att jag lärt mig att saker som ser ut som måsbajs faktiskt kan smaka ganska bra. Så har vi liksom klarat av Makron-kapitlet.

Bilden nedan föreställer Makroner som de SKA se ut.

Kanske var det fel stavning på mina? Så var det nog... Nästa gång testar jag nog Macroner istället. Som att det skulle bli en nästa gång. Hahahaha!!!

En ledig lördagskväll

Att jämföra smärta är svårt. Kanske omöjligt. Har man ont så har man ont och förmodligen också ondast.

Men allvarligt? Tandvärk måste väl ändå kvala in på topp 3 av djävulska smärttillstånd. En isande blixt i käken med en ständigt mullrande åska i hela skallen. En blottad pulpa känns som en isande falsk falsettsång på repeat. Tänk Monica Dominique. På högsta volym. Var är fjärrkontrollen? Sänk för h-lvete!!!!!

En mysig middag på tu man hand med maken med tända ljus och svindyr löjrom förvandlades till en afton sittandes i ett lysrörsupplyst tandläkarrum på St: Eriks Tandakut. Med en ännu svindyrare tandläkarräkning.

Det är nog meningen att jag ska jobba på helgerna. Surt sa räven....

50-talet i blodet

Läser en artikel på Aftonbladet om hur forskare i England påvisat att mammor favoriserar sina söner framför sina döttrar. Och funderar.

Jag har av lättförklarliga skäl lite svårt att applicera forskningen på mitt eget mammaskap, och har faktiskt svårt att överhuvudtaget svårt att se mig själv som mamma till en dotter. Det känns som att det vore totalt annorlunda på något sätt. Men egentligen; varför då?

Jag vill ju gärna tro att jag är så där sjuttiotals-aktigt genusfri i min uppfostran av de blivande små svärmorsdrömmarna som snurrar på min drejskiva här hemma. Men hur väl har vi egentligen lyckats? So far.

• F har inte varit föräldraledig mer än några enstaka strödagar här och där och då undantagslöst i samband med jul eller sommarsemestrar.
• Det är jag som jobbar deltid för att kunna hämta tidigare på dagis och skola och för att hinna med alla aktiviteter.
• Det är F som kör den snygga snabba bilen och jag som kör den praktiska minibussen med plats för de små barnen och de stora kassarna.

Man behöver ju inte vara Tiina Rosenberg för att inse att vi redan präglat de små liven med ett helt gäng värderingar om hur samhället är uppbyggt.

Det kan egentligen bara tolkas på ett sätt:
Mamma = trygg och tråkig med ett egentligen ganska oviktigt jobb.
Pappa = kul kompis med viktiga möten på dagarna.

Hur blev det såhär? Jag som var så..... rabiat?