En sån där riktig kvinna

Undrar ni, som jag, när ni ska bli vuxna?

Alltså en sån där vuxen kvinna som man såg när man var yngre. På Konsum. Med fönad lugg och en aura av tung Opium-parfym.

En kvinna som går upp över en timme innan avfärd till jobbet. 

En som äter en näringsrik frukost och lägger en halvtimme på vardagsmakeupen varje morgon. Lager på lager med fukt, foundation, ögonskugga och allt.

En som omsorgsfullt fönar sitt hår efter att ha applicerat diverse spermaliknande produkter i detsamma.

En som klär sig omsorgsfullt, sprayar på sig en härligt kvinnlig doft innan läppglansen omsorgsfullt stryks på vid hallspegeln innan avfärd.

Jag tror det är över ett år sedan jag använde foundation och jag tror inte det har hänt att jag använt det till vardags på säkert fem år.

Min mamma, som hela sitt liv arbetat i butik, sminkar sig fortfarande varje morgon. Även nu, i karantäntider. Fina, vackra mamma. 

Vad gick så fel med mig?

Jag går upp ca en kvart innan jag åker till jobbet. Tvättar mig vid handfatet, kletar på lite mascara (faktiskt) och drar i mig en kopp kaffe i bilen på väg till jobbet. Ja, om jag inte tar moppen. Då får jag skita i kaffet.

I min värld är det inga vettiga människor som äter frukost. Vem f-n kan äta på morgonen liksom? Enligt mig är det ett tydligt psykopatdrag att kunna inmundiga fast föda inom två timmar från uppstigandet.

Varken min man eller mina två äldsta barn besitter detta tvivelaktiga personlighetsdrag, men den yngsta innehar fortfarande det lilla kvarvarande barnasinne i att han faktiskt kan ta en macka. Men snart kickar väl tonårshormonerna in även där och matvanorna börjar efterlikna den övriga familjens lite mer kontinentala vanor.

Svart kaffe och en croissant vid 10-10:30. Det är grejer det.

Men åter till den kvinnliga vuxenkostymen.

Jodå, jag har försökt. Typ runt 20-25 försökte jag gå all in i allt det där. Alltså försökte. 

Jag sminkade mig varje dag, om jag inte var ledig vill säga.

Jag köpte vardagskläder, ja ni vet såna där man har på sig när man varken arbetar, ska på krogen eller på fest.

Nu mer känner jag mig som en transa när jag sminkar mig. Pudret kakar sig, ögonskuggorna tränger in i kråksparkarna och jag känner mig som en blandning av Git Gay och Rickard Wolf (förlåt).

Förra året köpte jag tre par identiska Tiger-jeans, bara för att jag älskar modellen och är rädd för att de ska sluta säljas. De var rätt dyra, det kan jag medge, men annars består mina nutida mesta klädinköp av ridkläder och täcken till min häst framtagna av den irländska armén för att stå emot granatsplitter för ca 5 papp styck.

Men frågan som jag ställde här ovan om när jag ska bli en sån där riktig kvinna var förstås helt retorisk.

Det kommer aldrig hända.

Jag blev något annan. En annan typ av kvinna.

En timme på en kvart

Dagarna går och semestern rinner genom mina fingrar. Det är så det känns.

Idag är det första dagen på min semester och egentligen är det bara timmar som förflutit sedan jag haft förmånen att inte stämpla in. 

Men ibland är inte tiden statisk, den är istället helt organisk och fyller sin luft med långsamma sekunder eller timmar på en kvart. Likt pulsen anpassas förmågan efter uppgiften och sträcks ut och tickar på allt efter det som den måste klara av. Bara måste.

Jag vill bara bromsa, jag vill stanna ett tag. Få ner hjärtfrekvensen och slippa höra de dunkande slagen i öronen. Ringandet. Susandet.

Livet är så skört. Allt kan förändras på en långsam sekund eller en timme på en kvart.

Jag tror på dig. Bror.

Covid-19

Vi är mitt i ett världskrig.

Sedan åtskilliga årtionden har det spekulerats i, om och när ett tredje världskrig kommer att bryta ut. Är det ryssen som kommer? Är det Iran, Nordkorea eller Islamisterna som får västvärldens makthavare och trycka på den röda knappen?

Men nej.

I klimatkrisen visar naturen vem det på riktigt är som bestämmer över mänskligheten och vår förutsättning till fortlevnad.

Eller, låt mig korrigera mig själv en smula; det som sker nu är ej effekt av naturens bångstyrighet utan snarare en effekt människans naiva försök att styra densamma.

Vi, människorna, vill till exempel äta det vi känner för, vi reser varthelst vi vill och om naturen kryper in i våra trädgårdar i form av tulpanlöksätande rådjur eller bajsande måsar så skjuter vi ner dem.

Japp.

I en verklighet där klimatkrisen kryper allt närmare, där en stor del av jorden ej längre kommer att kunna befolkas och trångboddheten inte längre kommer handla om "stackarna på andra sidan jorden" utan även i Europa. När flyktingströmmarna inte längre flyr från krig i första hand utan pga klimatförändringar som kommer att leda till att en stor del av jorden helt enkelt blir obeboelig.

Regnskogar skövlas för att ge odlingsmark åt diverse grödor så att vi kan utfodra miljontals djur som vi sedan äter upp utvalda delar utav.

Och nu Covid-19

Kan man kalla det ett tredje världskrig?

På sätt och vis ja. Hela världen är inblandad, samtliga kontinenter och länder bedriver en kamp mot en yttre fiende. En attack från yttre rymden, eller åtminstone en djurmarknad i Kina.

Världens vackraste häst

Fake news?

Kommer ni ihåg när man förr brukade skämta om sanningshalten i kvällstidningarna?
Om någon berättade något som verkade helt osannolikt fick den ofta kommentaren;

-"Har du läst det i Aftonbladet eller?"

Nu kan man nästan med ett romantiskt skimmer i blicken tänka tillbaka på den tiden...

Ta Facebook till exempel. Facebook har som affärsidé att fylla folks flöden med det som intresserar dem mest. Och det är väl fine så länge det handlar om svamprecept, hästtäcken och elmoppar.

Mitt flöde är till exempel tämligen enahanda. Hästar, djurrätt, miljö, trädgård, barnmorskegrejer osv. Inte blir det mer varierat av att jag dessutom valt att aktivt slutat följa en del av mina FB-vänner som har oskicket att dela diverse artiklar om muslimska massvåldtäkter på förskolor, halal-kött på äldreboenden och slöjtvång under midsommarfirande.

Jag är helt enkelt trött på att göra mig osams med folk och har då istället valt att inte behöva se skiten. Simple as that.

Det skrämmande med dessa Facebook-algoritmer är ju att vi alla tillslut bara matas med åsikter vi redan har, och förlorar in-put från den andra sidan så att säga. Vi blir alla matade med (de för oss) rätta tankarna och åsikterna och invaggas i att tro att det är hela sanningen.
Allt annat är Fake news...

De sk Sverigevännerna företrädda av SD-are i riksdagen, talar ju ofta om vänsterliberal gammelmedia med förakt och väljer istället att visa på sina artiklar från obskyra web-sidor såsom "avpixlat", "inte rasist men" osv. Kommer någon med statistik som  motbevisar det de säger avfärdas det som vänstervinklat och gärna med tillägg såsom batikhäxa och något härligt mustigt könsord, gärna företrädesvis av den kvinnliga sorten.

Men, efter att ha blivit kallad så som ovan beskrivet flertalet gånger så väljer jag nu mer att mer sällan ge mig in i kommentatorsfälten. Blev för något år sedan kallad socialist-f***a i en grupp med det tillsynes neutralt klingande namnet "Aktuella händelser i Nacka" på Facebook. Och detta bara för att jag försvarade att kommunen köpte bostadsrätter till de nyanlända flyktingarna 2015. Bostadsrätter som förövrigt nu är sålda igen med miljonvinster till Nacka kommuns invånare. Detta vara alltså en socialistisk handling.

Jag har förövrigt inte röstat rött i hela mitt liv.

Med vänlig hälsning
/
Socialist-F***a

Info fr FN´s klimatpanel

Hittade detta lilla inlägg på SVT idag som berör en del av det jag skrev om igår....

https://www.svt.se/nyheter/de-tre-viktigaste-punkterna-fran-ipcc-rapporten?fbclid=IwAR0wc-z4zzfG3k0U9ci7mJ61jAprFkxaGxmKCJKR1CgDkxNTNVrDr05kzZ8

Mitt sätt att se saken

I höst sticker Greta till de amerikanska kontinenterna för att på plats kunna manifestera sin position som klimatkrisens galjonsfigur. Övriga deltagare till de olika konferenserna flyger förstås och merparten dessutom i egna eller chartrade privatplan.

För detta hånas nu Greta. Så klart.

Greta provocerar. Av någon anledning i första hand av högermänniskor och i synnerhet Sverigedemokrater, vad det verkar. Företrädesvis medelålders män, samma män som av egenmäktigt införskaffad hävd och rätt minsann tänker grilla trots grillförbud, ej tar bort snön från biltaket och parkerar lite hur som helst då de minsann betalar skatt. Ja, ni vet precis vilka jag menar.

Jag känner inte Greta, förstås, men jag är övertygad om att även hon inser (hon är ju faktiskt jäkligt smart har jag läst) att alla INTE kan ta segelbåt till Amerikatt osv. Men hon, som ändå initierade fredagsstrejkerna som kom att bli ett världsomspännande nätverk, är ett lysande exempel på att marknadsföra ett problem.

Vi kan inte flyga 2-3 ggr om året bara för att vi behöver sol och miljöombyte.

Varför fortsätter då en del att leva som det vore 1999?

Nr 1: Flygandet:
Charter på sommaren till medelhavet, Asien på vintern, en liten tur till alperna och kanske en weekend i London med tjejerna. Mysigt.
Och ursäkterna?
Flygen går ju ändå? Ja, för att ni envisas med att köpa biljetterna. 
Men den och den flyger ju? Ja, för att de är dumma i huvudet. Börja med dig själv.
Men alltså jag behöver verkligen solen? Buhu. Flytta dit då...

Vi behöver återgå till att se resande så som det en gång var. Efterlängtat, sällan förekommande och i så långt det går utan flyg.

Nr 2: Köttätandet:
Samtliga klimatforskare är rörande överens om att köttindustrin idag är en större bov än flygandet gällande växthusgaser. Världen kan inte se på när regnskogen skövlas för att ge jordbruksmarker till att odla sojaprodukter till den enorma köttindustrin världen över. Det går inte.

Själv blev jag vegetarian av etiska skäl då jag som storstadsbo är tämligen utlämnad till att handla kött producerat i rena köttfabriker (ja även ekologiskt svenskt kött går bort för mig). Ni som jagar eller föder upp egna djur som slaktas på gården, fine, det kan jag verkligen acceptera. Dock ej äta, då jag numer ej klarar av att känna lukten av vare sig kött eller rå kyckling.

Även här tror jag att vi behöver återgå till hur man åt kött förr i tiden. Dvs ibland, sällan och dessutom lära sig att äta allt på djuret. Lever, njure, penis, hjärna. Ni kan få min del också. Varsågoda. 
Och är ni sugna på vilt har jag ett tiotal rådjur på min tomt, just help yourself....

Nr 3:
Användandet av fossila bränslen måste minskas ner till noll. Och minskningen måste börja NU.
Men hur ska detta gå till? Inte vet jag.
Att köra elbil i Europa där den mesta elen fortfarande tillverkas av kolkraftverk är ju knappast en hållbar lösning. Här i Sverige kan man köpa grön el så här borde det ju funka i större utsträckning.
Men för oss miljöbovar som harvar runt med hästsläp på vägarna finns dessvärre idag bara en enda bilmodell som klarar ett normalstort hästsläp, nämligen Teslas största värstingmodell. Ska skriva till en miljöpartist och höra om man kan få ett Teslabidrag. Elcykel gick ju bra. Ett tag.

Men Greta då? Ja, hon lämnar nog inte många klimatavtryck här på jorden. Hon är 16 år och ser världen i svart och vitt.
Så som en sann revolutionär bör göra.

Och kanske är hon liksom där för oss att jämföra oss med.
Vi ska inte jämföra oss med Trump, Blondinbella eller grannarna som åker till Thailand varje år.

Att tänka till innan vi handlar, "What would Greta do"?

Long time, no see

Herregud.
Inte bara dateringen i det senaste inlägget talar för hur länge sedan jag var här inne och skrev.
Årtalet är väl det lilla i sammanhanget.
Nä, det är på bilderna man inser hur fort tiden går och hur livet liksom rasar på i ett tempo som får en att hisna.


Barnen...
10 på Yngste idag, 14 på Mellan om bara några veckor och konstigast av allt; Stor fyller 16 i augusti.
Min lille Stor. Och till hösten blir det gymnasium för honom med allt vad det innebär.


Om två år är det TRETTIO år sedan jag tog studenten....


Min intention är iallafall att börja skriva här inne igen så smått.
Jag har försökt så många gånger att skriva dagbok, säkert ett tjugotal gånger genom åren, men det håller aldrig. Kanske är det för att jag, även om jag skriver enbart för min egen skull, ändå är en liten excentriker och vill ha en liten publik för mina funderingar. Jag tror, lite pinsamt nog, att det faktiskt kan vara så. Lite som tänket med, "det är ju ingen idé att ta livet av sig om man inte får höra talen på begravningen efteråt" liksom.
Kanske.


Vi får väl se om jag ka uppbringa lite tankekraft och tid denna gång...
I´ll make it a try.....

Je suis Charlie

Senaste veckans händelser i Paris med omnejd har verkligen skakat om världen. Egentligen borde ju mänskligheten vara tämligen luttrad vad gäller den enskilda människans förmåga till jävelskap, men ändå.

Kanske är det ändå lite hoppfullt att vi, den stora massan, fortfarande chockas när sånt här händer. Att vi ändå ser det som ofattbart och oväntat.  Och detta trots Förintelsen, Hiroshima och Utöya. Med mycket mera.

Är det religionens fel?

Religiösa fundamentalister som tolkat sin heliga skrift på ett sätt som passar dem och kan då applicera den fattigdom och orättvisa de utsätts för till de andras fel. De otrognas, de ännu inte upplysta. Med en världsbild som i många fall sträcker sig till de närmsta grannbyarna och med sin heliga skrift enda informationskanal säger sig självt att det är lätt att bli lite onyanserad i sitt förhållningssätt.

Titta bara på bibelbältet i amerikanska södern med deras vapenromantik eller varför inte i Knutby.

Men att skylla på religionen?

Alla världsreligioner talar om kärlek och tolerans. Det är bara det att ett fåtal av dess utövare har en tendens att hitta lite egna vägar och tolkningar. De freestylar fram en egen religion för att sedan tala om den som den rätta vägen.

Så vore det då bättre med en värld utan religion?

Idag, några dagar efter att tre extremister fått för sig att skjuta ihjäl en massa tecknare för att de tecknat nidbilder av deras profet, kan man givetvis tänka just så. Och när man tänker på konflikten mellan Israel och Palestina eller Nordirlands eviga konflikt mellan katoliker och protestanter.
Då vore det ju enkelt (eller hur?) att bara radera alla religösa tankar och teser och sedan vore världen en big happy place.

Men frågan är ju då om konflikten inte varit densamma, men kanske bara med andra incitament.
Här i världen har det ju visat sig att vi har så ofantligt mycket annat viktigt att bråka om.
Makt, naturrikedomar, mat, hudfärg, bilar i sandlådan, kön, vem var här först?, fotboll och andel godisbitar i respektive godispåse.

Jag vet inte vad det är för fel på oss egentligen.....

Fasbyte

Lika mysigt som när tomteparaden belägrar hemmet i mitten på december med sin rödmurrighet, minst lika härligt är det när tåget tar sin returbiljett ut i förrådet igen och endast barren vid golvlisterna kan påminna oss om den jul som i en ögonblinkning for förbi. Barren, som likt tomtefars tårar, pryder dolda golvskrymslen ända fram till midsommar och som alltid; en liten kvarglömd Nisse i ett fönster någonstans. Detta är en tradition, och den lär inte brytas i år heller.

Men fräschheten och känslan som uppstår när den kvalmiga hyacintdoften vädrats ut, när pepparkaksburken diskats ur och när den kvarvarande skinkan på ca 2 kilo slutligen kastats, är inget annat än underbar.

Fast ser det inte lite tomt ut?

Jag är verkligen en rätt så tråkig människa när det kommer till förutsägbarheten i mina känslostormar. De är så...... årstidsbundna.

Innan jul så kan det inte bli murrigt nog. Granris, tallris, blåbärsris, röda band ska viras, ljus ska tändas i varenda rum och den som tänder en taklampa i min julebubbla kan räkna med vrede.

Men sen vips vaps är julen slut och jag formligen kräks på allt som är rött, grönt eller guldigt. Komposten fylls med diverse barriga grenar, hyacinter och prunkande julstjärnor som trots sin frodighet får möta sina sista dagar som frostskadade på sunkig hög av förmultnande löv och grenar. Och granen, den stackaren, kan räkna med först en köldknäpp i sina friska (?) och kvarvarande barr för att senare under vårkanten smekas av helvetets skärseldar i majbrasan på tomten.

No mercy.

Och nu, efter denna exodus av jul, hamnar jag som alltid i en helt annan sinnesstämning. Jag vill nog kalla den "Inredningsfasen" men min man kallar den nog dessvärre "Inredningsfasan".

"-Ser det inte lite tomt ut det där hörnet?"
"- Den där soffan ser ju verkligen för sorglig ut i det här ljuset, inte sant?"

Frågor som aldrig får några svar.

Detta års "Inredningsfas" har inletts med ett sug efter ett skåp att ha i matrummet. Efter googlande, Blocketsurfande och ständig uppkoppling mot auktionssajter hade jag börjat ge upp när jag av en slump (eller hur?) hamnade på Svensk Tenns hemsida. Och där fanns det. Skåpet. The skåp of my dreams.

Eller först, alltså. Tills jag såg priset. 

Ärligt talat, hur dyrt kan ett skåp bli. Okej, det är handgjort. So far so good. Okej, det är säkert fint träslag och ja, det är Josef Frank som designat. Men, ändå. Ett skåp är ett skåp....

Ja, vad kostar det då? Joho, serru, 64000:-. Alltså, sextiofyraTUSEN!!!

Jag pallar inte.

Fatta vad mycket roligare man kan ha för dom pengarna än.... ett skåp.

Nej, jag drar till Myrornas i veckan. Och köper en trisslott på vägen.

Gott nytt år

Jaha ja.

Då var det nytt år igen.

Tur att nyårsdagen sällan är signifikativ för hur resten av åter skall te sig. Jag menar, vem är egentligen i sitt esse, denna bakfyllans dag. Pizzabagarnas pensionsförsäkringsdag.

Men min första dag på det nya året tar nog priset som numero uno bland nyårsdags-pissmåendenas tio i topp.

Förkyld, hostandes och febrig sittandes på akutmottagningen på St Eriks sjukhus tandläkarmottagning med en tandvärk som troligen gjort självaste Ernst Kirchsteiger suicidal. Efter tio timmars väntan i det karga väntrummet (okej, det var nog bara en timme, men känslan var tio. Kanske tjugo) fick jag stiga in och sätta mig i stolen för ca en timmes borrande, stickande och blodspottande. Rotfyllning. Och det är fan inte klart än. Två till besök behövs innan tandläkaren är nöjd och stadd vid en avseende större kassa än innan.

Mår bättre nu. Mindre suicidal och kan faktiskt se att året redan blivit bättre. Och då innebär förbättringen de facto egentligen bara feberfrihet och avsaknad av tandvärk. Så man kan väl säga att kraven för ett värdig liv sänkts en aning.

Sverigekollektivet

Hej.

Det var ett tag sen. Över ett år faktiskt. Men vem bryr sig.

Läste DN idag och blev upprörd (som vanligt) då jag läste Niklas Orrenius undersökning om Sverigedemokraternas ideologi.

Politik har verkligen blivit ett hett diskussionsämne denna höst. Röster höjs mot Sverigedemokraternas fascism och vi alla undrar vem i helvete som röstade så förbannat fel. Vi blundar för den statistik som borde hinta oss om att det de fakto finns Sverigedemokrater mitt i bland oss. Hela tiden. På jobbet, i tjejgänget och, gud förbjude, till och med i familjen.

Jag tänker på Erik Almqvists fylleutfall mot Soran Ismail i järnrörsdebaklet där han hävdade att detta inte var Sorans land. Det får mig att fundera över vems landet egentligen är. Vad menar har egentligen? För även om karln hävdar att det var ett uttalande gjort under alkoholens påverkan, så är det väl ingen som tror att han inte menade just det. Sverige är inte Sorans land.

Vems är då landet? Mitt? Jag är född här av svenskfödda och blekfisiga föräldrar. Jag firar jul och kan nationalsången utantill. Men nånting säger mig att jag troligen har mer gemensamt med Soran än Jimmie.

Det känns som Sverigedemokraterna talar om ett kollektiv, ett Sverige, som om det vore en institution med monumentala egenskaper hos oss som är födda här av svenne-föräldrar.

Sverige-kollektivet.

Jag vet bara att jag är medlem där. Tillsammans med dem. Sverigedemokraterna.

Men jag är också medlem i Stockholmskollektivet. Och för att hårdra det ytterligare; Kummelnäskollektivet.

Jag är också medlem i kvinnokollektivet (faktiskt även där tillsammans m Jimmie Åkessons fru), 42-åringskollektivet (hej hej Elvis som dog just så gammal) och hundälskarkollektivet (tidigare medlem: Adolf Hitler).

Vad jag menar är att ett kollektiv är bara en löst sammansatt hop människor vilka med största sannolikhet inte har speciellt mycket gemensamt.


Citerar här Dilsa Demirbag-Stens krönika från dagens DN:

"För en liberal är individens frihet värd strid. Varje gång ett kollektiv gör anspråk på att organisera det gemensamma bör en liberal fundera över hur det påverkar den enskilda människans frihet och rätt att söka lycka."

Huvudet på spiken.

Just därför skulle jag aldrig kunna bli Sveriedemokrat.  Eller socialist för den delen.

Ett inlägg utan mening

Hemma från jobbet med en huvudvärk från helvetet.

Om begreppet "Man mår som man förtjänar" innehåller någon som helst sanning så vill jag härmed be alla om ursäkt för allt jag gjort.
Jag vill dock ändå belysa det tveksamma i att ställa mig som ansvarig för det andra världskriget, då jag de facto, ännu ej var född.

Men, hur som helst, idag är bättre än i går och med den progressen bör alltså morgondagen vara än lite bättre.

Idag har jag lämnat sängen, om än bara för en stund. Med en pannlob som sakta dilaterar mitt skallben sitter jag och uppdaterar mig om vad som hänt det senaste dygnet då jag varit fjättrad i mitt mörka rum.
Inte ett smack, vad det visar sig, även om jag misstänker att min gode vän Obama skulle ha en del att inflika i det påståendet.

Kollar ut genom fönstret i stället.

Jag ser att grannen har tagit upp båten. Bra där! 

Vi har inte tagit upp vår båt, vilket till viss del dock kan bero på att vi inte har någon. Att jag säger till viss del (trots att detta faktum borde vara nog) är att jag menar att om vi nu hade haft en båt är nog sannolikheten väldigt stor att den fortfarande skulle ligga och guppa i det iskalla vattnet nere vid Kummelnäs varv. Måste nog ändå säga att avsaknaden av båt känns betydligt lättare idag, än vad den gjorde i juli. Markant.

Nä, nu blir det nog sängen igen. Trevlig helg!

Jag vill inte köpa Viagra i dag heller

Vi har sedan ett par år en sån där skylt på vår brevlåda som förkunnar "Ingen Reklam, Tack!". En liten miljömedveten åtgärd då jag insåg att packarna med reklamutskick oftast gick helt ogenomtittade direkt ner i återvinningskassen. Kanske en liten och tämligen tafatt åtgärd för miljön men nu slipper i allafall jag åka med skiten till återvinningscentralen. En gång i veckan där räcker gott.

Och reklam det kommer man ju inte undan ändå. TV-reklam, banners och pop-up-helveten på diverse hemsidor ser till att ingen någonsin kan komma undan lansering av nya produkter. Ska du titta på ett inslag på tv4-play måste du först ta del av viktig samhällsinformation såsom att man kan åka till Thailand för under 8 lakan eller att om man absolut inte har råd med ett lån någonstans står Bluestep redo att sänka dig ytterligare ner mot ruinens brant.

Och det j-vligaste är ju att man sitter där och tittar på det. Ilskan har liksom konverterats över till en slags apati.
- "Det är ingen idé att göra motstånd. Jag spelar död istället!"

Jag vet, jag VEEEET, att det är reklamen som betalar mycket av det vi ser på TV och internet. Men det betyder ju inte nödvändigtvis att man behöver uppskatta eländet.

Sedan några månader har jag dessutom blivit fullständigt bombarderad av spam-mejl på mitt privata mejl-konto. Och det lite lustiga (?) i sammanhanget är att nästan samtliga mejl rör potenshöjande läkemedel. För män. Ja, typ Viagra, alltså.

Vad som gör att alla dessa distributörer från när och fjärran har fått för sig att jag är en sådan storkonsument av dessa produkter, det har jag verkligen ingen aning om. Ni tror säkert att jag överdriver, men jag ska be att få tala om att i min Spam-korg hade jag idag, bara sedan igår, fått in 29 stycken reklamutskick angående diverse lust- och potenshöjande läkemedel för MÄN.

En vän föreslog att sådana här mejl kanske skickas ut till såna som googlat på ämnet.....

Då vill jag bara här och nu fullkomligt basunera ut att jag har inte googlat på ämnet. Jag är inte intresserad av små blåa piller som får Hugh Hefner-gubbar att känna sig som 18 igen.

Kan man skriva till någon och klaga?! 

Mr Google?

Semestern är slut, så också sommaren

Gårdagens regn var så massivt i sin skepnad att man inte kan likna det vid annat än en ridå. En tjock mörkröd ridå med guldfrans längst ner som med all önskvärd eller icke önskvärd tydlighet visade att "nu är showen över". Sommaren är slut.

Kan hända att om vi ropar "Da Capo" tillräckligt högt och tillräckligt många gånger att solen orkar titta ut mellan de tjocka draperierna för att dra en trudelutt till. Kanske till och med en av sina största hits. Men showen ÄR slut, det är oåterkalleligt.

Det känns så tydligt i luften att det har hänt något. Det är som att den varma, snälla och lite klibbiga luften bytts ut mot en friskare lite elakare kusin som bara genom en fingerknäppning. Känslan är som om någon kommit och ryckt av en det morgonmys-varma täcket och samtidigt öppnat fönstret på vid gavel.

"- GOD MORGON!!!!!!!"

"- Men jaaaaa, jag höööör! Du behöver inte skrika. Jag vet att semestern är över. Och sommaren."

Brrrr....

"- Kan vi inte bara få snooza lite. Fem minuter? Eller en vecka?"

Snälla.