Dags att kapitulera?

En skandal, ett tidernas fiasko. Igen.

Tidningarnas journalister tävlar i superlativen gällande Anna Bergedahls uttåg ur schlagercirkusen häromkvällen.

Jag frågar mig i förundrad stillhet; bryr sig folk egentligen? På riktigt, liksom?

Sedan när stod "Eurovision songcontest" synonymt med god smak och högkvalitativ musik? Har det någonsin varit så?

Att Sverige inte gått vidare till final kanske snarare ska ses som ett tecken på att vår musiksmak inte platsar i sammanhanget. För detta måste väl ändå vara en musiktävling, som om man tittar på de senaste årens vinnare, inte helt klockrent förknippas med bidragens kvalitet.

Jag har inte sett en enda av semifinalerna och kommer heller inte beskåda aftonens skönsångsfinal. Men i ärlighetens namn; är det inte de svenska deltävlingarna som är de roliga?
Sedan östeuropas platinablonda ompa-ompa kalkoner gjort sitt intåg är vi totalt chanslösa. Det känns som det närmsta sverige har kommit en låt med vinstchans de senaste åren är "Tingeling" från förra året. Om det är det som krävs för att ha en chans så känner jag mig stolt över bo i ett land som inte platsar i "le grande finale".

Heja Sverige!

Att blomma om och om igen...

Våren är verkligen en speciell årstid.

Överallt föds nya avkommor, såväl på jobbet som här hemma på tomten. Samtliga av våra tre fågelholkar är numera befåglade av tre tämligen barntäta familjer. Ett evigt kvittrande överröstar små bäbispippiröster och avbryts ibland av ilskna blodtörstiga skator som gör misslyckade utfall mot de väl bepansrade funkisvillorna långt upp i tallarna.

Tillsammans med de fuktiga, ännu ljusa nästan genomskinliga löven känns hela världen som ny. Frisk, fräsch och redo att börja om.

Tänk om man funkade så som människa också. Att man en gång om året, låt oss säga på hösten, tappade allt hår, all gammal grådaskig hud och liksom bara försvann i ett par månader. Att man liksom kyldes ner till ett slags dvala för att sedan framåt vårkanten sakta börjar tinas upp. Ut växer ett friskt glansigt hår, hyn är fast och fräsch som på en persika och energin som växer inom en kan liknas vid levnadsglädjen hos en kvickrot.

Men tyvärr. Trots att vi Homo Sapiensar är perenna så behåller vi våra lövverk år efter år. Lite tunnare. Lite gråare. Och barken den jäkeln, den har en tendens att plissera sig. Suck!

I morgon ska jag till frissan och färga håret. Nej nej. Över mig vinner inte tiden! Så det så!

Drömmar om sommar

Varje morgon stämmer kvarterets lokala fågelkör upp i gemensam hyllningssång till den annalkakande årstiden. De vet något som vi andra börjat betvivla; det kommer att bli varmare, det kommer att bli sommar.

Aldrig har väl våren tvekat så länge. Det måste ömma rejält i knopparna i år och solen verkar vara blygare än någonsin. Jag väntar alltmer otåligt på den explosion av utslagna bladverk som brukar skämma bort oss vid denna tid varje år. Kom nu för bövelen!

Jag längtar till vidöppna dörrar med korsdrag som smekningar mot solbränd hy.
Doft av solkräm och blåstång.
Kvällar i linne och nakna fötter.
Sandiga bullar och kaffe i plastmugg.
Isande hopp i Ålandshav med upptining på solvarmt båtdäck.

Jag vill tröttna på grillat och Rosé.
Jag vill känna mig blassé över solens kärleksfulla strålar.


Kom igen nu våren. Ge mig lite kärlek.