Nyårslöfte

Jag har nog aldrig avgett ett nyårslöfte och tänkte inte göra det i år heller. Jag har aldrig riktigt förstått vad som är meningen med att lova en massa saker bara för att man äntrar ett nytt år. Jag menar; ska man sluta röka kan man väl göra det den 15 mars eller den 28 augusti lika gärna.

Men okej. Jag ska hoppa på det onödiga nyårslöfteståget. Bara för att.

Detta lovar jag:
1. Jag ska säga upp mitt träningskort.
2. Jag ska partaja mer.

Så får det bli. Vad som händer om man inte håller sina nyårslöften är för mig oklart. Om jag kommer att få reda på detta är i nuläget ovisst. Vi får se om ett år.....

Gott nytt år.

Mellandagar

Snart är min mellandagsledighet till ända och i morgon, när alla börjar rulla upp sina hårmoussade hårtestar på spolar och förbereder sina gnistrande glassbomber, far jag iväg till mitt älskade arbete för att fira in nyårsaftonens kväll bland underbara kollegor och troligen en och annan kvinna i stånd att förvandlas till mor.

Passar mig väl.

Nyårsafton har sedan länge förlorat sin magi för mig och de senaste åren har dessutom festligheterna mer bytts ut mot lite mer barnvänliga myskvällar med familjen. Inget ont i det, men skillnaden mot en helt vanlig lördagskväll har väl egentligen enbart varit att vi vid tolvslaget vistats utomhus med näsorna riktade uppåt mot himlen. Ja, mot de ordinarie lördagskvällarnas nästippar riktade mot tv-rummets tak, då alltså.

I går bakade jag, hör och häpna, Makroner. Igen. Och faktum är att det faktiskt gick lite bättre denna gång. Nästa gång når jag fulländning. Jag känner det på mig. Jajemän.

Men jag behåller nog mitt nuvarande jobb ett tag till....

Gott nytt år

Tänkte bara passa på att önska gott nytt år, så där som man gör, enligt god ton.

Håller lite julstängt här på bloggen, kan vi väl säga. Att sanningen är att jag inte har något att skriva om talar vi tyst om.

Låt oss låtsas att jag sitter framför en värmande brasa på ett fjällhotell och skriver detta efter en härlig förmiddag i de gnistrande skidbackarna. Eller i lobbyn på ett femstjärnigt hotell på Mauritius.

Julledigt alltså. Vi kör på det.

Where´s the spirit?

Dan före, dan före, dan före, dan före doppardan.

Julkänslan låter sannerligen vänta på sig i år.

Trots pepparkaksbak, adventsmys och traditionellt lussefirande på dagis är jag liksom inte där ännu. Julen känns fortfarande långt långt borta och känslan är mer som att vi befinner oss i ett höstigt november där julskyltningen påbörjats på tok för tidigt.

På TV ernstar Ernst runt i sin mys-fluffiga tröja och försöker pådyvla oss sin oktober-jul och julkalendern harvar på i sitt makliga tempo.

Maken slänger ihop sillinläggning efter sillinläggning och frysen är proppfull av redan färdiglagad mat som bara ligger och väntar på att få tinas upp och inmundigas av hungriga släktingar.

Men ändå....

Det känns inte som jul. Det är något som saknas.

Snön kanske? Eller ledighet?

Jag får väl fira min jul i januari någongång...

Vad i.....?!

Jag skulle med bestämdhet vilja hävda att bilden är manipulerad!

Ordningen är återställd

Äntligen är jag hel igen.

Dock inte stackars mobilen. Han fick, föga förvånande, bytas ut mot en ny.

Men det är väl så livet är. Förlorar du en står dig tusen åter.

Lika som bär?

Here we go again!

Så var man då där igen.

En skavande hals och en framtung panna. Hela kroppen reagerar en millisekund för sent på impulser och ögonlocken känns tjockare än vanligt.

Hela familjen har varit sängliggande utom jag. Trodde jag.

Jag ska ju jobba i helgen. Hoppas jag.

Wish me luck!!!!

Hallen (del 2/137?)

Nu har jag ångrat mig...

Det blir nog en fond med den här i hallen istället.

Men som sagt; det är fem månader till flytt så mången åsikt hinner ändras innan dess....

Lusse-nåt

Satte en saffransdeg som barnen fick härja fritt med.

Under själva bakandet stod jag för övrigt ute i hallen och räknade till tio. Tiotusen alltså...

Axels lusse-nåt

Gustafs lusse-leopard

Albins alster

En lusse-sol, någon?

Rätt fina ändå va?!

Tomas Tranströmer

Idag får Tomas Tranströmer sitt Nobelpris.

För första gången ska priset delas ut till någon man vet om. En person som inte bara har ett krångligt namn och obegripliga berättelser, utan en av kött och blod, med böcker som förstås och tankar som känns igen. Det är igenkänning jag gillar, någon som ser det jag ser och som dessutom innehar en förmåga att beskriva det.

Tomas Tranströmer.

Kyrie


Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
En känsla som om folkmassor drog genom gatorna
i blindhet och oro på väg till ett mirakel,
medan jag osynligt förblir stående.


Som barnet somnar in med skräck
lyssnande till hjärtats tunga steg.
Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen
och mörkrets dörrar öppnat sig.


Ur Hemligheter på vägen, 1958.
.........................................................


Allegro


Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna


Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.


Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.


Jag kör ner händerna i mina haydnfickor 
och härmar en som ser lugnt på världen.


Jag hissar haydnflaggan- det betyder:
"Vi ger oss inte. Men vill fred."


Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.


Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.


Ur Den halvfärdiga himlen, 1962.
..................................................................


Jag spelar inte själv och musiken behöver inte vara Haydn, men visst är det applicerbar på känslan?

Årets Nobelpristagare i litteratur. Så kul. Faktiskt.

Lördag

Ledig lördag.

Vaknade halv elva.

Kaffe vid datorn.

Inga planer.

Kan inte bli bättre.

Angry Karin

I dag har årets julklappsrace börjat och startskottet gick med tre karaktärer ur spelet Angry Birds i gosedjursformat.

Och nej, till er som undrar: de är inte till F. De är till mina tre helt Angry Birds-besatta avkomlingar.

Jag har för övrigt även funnit ett You Tube-klipp som förklarar orsaken till varför de små färgglada pippisarna är så arga. Och jag kan inte klandra dem. Om det hade hänt mig hade ni fått skjuta i väg mig i en slangbella också. I promise!

R.I.P.

Som ett svar från Ödet med hänvisning till mitt inlägg om Axels oaktsamhet kring iPaden sändes i går ett meddelande från någon däruppe som för tillfället ville mig riktigt illa.

För vart ska man bli slagen om inte där det gör som mest ont? Kom nu inte dragande med världssvält, cancer och att fel person åkte ur Idol. Jag snackar real disaster här. Big Time!

Min iPhone 4 S, två veckor gammal, är död. Jag misstänker starkt självmord men då jag inte kan bevisa saken för vi nog ändå rubricera händelsen som en mycket tragisk olycka.

Jag stod i hissen på SöS och den metalliska rösten hade just deklarerat att vi nu var framme vid den önskade våningen. Av någon anledning, någon förbannat överjävlig och helt j-vla onödig anledning, stoppar jag ner handen i handväskan för att fiska upp min plånbok.
Det är här mina suicidmisstankar kring händelsen börjar ta form för på något sätt sträcker iPhonen ut sina osynliga armar och griper tag i min plånbok och formligen flyger upp ur handväskan med en dubbel Mollbergare, han släpper där taget om plånkan och fortsätter sedan sin resa ner mot hissgolvet. Utan vare sig över- eller underslag, med perfekt precision, dyker han sedan ner i den perfekt iPhone-anpassade springan som bildas mellan golv och hiss då dörrarna öppnats och därmed var hans öde beseglat. Kvar står jag med gapande mun och en blick som troligen inte gav sken av en större intelligensreserv och det tog X antal minuter innan jag överhuvudtaget förstod vad som hänt.

"- Han är död. Han ville verkligen dö".

Med gråten i halsen ringde jag sedan upp väktarna som stängde av hiss-systemet och plockade upp den lille stackaren från längst nere i hiss-schaktet.

Det känns ändå skönt att ha fått se han igen. Att få ett avslut liksom.

Nu i veckan  blir det till att ta sig en dust med mobiloperatörens försäkringsbolag. Självmordsteorin får jag dock nog hålla lite tyst om då jag i flertalet tv-deckare sett att någon livförsäkring ej betalas ut i dessa fall. Det blir till att hålla sig till historien om tragisk olycka i stället.

Även om jag innerst inne vet vad som hände. Frågan jag nu bara får tampas med är; VARFÖR?

Flexibilitet

Idag är det fredag för mig.

Skiftarbetarens vardag, där man enkelt får ha en flytande kalender där veckodagarna byter namn och betydelse med varandra.

I år infaller till exempel nyårsafton den andra januari och nyårsdagens Ivanhoe får ses digitalt i någon form först den tredje.

Julafton infaller, just i år, lustigt nog den 24:e december och det kommer troligen bli ett minne för livet för barnen.

"- Minns ni julen 2011, brorsorna?  Det var det året som mamma var hemma....."

Efter i kväll är jag ledig i dagarna två och på tisdag får jag tända det andra ljuset på min alternativa adventsljusstake.

Men jag är inte bitter....

Tur att man har ett jobb