Falsk marknadsföring

Det finns något talesätt som säger att "kläderna gör mannen". Meningen är väl att man blir bemött som man är klädd, typ. Tror jag.

Och det kan väl stämma... Nog finns det en viss skillnad i hur man bemöter en lodis och en polis. Oftast bemöter man ju dessa dock inte alls, om ni förstår vad jag menar.

Men jag har tänk på det där med kläder och klädstilar en del. Vad vi liksom vill säga med vad vi hänger på oss. Och om man kan skönja en människas personlighet i hur denne är klädd.

Om man tittar i min garderob så hänger det en väldig massa vita och pastelliga kläder, har jag märkt. Odd Molly och Hunkydory. Tunikor med sirliga broderier och volanger och spets. Herregud....

Är det jag?

Är det sån jag är? Matchar det verkligen min personlighet? Gammelrosa puffärmar... Snacka om falsk marknadsföring.

Vem har hängt in allt detta i min garderob? Troligen någon medelålders kvinna med blekta slingor, 3 ungar och villa i en halvtjusig förort. Kristin Kaspersen?

Nej, för att matcha mitt lynne får jag uppenbarligen gå in och låna lite kläder av boysen.

Så där ja... Då sparar man ju in några slantar också.

Kalas!

06:54, 30:e April 2005

För sex år sedan föddes Albin.

En klotrund liten bebis med kolsvart hår, vilket kan vara mycket svårt att förstå när man ser honom idag.

Sommar, 2010

Finaste fin.

Jag är skeptisk..

Det ryktas att Kungen i morgon ska avslöja att Vickan är gravid...


Bild från prinsbröllopet i dag, Aftonbladet

 Jag är tämligen tveksam till det påståendet.

Sommarvärme

Vi hoppade visst våren i år.

I går, när jag rattade till jobbet vid kvart över sex-snåret, var det endast 1 plusgrad.

"- Brr brr", tänkte jag där jag i ett släng av överoptimistisk tonårstänk kring våren, satt med kortärmat och avsaknad av strumpor i de nyinköpta sandaletterna.

Solen fanns dock där redan och dess breda leende talade om för mig att de resta håren på mina armar med största sannolikhet skulle lägga sig ner inom kort.

Och så rätt hon hade.

När jag efter lunch åter satte mig bakom ratten för returresan hem, satt jag inte längre och bannade min naivitet kring dagstemperaturen utan snarare svor mig blodig över de hermetiskt tillslutna jeansen.

Det finns för övrigt många anledningar att svära även över min blå minibuss. För tillfället svär jag högst över den pajade AC-n.

Nej. Nu ut i solen...

Långfredag

Idag är det långfredag.

Ni har väl riktigt jävla tråkigt nu. Ja, såsom sig bör, denna lidandets dag.

När jag var barn, för sisådär 154 år sedan, var långfredagen verkligen lång. Allt var stängt. ALLT! Vete tusan om inte till och med Service-butiken höll stängt. Och det torde säga allt.

På teve var det mässor och konserter och den dramatik SVT erbjöd handlade uteslutande om Jesus, hans leverne och slutliga lidande. Den stackarns fredag var nog jävligt lång. Han kunde ju inte ens köpa en dagstidning och bläddra i däruppe på korset. Service var ju stängt. Och iPaden fanns ju inte heller.

Men idag ser allt annorlunda ut. Det mesta är öppet och på teve visas nu samma högkvalitativa underhållning som vid årets övriga dagar. Talang 2011, Big Brother och Postkodsmiljonären.

Prisa Gud....

Gud ja.... Läste hans/hennes underbara gäst-blogginlägg på Fredrik Strages blogg för några veckor sedan. Den stackarn har det inte lätt nu förtiden.

”Och jag skall taga stor hämnd på streetdansarna och tukta dem i förtörnelse. Och när jag låter min hämnd drabba dessa mimare i träningsoverall skola de förnimma att jag är HERREN.”


Glad Påsk!

Ett tips från dagens Aftonbladet

40 är inte det nya 30

Om några veckor fyller F fyrtio bast.

Hur kunde detta ske? Är jag verkligen gift med en fyrtioåring? Jag som bara är 24. Jag får liksom inte riktigt i hop det....

Tänk, vad heter hon nu, Catherine Zeta Jones. Hon är född 1969, gamm-tanten. Men gubben hennes då? Han är född 1944. Tänk! Han är alltså 67 bast. Festligt värre...

Och The King of all Snuskgubbs, Hugh Hefner. Hur gammal är hans senaste lekkompis? Google google google.... 24. Okej, matchar ju hans 84 perfekt. Sexigt....

Tänk er honom naken. Fullt med leverfläckar, en hudkostym helt utan underhudsfett som hänger som tältväv över hans osteoporotiska benutskott. Och fötterna sedan. Gula tånaglar och erotiska förhårdnader på de knotiga stortårna. Ja, såsom det sig bör på en man över 80. Tänk er rumpan... Hänget. En fördel kan ju dock vara att eftersom testosteronnivåerna sjunker med stigande ålder så minskar kroppsbehåringen. Så må hända är ju den hängiga stjärten åtminstone slät.

Så om man tänker efter....

40 är inte det nya 30. Det är det nya 10. Life goes on.

F is a keeper.

Ståpäls-låtar

Even better than the real thing:



Den ende i hela i världen som kan ha skinnväst och komma undan med det:



Ren kärlek:

Angående Macroonerna

Jodå. Helt ok.

Inte i klass med originalet.

Och då talar jag inte om mina.

Hittade dessa på Gateau

Kan det verkligen vara nåt?

Återkommer med betyg efter kalajset i eftermiddag.

2 år

Tänk så stor han har blivit. Våran lille Flax.

Lirare

Det papperslösa samhället

Jag har en sån där "Viktiga-papper-pärm" på en hylla i sovrummet. En pärm där mitt liv i kvitton och intyg finns representerat på ett ytterst rörigt och siffrigt sätt.

Tog, i ett ryck av ordningssinne, tag i den halvdecimeter tjocka bunten med papper på köksbänken och satte mig med avsikt för att sortera in den nådiga luntan i min viktiga pärm.

Hann inte så långt.

När jag tryckte ner spärren som öppnar pärmen så var det som en explosion. En tryckvåg med skatteuträkningar och årsbesked från 1985 slog mig i ansiktet och när åter vaknat upp efter min avtuppning och lagt om mina skärsår i ansikte och på händerna såg jag ingen utväg. Det var ju bara att sätta sig och rensa bland eländet.

Jaha, ett intyg på att ett ägarbyte på en bil som jag sålde 1996 nu finns registrerat hos bilregistret. Och se där: ett kvitto på en mobiltelefon jag köpte 2001. Undrar var den är nu? Ja, kvittot finns ju kvar iallafall. Tryggt.

Och så fortsatte jag. Nu är pärmen nästan tom. Och soptunnan nästan full.

Scary.

Tänk nu om det ringer en tjänsteman från ett statligt verk och vill ha en kopia på ett lönebesked från maj 1992.

Då sitter man i klistret.

Men det är sån jag är. Living on the edge.

Pizzeria Barsebäck?

Förra helgen, när jag var i Paris, gick jag förbi en japansk restaurang som hette Fukushima. Undrar hur nöjd ägaren har varit med det namnvalet den sista tiden.

Har det månne kommit en våg av nya kunder? Ser framtiden rentav kanske strålande ut?

Förlåt. Jag är ju inte ens från Göteborg.

05:43, söndag.

Sovmorgon.

Sova. Morgon. Sömn på morgonen alltså. Stilla snusande andetag på fluffig kudde.

Inte uppvärmning inför stundande studsmattesäsong på pappans mage. Inte ansiktsmassage av pyjamasklädd blöjrumpa av det icke varsamma slaget i mammans plyte. Inte hamna mitt i uppgörelsescenen mellan Darth Vader och Luke Skywalker med fäktandes lasersvärd.

Var tar barndomens energiladdade morgonhumör vägen? Jag har inget kvar av denna sprittande nyvakenhet. Nu längtar jag mest till att även ungarnas maniska morgonritualer skall bli till ett plågsamt minne.

Och att få somna om.

Nöjd = utopi?

Jag och maken var på "Ljust och fräscht" på Berns igår.

Fantastiskt bra. Intressant, spot on och intelligent. Igenkänning på max. Ångest.

En kärnfråga som gick som en röd tråd genom hela showen var; vad eller vem väntar vi på? Och finns det ett mål i vår ständiga strävan efter det lite bättre? Alltså en punkt där man sätter sig ner och för sig själv konstaterar:

"- Sådär ja. Nu har jag allt. Nu kan det inte bli bättre än så här."

Som exempel gavs att den jeppe som sitter i en åttarummare på Strandvägen troligen hellre vill sitta i ett penthouse vid Central Park i New York. Och att det marockanska klinkergolv som lades in på gästtoan i höstas blev tre millimeter för högt vilket raserar helhetsupplevelsen då de var tvungna att slänga dit en absurt ful silikonlist för att dölja debaklet. And it goes on. And on.

När F och jag köpte det här huset för sju år sedan var vi bägge övertygade om att detta var the Shit. Här skulle vi bo till pensionen och vi kände oss helt tillfreds med vårt nya boende i säkert.... två månader eller så.

Sedan kom tankarna. Är inte köket lite för litet egentligen? Badrummet som renoverats något år innan vi köpte huset kändes så makabert 90-tal med sina mässingskrokar och mintgröna kakel. Och så var vi igång igen...

I snart två års tid har vi letat större, bättre och kanske egentligen bara ANNAT boende. Nu har vi bestämt oss för att bygga ut istället. En kompromiss. Typ.

Undrar sedan vad nästa steg blir. Ute-SPA har maken börjat fnula på. Själv har jag ännu inte riktigt gått vidare utan funderar fortfarande på vilken slags kamin vi ska skaffa och vilket stuk vi ska välja på det nya köket.

För inte så många år sedan kämpade de flesta människor, även här i Sverige, för ren överlevnad med ett rent överjävligt slit från morgon till kväll. Svält, köld, sjukdomar och död fyllde vardagen för människan.

Kanske är strävan efter det bättre är en ren överlevnadsinstinkt hos oss som än idag sitter kvar som en ångest eller drivkraft. Till ingen egentlig nytta, alltså. Bara ett ständigt driv och rastlöshet.

Jag blir liksom aldrig nöjd.

Avancerade saker måste få ta lite tid....

Fick brev från Nacka kommun idag. De tackade så vänligt för vår bygglovsansökan och meddelande att snittiden för ett ärende är ca sju veckor.

Så i sju veckor ska det alltså nötas och blötas och diskuteras ifall vi får bygga våra extra 60 kvadratmeter. Från tidiga morgnar till övertidskvällar ska handläggarna sitta och värdera för och emot. Upp i fullmäktige skall ärendet innan det slutligen skickas till regeringen där samtliga statsråd skall underteckna dokumenten med sitt blod.

Not.

Skulle tro att själva arbetet kring ett sånt här ärende har en handläggningstid på ca 60 minuter. Övriga 35 arbetsdagar plus sju timmar kommer troligen vårt kuvert med vår anspråkslösa ritning ligga i en korg och bara vänta.

Och vi sitter här och väntar.

Ändrade planer...

Hade tänkt greja i trädgården idag. Plocka hundskit, rafsa bort resterna från förra sommaren och förbereda för denna.

Spöregn.

Trist. Men samtidigt skönt. Får bli inne idag.

Sommaren lär nog ändå vänta på sig. Hundskit på gräset, eller inte.

Vive la France

Så var man då hemkommen från den franska huvudstaden med värk i såväl ben som plånbok. Vi har gått och gått. Fikat och gått igen. Shoppettishoppat och gått igen. Och gått igen.

Det är en fantastiskt vacker stad med sin gamla arkitektur och mörkhåriga pojkar. Man fattar ju liksom att våren gärna stannar här ett tag innan den så sakteliga kryper upp mot våra domäner.

Visste ni förresten att ryssarna är de nya tyskarna? Jag märkte det redan i Milano i höstas men tänkte då att det kanske just var Milano som drog så hårt i de hårt parfymerade och mejkade östborna. Men se; det är tydligen hela europa som drar för överallt hördes deras förr så ovanligt turistförekommande språk. "Spasiba, Privjet" osv. Överallt.

Jag läste ryska ett år på gymnasiet och jag vill minnas att det var rätt så kul. Alfabetet sitter kvar och en och annan användbar strof.

Великий Красной Армии = Den fantastiska röda armén.

товарищ = Kamrat.

Kan vara bra att kunna. Som ni förstår så var det ju ett tag sedan gymnasietiden. Pre-Glasnost eller до гласности, som vi språkligt begåvade skulle uttrycka det.

Men nu åter till Paris.

Macaroner på La Durée. Check.

Tokdyr shopping. Check.

Versailles. Check.

Louvren. Check.

Röd vin. Check.

Ont i benen. Check.



  

Le Lovre



Versailles

Paus





Vid Seine

Mamsen utanför La Durée

Middagsdags

Behövs verkligen bildtext här?

 Lite av det som införskaffades:

 Till er som vill ha prisuppgifter säger jag bara:

- GLÖM DET!!!