Ett hem i förfall

Det är ju dryga två månader till flytten går....

Men ändå.

Jag har helt tappat sugen för det här hemmet.

Tavlorna i vardagsrummet som hänger på sniskan efter ett våldsamt upplopp med kuddar som tillhyggen får liksom hänga så. Det känns onödigt att rätta till.

Blommorna dör en efter en och som skrumpna mumifierade lik står de i sina knastertorra jordar och väntar på den sista vilan. Men jag orkar inte slänga dem.

Snart ska hemmet vikas ihop i kartonger och fram tills dess får det liksom vara.

Inspirationen känns förbrukad i detta hem och istället har jag i tanken redan flyttat. Jag vet redan i princip var de sneda tavlorna ska hängas upp och vilka växter som skall införskaffas till de stora fönstren i det nya huset.

När jag tänker efter så är det ett under att vi faktiskt förmått oss att slänga ut den halvnakna granen och att vi dessutom bemödade oss med att ta av allt tingel innan han hjärtlöst slängdes ut på trädgårdskomposten.

Två månader. Det är en ganska lång tid.

Juholt

Ärligt talat.

Stackars Juholt.

Visst; han är väl kanske inte den skarpaste kniven i lådan. Han ligger nog snarare bland skedarna.
Och visst; en man i mustasch kanske inte var den galjonsfigur som det av tradition så gubbstinna partiet behövde. Det kändes ju lite som att försöka piffa upp ett betongblock med en rostig spik. Piff piff!

Men är verkligen ett parti bara dess ordförande? För knappt ett år sedan fick Mona Sahlin hänga av sig partiledar-capen och tacka för kaffet. Allt var hennes fel. För det visste ju alla; en som köpt en Toblerone på firmakortet var ju inte att lita på. Och hennes dialekt, guuud så provocerande.

Kanske är det dags för sossarna och inse att problemet inte ligger i kaptenen utan i besättningen. För hur ska de kunna locka med sig passagerare om båten är från femtiotalet och deras service bara lever på gamla meriter. Andra rederier har insett att det är nya tider och erbjuder spabehandlingar och restauranger med såväl lyxkäk samt mat från andra kulturer. I sossarnas buffé dukas det upp rotmos och fläsk och som dryckesalternativ erbjuds lättöl, lättmjölk och vatten.

Det ska hur som helst bli intressant att se vem som tar över rodret efter Juholt. Per Nuder kanske? Thomas Östroos?

Då jäklar bär det av mot Karibien. Det förstår ju alla.....

Jag lovar och svär

Otal äro de öron som fått lyss till mina ångestfyllda löften om att aldrig sätta mina skakiga ben på ett kryssningsfartyg.

Otal var de hakor som dunsade i golvet då jag trots mina idoga svador om dödsfällor och kalla vatten tog en tripp i ett sådant djävulspåfund i höstas. En sömnlös natt i ett litet mushål, eller i ärligheten namn mest ute i korridorer och på däck för att identifiera läskiga dunsar och faktiskt; en hysteriskt skrikande kvinna (alltså ett förtydligande: det var inte jag som skrek. Även om jag understundom gärna ville).

Läser nu, med ångestfyllda och uppspärrade ögon, om instängda passagerare under vattenytan, hur belysningen släcktes ner på hela båten och hur panik utbröt. Det är där, precis där, min värsta fobi är beskriven in i minsta detalj. Människor som klättrar på varandra, i beckmörker, samtidigt som man känner hur båten allt mer börjar luta. Eller att bli liggande i sin hytt, kanske skadad och utanför dörren höra paniken alltmedan vattnet börjar sippra in i dörrspringan och man hör hur det smäller och dunsar i skrovet.

Det finns nu, och jag lovar och svär, inte en chans i helvetet att jag sätter min fot på en färja igen.

Och denna gång ska löftet hållas. Jävlar i min låda....

Snö

Snön vräker ner. Flinga för flinga döljs den leriga marken och himlen målar upp den bild jag velat se så länge nu.

Vitt. Bara vitt.

Slut på sandiga tassavtryck, overaller som står av sig självt och regntunga mössor.

Nu vill jag ha översnöade bilar, snöflingor i nacken, rosiga kinder, nariga läppar och knarrande steg. Jag vill ha vanskapta snögubbar med avbitna morotsnäsor, snöbollar i plytet och snöskottningvalkar i händerna.

Ett tag.

Januari, förra året.

Insomnia

Jag ligger och blinkar med allt för ljusa ögon ut i ett nattmörker. Snusningar och snarkningar och mina egna allt djupare suckar.

Är det fullmåne? Drack jag kaffe för sent?

*Blink blink*

Det kompakta mörkret har sjunkit undan och det som tidigare mest anades som konturer börjar nu alltmer framträda ur dunklet.

*Blink blink*

Jag trevar efter mobilen. Ljuset på displayen hugger till med smärta på näthinnan och åter sugs allt omkring mig in i svärtan.
Inget på Fejjan. Ingen på wordfeud. Kollar twitter.

Tillbaka med mobilen på nattduksbordet. Långsamt falnar bilden av Lilleman bort från skärmen och rummet är åter becksvart.

*Blink blink*

*Blink blink*

Snart morgon. Ingen stress. Ligger och räknar ner timme för timme av förväntad nattsömn. Förlorad nattsömn.

*Blink blink*

Nu räcker det!

Färdig...

... som Sigrid i Beppes Godnattstund skulle ha sagt (man bör nog vara uppvuxen på 70-talet för att förstå den referensen).

Före:

Efter:

Ta Daaa!

Scary

Marit Björgen är fullständigt outstanding i längdskidåkning i år.

Och det tror jag det. Kolla in hans, förlåt, hennes armar.

Ytterligare en orsak att hålla sig borta från gymmet.

Snart klart

En skänk från ovan

Nytt projekt på G.

I mitt huvud är vårt nya hus i princip färdigmöblerat. En del möbler ska kasseras och ersättas av nya och en del gamla trotjänare får helt enkelt hänga med.

De här stolarna (ja, eller alltså inte just de HÄR) kommer att pryda vårt nya kök. "Lilla Åland"-klassiker.

Vårt nuvarande köksbord, en bokfolierad icke-skönhet av IKEA-kvalitet, har gjort sitt på denna jord med sin lossade fanér och ärr efter att ha vistats i ett hem med tre inte helt stillsamma gossebarn. Det ska ersättas av vårt massiva ekbord som vi för närvarande har placerat i matrummet där det mest får tjäna som skrivbord. Ja, faktiskt just i detta nu.

I köket har vi också en skänk i samma 90-talsheta bokträ. Hur bok, som träslag, kunde vara så hett på den tiden känns i dag helt oförståeligt. Ja, ungefär på det sätt som vi om ca 10 år kommer skaka på huvudet åt alla våra ekmöbler som smyckat våra hem ett antal år nu.

Men med lite av tidens tänk, fick jag en idé om att man kanske kan måla om den. Den gamla, fullkomligt omoderna, bokmöbeln kanske kan iklädas en ny skepnad med ny färg och nya knoppar.

Jag tänker mig något sådant här.

Med, typ, sådana här små beslag.

Alltså, detta här hur jag tänker. Hur resultatet blir är en helt annan femma. Nu är iallafall skåpet tömt och färgen inhandlad.

Om detta ämne aldrig mer vidrörs i bloggen, får ni väl dra era egna slutsatser.

Välkommen till familjen Nattuggla

Det börjar änna bli dags att så småtteligen vända tillbaka dygnet en smula.

Samtliga familjemedlemmar i klanen sussade idag sött till halv tio och anledningen till att sussandet där fick ett abrupt slut var att alfahannen formligen drog kottarna ur sängen. Ja, jag använder singular då det är precis vad det handlar om. EN säng.

Kvällen inleds med cirka ett barn i den äktenskapliga bingen för att efter någon timme ha adderats med ytterligare två ätteläggar plus en hund som tycker sig ha sin förstfödda rätt till det mesta i det här hemmet.
Vid ett-snåret smet maken in i storgrabbens säng och efter ytterligare någon timme tog även jag mitt pick och pack och tog min tillflykt in i en säng fullkomligt fullproppad av Lego-bitar.

Klart man behöver sovmorgon efter en sån partynatt.

Men barnen. Suck.

Googla på "tvååringar som sover till tio-tiden" och du kommer inte få en enda träff. Du kommer automatiskt att länkas till Narkoleptiska riksförbundet eller hemsidan för patologiska lögnare.

Men det är sant. Jag lovar.

Historiens trovärdighet kan måhända stiga en aning då jag berättar att nattningsprocedurerna detta jullov tar sin början vid åttasnåret för att avslutas med två resignerade föräldrar i tv-soffan klättrandes på av tre par nakna barnafötter vid elvatiden.

Nej. Nu måste det bli lite ordning i den här familjen.

I morgon är det jag som ställer väckarklockan. På nio. Eller nåt.....

"Vaddå sova? Det är ju inte ens midnatt än..."

Bra fråga, Riley...

Porr-Sixten

Läs om porr-bloggande kissen Sixten.

Tur att inte Ludde bloggar. Då hade vi nog fått polisen på oss.

En fysisk längtan

Det finns en sak som jag saknar. Eller sak, en aktivitet är det ju, om vi ska vara petimetriga. Och det är vi ju, läs jag.

Ridning.

Jag saknar i hela kroppen.

Det är som ett sug från de frusna tårna ända ut i de blåsiga fingrarna. Mina naglar undrar vart dyngan tagit vägen och insidan av låren har inte varit utan ridsår så här länge sedan jag var spädbarn.

Blåvita fingrar greppande kring ett stelfruset grimskaft och febrilt fotparerande upptrampade frusna och snorhala hagar.

Sammetslena mular med rimfrost.

Svettiga träningspass i ångande ridhus.

Jag har inte suttit på en häst på över två år.

Det börjar bli dags.

Polismuseet

Nytt år

Oj.

Redan den andre januari och inget skrivet ännu.

Men det ska det bli ändring på. Denna vecka ska jag nämligen vara föräldraledig med samtliga ynglingar och det vet ju alla hur mycket man får gjort när man är det.

Eller hur?!

Vore inte själva grejen med föräldraledighet bättre egentligen om barnen var kvar i skolan och på dagis. Ja, om det är nu lediga föräldrar som menas när man pratar om föräldraledighet.

För mitt inre har jag målat upp scenarios med badhus, museer och rosenkindat umgänge bara så där i det stora hela. Efter denna första dag i hemmet kan jag väl bara konstatera att de rosiga kinderna suttit enkom på mig efter ett otal förmananden i crescendo, medans mina förslappade avkomlingar mer har grönaktiga nyanser i deras innesittar-tv-spels-plyten.

I morgon blir det utflykt. Om jag så får använda grisfösare för att få ut dem.

Det är inga "Ute-i-skogen-leka-med-kottar"-ungar jag har närt vid min barm direkt.

Konstigt. Jag som är en sådan frilufts-förebild med Fjällrävenjacka och allt.

Eller hur?