All in

Det är fullkomligt beckmörkt ute och jag hör hur regnet trummar mot fönstret och ser när det rinner ner i mönster som blodkärlen på en mycket gammal kvinnas hand.

Det har regnat hela dagen. Säger de som vet.

Själv åkte jag hemifrån med vindrutetorkarna på full speed i skumt gryningsljus vilket upprepades med exakt samma vindrutefrekvens och mörker åtta timmar senare. Vad som skett däremellan får jag bara gå på hörsägen och ryktet som florerar är att det sett i princip likadant ut hela dagen.

Festligt.

Men det vankas ljus bort i kröken.

På torsdag är det dags för att introducera julen för detta år och då ska det ljusstakas och ljusslingas för hela slanten. Ja, ska ärligheten fram så har 2012 års jul-oskuld redan flugit sin kos i vårt hem då första slingan redan utplacerats på altanräcket. Och detta redan förra veckan. Ja, ur led är tiden.... Tomtarna får dock ligga kvar i lådorna någon vecka till för att sedan blomma ut med hela sitt kompani någonstans runt andra advent.

I år är det första julen i nya huset och det ska banne mig inte sparas på julkrutet. Det ska tingelitanglas och glitteriglittras tills huset fullkomligt ber om nåd. Jag ska gå "all in" i kampen mot den goda smaken och jag ger mig inte förrän det ringer någon från Ringhals som ber mig att tona ner mig lite. Och då kommer jag bara skratta hysteriskt med saliven sprutande i luren och skrika så högt att telefonen känns överflödig:

"- Stoppa mig om ni vågar!!!"

Eller typ.

Ensam

På måndag ska jag åka till Yasuragi. Själv.

Jag ska skrubbas, knådas, klämmas och ligga utslagen i en blåvit rock och lyssna på pling-plongmusik hela långa dagen. Ensam.

Käka lite sushi, frukt och pimpla grönt te. All by my self.

Jag ska, ta mig tusan, till och med byta om inne på den tysta avdelningen och blänga ilsket om någon så mycket som andas för högt eller, gud bevars, harklar sig. 40 år gammal ska jag stå där, med skrynklig hudkostym och nyckelsnodd om vaden och vaksamt hyssja åt ljudliga nakenfisar. Jajemän. Med ålderns rätt.

När jag ringde och bokade detta eremitiska besök på badanläggningen bemöttes jag av totalt oförstånd. När jag efter avslutat samtal fick mitt bekräftelsemejl på bokningen stod det där: "bokning av heldag för två personer". Iallafall.
Lite argsint ringde jag då tillbaka till bokningsmänniskan och sa att bokningen blivit fel och betonade återigen att bokningen bara skall vara för EN person.
"- Jaha. Ska du vara här ENSAM? Helt själv?", frågade den lilla näbbiga saken.
Underförstått:
"- Stackars jävel. Har du inga kompisar? Ingen familj?"
Jag slog bort alla mina impulser om att förklara för den troligen hårdsminkade 23-åringen att jag visst har massor av kompisar OCH man OCH barn Och familj OCH massor med trevliga kollegor. Men impulserna kvävdes, troligen p.g.a. det faktum att jag ju som tidigare avhandlats alldeles strax skall inträda den så myselimys-trygga medelåldern.
Så jag svarade bara:
"- Ja."
Dock underförstått:
"- Har du problem med det din lilla pubertala "kan-inte-ens-sitta-själv-på-Mc-Donalds-utan-att skämmas-människa"?"

Att jag i vanliga fall fyller mina hörselgångar med skrikande födande kvinnor, skratt och diskussioner från en miljard sköna förlossningsarbetarkvinnor, tre fajtandes småkillar och allt annat som behagar sippra sina ljudvågor åt mitt håll, besparade jag henne.

Och det är just detta som jag ska bespara mina små (eller i ärlighetens namn rätt så stora) såriga öronmusslor ifrån just den dagen. Dagen då jag rent statistiskt har levt halva mitt liv. Krönet är nått.

Konichiwa. För faan.

40

Mina dagar som 30 plus är nu räknade. Nästa måndag smäller det.

Eller vadå? 30 plus är man ju egentligen hela livet. 30 plus 10. 30 plus 40. Man kan ju egentligen säga att jag är 20 plus nu.

Vilken idioti. Varför skulle själva siffran egentligen spela någon som helst roll? Det är mer bara en känsla av medelålder och foträta skor som ligger där bakom krönet och skräms lite grann.

Vuxen har man ju, per definition, varit ett tag nu. Förr blev man vuxen i samband med konfirmationen, lite senare studenten eller i och med det att man fyllde 18.

När blev jag vuxen?

Inte var det i samband med 18-årsdagen i alla fall. Det är då ett som är säkert. Inte ens när jag flyttande hemifrån när jag var 19, även om det var hela 40 mil från Mamsen och Papsen.
Kanske var det när jag gifte mig när jag var 28? Eller var det när jag fick barn vid 30-års ålder. Ja, där någonstans vaknade jag en morgon och kände:

"- Ja, jävlar, vad mogen jag är nu. Allt har liksom bara fallit på plats, alla farhågor och nojjor är som bortblåsta och äntligen känner jag mig sådär; rekorderligt,  snusförnuftigt landad!!"

Eller hur?

40-årskris?

Frågan har kommit från en del håll och kanter och jag har bara skrattat åt begreppet. Varför skulle jag ha det? Det är ju bara en siffra....

Men allt efter dagen närmar sig känner jag hur mitt tankemönster alltmer drar åt samma håll. Jag tänker tillbaka på förr, vad jag gjorde då, hur jag gjorde då och hur livet skulle ha gestaltat sig om jag valt annorlunda.

Tänk om jag bott kvar i Stockholm och fortsatt partaja som jag gjorde då? Hade jag varit barnmorska då eller hade jag fortsatt jobba med skor eller mode?

Sådana tankar har jag.

Hade jag stått kvar vid fläkten och rökt mina Marboro lights och lagat "den lilla svarta" med häftapparat som jag gjorde då? Hade jag fortfarande hängt med okända pojkar till obskyra illegala nattklubbar ?

Klart jag inte hade. Mina vänner som blev kvar i Stockholm lugnade ju under stundom ner sig de också.

Sent omsider.

Landningsbana

Herregud vilken ljudnivå det är här inne.

Jag hade en naiv tanke om att bor man bara större så kan barnen väsnas på sitt håll och jag kan sitta med mina tankar någon annanstans. Så naivt.

Men visst skulle det kunna vara så.

Barnen inne på sina rum lekandes med klippdockor och mjuka djur och annat sådant som jag tror att sådana där tysta barn brukar leka med. Eller kanske ljudlösa charader där gissningarna skrivs upp på lappar som efter avslutat mim samlas in och rättas.

Varför mina barn nu helt plötsligt skulle börja hänge sig åt den sortens lekar bara för att vi flyttat några kilometer till ett lite större hus, vet jag inte. Jag kände bara att; sen blir det bättre....

För tillfället leker alla tre barnen flygplan. Alla tre har olika flygplansmodeller med olika ljudeffekter. Uppenbarligen innebär ett högljutt plan en bättre plan då samtliga killar drar upp sina motorer med flera decibel för varje flygtur. G´s bästa plan heter Tigern och Flabbens kallas tydligen Eldvrålet. Detta torde ju säga allt.

Den utökade golvytan har egentligen bara inneburit en enda sak.

Mer plats att fara runt på och bredare och längre startbanor kräver ju följaktligen större flygplan. Tänk Herkules.

Som sprungna ur jorden

Kom just in från kvällsprommisen med Ludde.

Mörkret har nästan intagit fysisk form och grusvägen där vi bor har förenats med luften till en odefinierbar massa av vaporiserad lera. Luddes tassar och mina skor skulle kunna antyda att vi är nyss hemkomna från Novemberkåsan eller ur några marker som Orcher föds ur.

Men det har vi inte. Vi har bara varit ute här på vår lilla väg. Och gått. Reflexade och fina.

Det är ändå rätt så skönt ute. Friskt, fuktigt och lite småmysigt. Ett väder som bäddar in en och liksom talar om för en att;
- "Det finns ingenting du kan göra här. Gå bara in! Vila. Sov. Ät!"

Jag tänder en brasa.