Efter regn kommer sol

Om fotboll och annat oväsentligt

Sent i går kväll drog det stora vemodet in över det tämligen glesbefolkade landet i norr. Blodet rann ur våra hjärtan och den stackars muskeln stod och pumpade torrt i flera minuter innan våra blodkärl åter fylldes av den svartaste tjära.

Sverige är ute ur VM.

Inte utklassat, bara utslaget.

Vimplar, svindyra matchtröjor och "viftivift-kepsar" lades på stora bål som tuttades på. Dämpade diskussioner om vad som gick fel stegrades till hätska utfall mot domare, spelare och frampå småtimmarna, "den där pajasen Hamrén".

Själv gick jag bara och la mig, lite moloken och lätt stukad i min svenska stolthet.

Idag tävlar kvällisarnas experter om hur man på det fyndigaste sättet kan lynscha den svenska prestationen. Journalisterna framställer fiaskot som en skymf mot det svenska folket i allmänhet och en förolämpning mot journalistkåren i synnerhet.

Orkar inte.

Jag tycker mest synd om spelarna.

Även om jag med så många andra sett fram mot detta mästerskap och i lönndom faktiskt hoppats på framgång, så är det ju ingenting mot vad de arma lirarna har gjort. De lever fotboll. De andas det, äter det, drömmer det och skiter det. Det är deras yrke, hobby, barndom, framtid och tankar. Deras familjer lever i fotbollen och allt, verkligen allt, är på fotbollens villkor. De är alla stjärnor av varierande kaliber med bara ett enda mål: att vinna.

Jag misstänker att tjäran fortfarande flyter trögt i deras vener och att våra avbrutna gratisvimplar från Statoil väger tämligen lätt i jämförelse.

De gjorde nog vad de kunde. De var inte bättre.

Medan de nu tänker på det kan vi tänka vidare på vad vi ska grilla i kväll eller om jag behöver skicka med regnjackan när en av grabbarna sticker till en kompis.

Det är lugnt Zlatan. Hade alla spelat som du hade vi vunnit hela skiten!
Bild från aftonbladet.se

No more babies

Vi ska inte ha fler barn. Vi har gjort vårt för att säkerställa framtida skatteintäkter och vår genbank kan lugnt leva vidare.

Suget efter fler barn är dock inget som försvinner med väl genomtänkta beslut och mogna avväganden.

Det finns där ändå.

Allt från sorgen över att aldrig få uppleva en egen graviditet eller förlossning igen till vetskapen om att de egna barnen blir allt större med allt mindre behov av mamma-gos och blåsningar på skrapade knän.

Då kan det vara bra att ta sig en blick på saker som man faktiskt slipper nu när barnen blir allt större.

Behovet och utbudet av leksaker minskar

Man kan lämna barnen obevakade mer än 15 sekunder

De äter själva

Som sagt

De behöver inte be om saker så fort de behöver något.

Som sagt.

Sådana bilder är bra för motivationen.

Dessvärre stöter man ju på en och annan också där man klickar runt.

Gustaf, november 2003.

Albin, juli 2005.

Axel, 1 minut gammal.

Axel, 1 vecka gammal.

Men beslutet är fattat.

Jajemän.

Skansen

Som varje försommar satte vi idag vår avfärd mot Skansen. Mormor, jag och högen med små-killar.

Frivilligt poserande vid runsten. Verkligen frivilligt.

I dag hade vi ett extra uppdrag.

Lill-Flax har fyllt tre och på tandläkarens stränga inrådan är då klockan slagen för att bryta ett nappbrukande. Och det är ju lite svårt att resonera bort då hans bägge tandrader aldrig har träffats. Typ.

In med de små sugdonen i luckan till kissemissarna bara.

Så kväll blir det nattning utan napp.

Och jag som ska på tjejmiddag. Sabla osis.

Skolavslutningskillar

Råger, den jäveln

Ja, jag vet.

De är fina. Vackra ögon och söta små vita rumpor. Nej, jag talar inte om mina barn.

Jag talar om rådjur.

Rådjursjävlar.

De dagdrivande, fästingsbeprydda och parasiterande rådjurjävlarna.

Här i Kummelnäs verkar de dessutom genom inavel och allmänt social förslappning utrustats med en särdeles utvecklad arrogans.

När jag satt och vilade min svullna arbetarfötter på altanen efter en intensiv jobbhelg dök han upp. Den värste av dem alla. Gängledaren, råbocken Råger. Fem meter från min plats kikade han sig lugnt och ohotat runt innan han sonika lommade med sina släpande fräcka små klövar fram till mina odlingskragar, till bredden fyllda med små plantor och små spirande gröna jordgubbsembryon.

Först harklade jag mig.

Han ryckte inte ens till.

Sedan höjde jag rösten:

- "Ursäkta. Vad det Råger du hette? Du måste ha missuppfattat situationen lite. Det där är mina odlingar.  Om du är hungrig har jag en hel del maskrosor och annat otyg i grusgången som du är mycket välkommen att hugga in på....!"

Han slutade tugga och lyfte huvudet. Våra blickar möttes.

Varpå han åter böjde ner sin smäckra hals och utan att tappa ögonkontakten tog en stor tugga av en jordgubbsplanta. Jag såg hur de gröna små bären en efter in sögs in mellan hans malande tänder och jag svär; han log åt mig.

Som den temperamentsfulla kvinna jag är var det liksom startskottet för att släppa lös helvetet. På två röda ställde jag mig upp och i samma steg kastade jag mig ner från altanen i full fart mot odlingarna. Jag la fram det värsta älgtjursbrööölet som hörts i de Kummelnäska skogarna och fäktade med armarna som den värsta väderkvarn.

Fick lille Råger panik? Satte han ett litet jordgubbskart i halsen och föll ner död på fläcken? Inte då.

Fanskapet tittade på mig med höjda rådjursögonbryn, himlade med ögonen och vände sin vita stjärt mot mig innan han SAKTA släpade sina små nonchalanta klövar efter sig.

Han tuggade fortfarande då han strosade i väg mot grannens tomt och jag svär att jag hörde honom säga:

- "Whatever!"

Någon som har numret till Runar?

"Talking to me?"

Student -91

I morgon tar mitt lilla gudbarn studenten.

Jag kan inte förstå det. Får man verkligen ta studenten när man är, typ, 6 år? För äldre kan hon ju inte vara? Hon är ju född 1993.

Det är tur att man omges av människor i andra åldrar så att man ibland skakas om och inser att åren faktiskt går.

Jag tog studenten 1991. I förrgår känns det som. Jag inbillar mig någonstans att jag fortfarande är densamma som jag var då, även om jag (gudbevars) också inser att jag inte är det.

När jag tog studenten hade jag verkligen ingen aning om vad jag ville göra. Och jag brydde mig inte.
Jag sommarjobbade i samma skoaffär jag gjort sedan åttonde klass och de futtiga slantarna jag drog in försvann fort på kläder och utekvällar. Att spara eller att överhuvudtaget tänka längre fram än till nästa helg var helt otänkbart. Jag bodde hemma och tyckte att jag satt på alla svar. Här och nu. Inget annat.
-"Vad som händer om två veckor? Who gives a ....!"

Senare den sommaren träffade jag vad jag då trodde var mitt livs kärlek och jag flyttade 40 mil hemifrån. Snart satt man som sambo med jobb och så har det liksom fortsatt. Infall blev till planer som sedan förverkligades till liv.

Nu sitter jag här, 21 år senare, med tre barn, make, vovve och vet inte bara vad jag ska göra om två veckor. Jag har ta mig tusan relativt klart för mig vad jag göra om två år också.

Studentbalen på hotell Anglaise

Champangefrukost

Student -91
Om inte annat kan man kanske se på mamsens glasögon att en del år har förflutit.

Av barn och fyllon får man höra sanningen?

Jag och Albin satt och lekte med Aging Booth i min telefon häromdagen. Det är en app där man tar ett bild av ett ansikte och som sedan behandlar bilden genom att lägga på sisådär 30-40 år. I Albins fall typ 70.

2012

2045

När Albin fick se ovanstående bild av mitt belevade ansikte blev han nästan skräckslagen och utbrast:

-"Mamma! Vad du gör, visa inte den där bilden för pappa. Då kommer han vilja skilja sig från dig!"

Som sagt: av barn och fyllehundar......

Låt framtiden utvisa.

Let´s go November

Igår sände jag en ömkande tanke till ungdomarnas kval inför såväl sommarförkylningar och svajande framtidsutsikter.

Idag går mina tankar till de tusentals löpare av varierad dignitet som piskas av små och stora regndroppar. Vattenmassor som med vindens klapp blästrar ömmande kall hud som spänner över stelnande muskler.

Stockholm Marathon-löpare.

Jag tänker på er.

Och jag tänker på de närmast sörjande som av ren plikt står utmed gator och torg iförda regnponchos och dunjackor och hejar på. De måste ju. Med regnproppar i ögonfransar och på nästippar måste de se sådär glädjefyllt stolta ut när deras bröder, mammor och kompisar trotsar än värre plågor än att behöva stå ut med paraplyspröt i ögonvitan och tankar över att "man han ju sett faaan så mycket bättre på TV".

Själv håller jag mig inne idag. På bästa November-manér har jag tänt en brasa och en miljard ljus och lufsar runt i mina trasiga Milan-tofflor. Jag stirrar med avsmak ut på den vågräta skogen genom fönstren och har inga som helst planer på att göra något annorlunda.

Rummen fylls av doften av blöt hund och Albin konstaterade nyss avmätt att Ludde alltid luktar sådär nuförtiden.

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Sjung om studentens.....

Första juni. Typ första sommardagen om man tänker kalender. Ute är allt sådär krispigt isbergssalladsgrönt och fräscht. Och iskallt.

Sex grader.

Jag har varit med om julaftnar som varit varmare än vad det är idag.

På trafikrapporterna på radion varnas det för studentflakskaravaner som som stoppar upp trafiklederna som massiva hjärtinfarkter.

Visst, tänker jag.

Visst är det synd om de stackars bilister som blir lite sena till systemet eller tacos-hyllorna på Ica. Men min empati landar nog ändå mer hos de barbenta och stelfrusna töserna som står med sina regnblanka brun-utan-sol-orangea axlar i ärmlösa klänningar med armarna riktade upp mot vädergudarna och ett regnutspätt glas med avslagen Amadeus i handen.
Stackarna som står där står där och klamrar sig fast i räckena med blåaktiga läppar och utkletat smink. Lockarna som platttångats och sedan lockats hos frissan hänger som bläckfiskarmar över de tunna axlarna medan värmen arbetas upp genom att idoget sjunga med i den trallvänliga elektropopen som strömmar ur de knastrande högtalarna.

Men visst är det även synd om killarna. Fast inte lika. De har ju i allafall Dressmankostymer på sig.

Men ändå. Jag misstänker att de upplever att de har sitt time of their life. För vad vet jag?

Jag är ju snart 40.

Min yngsta blivande student.