Fasbyte

Lika mysigt som när tomteparaden belägrar hemmet i mitten på december med sin rödmurrighet, minst lika härligt är det när tåget tar sin returbiljett ut i förrådet igen och endast barren vid golvlisterna kan påminna oss om den jul som i en ögonblinkning for förbi. Barren, som likt tomtefars tårar, pryder dolda golvskrymslen ända fram till midsommar och som alltid; en liten kvarglömd Nisse i ett fönster någonstans. Detta är en tradition, och den lär inte brytas i år heller.

Men fräschheten och känslan som uppstår när den kvalmiga hyacintdoften vädrats ut, när pepparkaksburken diskats ur och när den kvarvarande skinkan på ca 2 kilo slutligen kastats, är inget annat än underbar.

Fast ser det inte lite tomt ut?

Jag är verkligen en rätt så tråkig människa när det kommer till förutsägbarheten i mina känslostormar. De är så...... årstidsbundna.

Innan jul så kan det inte bli murrigt nog. Granris, tallris, blåbärsris, röda band ska viras, ljus ska tändas i varenda rum och den som tänder en taklampa i min julebubbla kan räkna med vrede.

Men sen vips vaps är julen slut och jag formligen kräks på allt som är rött, grönt eller guldigt. Komposten fylls med diverse barriga grenar, hyacinter och prunkande julstjärnor som trots sin frodighet får möta sina sista dagar som frostskadade på sunkig hög av förmultnande löv och grenar. Och granen, den stackaren, kan räkna med först en köldknäpp i sina friska (?) och kvarvarande barr för att senare under vårkanten smekas av helvetets skärseldar i majbrasan på tomten.

No mercy.

Och nu, efter denna exodus av jul, hamnar jag som alltid i en helt annan sinnesstämning. Jag vill nog kalla den "Inredningsfasen" men min man kallar den nog dessvärre "Inredningsfasan".

"-Ser det inte lite tomt ut det där hörnet?"
"- Den där soffan ser ju verkligen för sorglig ut i det här ljuset, inte sant?"

Frågor som aldrig får några svar.

Detta års "Inredningsfas" har inletts med ett sug efter ett skåp att ha i matrummet. Efter googlande, Blocketsurfande och ständig uppkoppling mot auktionssajter hade jag börjat ge upp när jag av en slump (eller hur?) hamnade på Svensk Tenns hemsida. Och där fanns det. Skåpet. The skåp of my dreams.

Eller först, alltså. Tills jag såg priset. 

Ärligt talat, hur dyrt kan ett skåp bli. Okej, det är handgjort. So far so good. Okej, det är säkert fint träslag och ja, det är Josef Frank som designat. Men, ändå. Ett skåp är ett skåp....

Ja, vad kostar det då? Joho, serru, 64000:-. Alltså, sextiofyraTUSEN!!!

Jag pallar inte.

Fatta vad mycket roligare man kan ha för dom pengarna än.... ett skåp.

Nej, jag drar till Myrornas i veckan. Och köper en trisslott på vägen.

Gott nytt år

Jaha ja.

Då var det nytt år igen.

Tur att nyårsdagen sällan är signifikativ för hur resten av åter skall te sig. Jag menar, vem är egentligen i sitt esse, denna bakfyllans dag. Pizzabagarnas pensionsförsäkringsdag.

Men min första dag på det nya året tar nog priset som numero uno bland nyårsdags-pissmåendenas tio i topp.

Förkyld, hostandes och febrig sittandes på akutmottagningen på St Eriks sjukhus tandläkarmottagning med en tandvärk som troligen gjort självaste Ernst Kirchsteiger suicidal. Efter tio timmars väntan i det karga väntrummet (okej, det var nog bara en timme, men känslan var tio. Kanske tjugo) fick jag stiga in och sätta mig i stolen för ca en timmes borrande, stickande och blodspottande. Rotfyllning. Och det är fan inte klart än. Två till besök behövs innan tandläkaren är nöjd och stadd vid en avseende större kassa än innan.

Mår bättre nu. Mindre suicidal och kan faktiskt se att året redan blivit bättre. Och då innebär förbättringen de facto egentligen bara feberfrihet och avsaknad av tandvärk. Så man kan väl säga att kraven för ett värdig liv sänkts en aning.

Sverigekollektivet

Hej.

Det var ett tag sen. Över ett år faktiskt. Men vem bryr sig.

Läste DN idag och blev upprörd (som vanligt) då jag läste Niklas Orrenius undersökning om Sverigedemokraternas ideologi.

Politik har verkligen blivit ett hett diskussionsämne denna höst. Röster höjs mot Sverigedemokraternas fascism och vi alla undrar vem i helvete som röstade så förbannat fel. Vi blundar för den statistik som borde hinta oss om att det de fakto finns Sverigedemokrater mitt i bland oss. Hela tiden. På jobbet, i tjejgänget och, gud förbjude, till och med i familjen.

Jag tänker på Erik Almqvists fylleutfall mot Soran Ismail i järnrörsdebaklet där han hävdade att detta inte var Sorans land. Det får mig att fundera över vems landet egentligen är. Vad menar har egentligen? För även om karln hävdar att det var ett uttalande gjort under alkoholens påverkan, så är det väl ingen som tror att han inte menade just det. Sverige är inte Sorans land.

Vems är då landet? Mitt? Jag är född här av svenskfödda och blekfisiga föräldrar. Jag firar jul och kan nationalsången utantill. Men nånting säger mig att jag troligen har mer gemensamt med Soran än Jimmie.

Det känns som Sverigedemokraterna talar om ett kollektiv, ett Sverige, som om det vore en institution med monumentala egenskaper hos oss som är födda här av svenne-föräldrar.

Sverige-kollektivet.

Jag vet bara att jag är medlem där. Tillsammans med dem. Sverigedemokraterna.

Men jag är också medlem i Stockholmskollektivet. Och för att hårdra det ytterligare; Kummelnäskollektivet.

Jag är också medlem i kvinnokollektivet (faktiskt även där tillsammans m Jimmie Åkessons fru), 42-åringskollektivet (hej hej Elvis som dog just så gammal) och hundälskarkollektivet (tidigare medlem: Adolf Hitler).

Vad jag menar är att ett kollektiv är bara en löst sammansatt hop människor vilka med största sannolikhet inte har speciellt mycket gemensamt.


Citerar här Dilsa Demirbag-Stens krönika från dagens DN:

"För en liberal är individens frihet värd strid. Varje gång ett kollektiv gör anspråk på att organisera det gemensamma bör en liberal fundera över hur det påverkar den enskilda människans frihet och rätt att söka lycka."

Huvudet på spiken.

Just därför skulle jag aldrig kunna bli Sveriedemokrat.  Eller socialist för den delen.

Ett inlägg utan mening

Hemma från jobbet med en huvudvärk från helvetet.

Om begreppet "Man mår som man förtjänar" innehåller någon som helst sanning så vill jag härmed be alla om ursäkt för allt jag gjort.
Jag vill dock ändå belysa det tveksamma i att ställa mig som ansvarig för det andra världskriget, då jag de facto, ännu ej var född.

Men, hur som helst, idag är bättre än i går och med den progressen bör alltså morgondagen vara än lite bättre.

Idag har jag lämnat sängen, om än bara för en stund. Med en pannlob som sakta dilaterar mitt skallben sitter jag och uppdaterar mig om vad som hänt det senaste dygnet då jag varit fjättrad i mitt mörka rum.
Inte ett smack, vad det visar sig, även om jag misstänker att min gode vän Obama skulle ha en del att inflika i det påståendet.

Kollar ut genom fönstret i stället.

Jag ser att grannen har tagit upp båten. Bra där! 

Vi har inte tagit upp vår båt, vilket till viss del dock kan bero på att vi inte har någon. Att jag säger till viss del (trots att detta faktum borde vara nog) är att jag menar att om vi nu hade haft en båt är nog sannolikheten väldigt stor att den fortfarande skulle ligga och guppa i det iskalla vattnet nere vid Kummelnäs varv. Måste nog ändå säga att avsaknaden av båt känns betydligt lättare idag, än vad den gjorde i juli. Markant.

Nä, nu blir det nog sängen igen. Trevlig helg!

Jag vill inte köpa Viagra i dag heller

Vi har sedan ett par år en sån där skylt på vår brevlåda som förkunnar "Ingen Reklam, Tack!". En liten miljömedveten åtgärd då jag insåg att packarna med reklamutskick oftast gick helt ogenomtittade direkt ner i återvinningskassen. Kanske en liten och tämligen tafatt åtgärd för miljön men nu slipper i allafall jag åka med skiten till återvinningscentralen. En gång i veckan där räcker gott.

Och reklam det kommer man ju inte undan ändå. TV-reklam, banners och pop-up-helveten på diverse hemsidor ser till att ingen någonsin kan komma undan lansering av nya produkter. Ska du titta på ett inslag på tv4-play måste du först ta del av viktig samhällsinformation såsom att man kan åka till Thailand för under 8 lakan eller att om man absolut inte har råd med ett lån någonstans står Bluestep redo att sänka dig ytterligare ner mot ruinens brant.

Och det j-vligaste är ju att man sitter där och tittar på det. Ilskan har liksom konverterats över till en slags apati.
- "Det är ingen idé att göra motstånd. Jag spelar död istället!"

Jag vet, jag VEEEET, att det är reklamen som betalar mycket av det vi ser på TV och internet. Men det betyder ju inte nödvändigtvis att man behöver uppskatta eländet.

Sedan några månader har jag dessutom blivit fullständigt bombarderad av spam-mejl på mitt privata mejl-konto. Och det lite lustiga (?) i sammanhanget är att nästan samtliga mejl rör potenshöjande läkemedel. För män. Ja, typ Viagra, alltså.

Vad som gör att alla dessa distributörer från när och fjärran har fått för sig att jag är en sådan storkonsument av dessa produkter, det har jag verkligen ingen aning om. Ni tror säkert att jag överdriver, men jag ska be att få tala om att i min Spam-korg hade jag idag, bara sedan igår, fått in 29 stycken reklamutskick angående diverse lust- och potenshöjande läkemedel för MÄN.

En vän föreslog att sådana här mejl kanske skickas ut till såna som googlat på ämnet.....

Då vill jag bara här och nu fullkomligt basunera ut att jag har inte googlat på ämnet. Jag är inte intresserad av små blåa piller som får Hugh Hefner-gubbar att känna sig som 18 igen.

Kan man skriva till någon och klaga?! 

Mr Google?

Semestern är slut, så också sommaren

Gårdagens regn var så massivt i sin skepnad att man inte kan likna det vid annat än en ridå. En tjock mörkröd ridå med guldfrans längst ner som med all önskvärd eller icke önskvärd tydlighet visade att "nu är showen över". Sommaren är slut.

Kan hända att om vi ropar "Da Capo" tillräckligt högt och tillräckligt många gånger att solen orkar titta ut mellan de tjocka draperierna för att dra en trudelutt till. Kanske till och med en av sina största hits. Men showen ÄR slut, det är oåterkalleligt.

Det känns så tydligt i luften att det har hänt något. Det är som att den varma, snälla och lite klibbiga luften bytts ut mot en friskare lite elakare kusin som bara genom en fingerknäppning. Känslan är som om någon kommit och ryckt av en det morgonmys-varma täcket och samtidigt öppnat fönstret på vid gavel.

"- GOD MORGON!!!!!!!"

"- Men jaaaaa, jag höööör! Du behöver inte skrika. Jag vet att semestern är över. Och sommaren."

Brrrr....

"- Kan vi inte bara få snooza lite. Fem minuter? Eller en vecka?"

Snälla.

Semestern är slut, inte läsandet

Jag är en periodare.

Det kan gå månader utan att jag känner något som helst sug.  Ibland ger jag mig på det ändå, utan sug, vilket brukar resultera i ett dåligt samvete som ligger och samlar damm på nattduksbordet.

Läsning av böcker.

Finns det något härligare (eller, det är ju klart att det gör) än att vara så uppslukad av en bok så man längtar hem till den, man kan liksom inte läsa fort nog, trots att man vet och anar den tomhet och nästan sorg som uppstår när boken väl är utläst?

Denna sommar har jag nästan läst maniskt. Mestadels deckare, men en och annan så kallad klassiker har plöjts igenom, som sig bör på sommaren. Varje gång jag har börjat på en bok har min mani drivit mig till bokhandeln för att bunkra upp med fler. Tanken på att sitta och läsa en bok utan att veta vad jag ska sätta händer och tankar i härnäst har drivit mig ut för att proviantera.

En del böcker har varit bra, en del rent bedrövliga och så här på slutet av mitt läsarskov börjar jag faktiskt blanda ihop intrigerna.
Jag kan komma på mig själv mitt i läsningen med att undra var den där ynglingen "Danny Shaw" blev av, bara för att några minuter senare inse att han var ju med i den förra boken och dessutom strypt. Kommisarie Banks blandas i hop med Lynley och tillslut känner jag att jag är glad att jag iallafall vet att böckerna utspelar sig i England. Det gör nämligen alla.

Fjällbacka, Sandhamn och Gotland har jag betat av för länge sedan.

Mitt nuvarande stasch

Semestern är slut, inte sommaren

I dag är den sista dagen....

Semestern kom och gick som en avlöning och nu sitter jag här pank som en kyrkråtta.

Eller inte riktigt. Jag sitter som en bankdirektör med en väntande bonus i form av en Turkietsemester i september på fickan.

Så jag klagar inte.

Inte alls faktiskt.

Jag har haft sol i stort sett vareviga dag under samtliga veckor och känner mig, gud förbjude, rätt så less på att bada och lalla omkring. Framförallt är jag överj-vligt less på allt vad matlagning heter, grillat i synnerhet.

Jag känner mig så ofattbart otacksam över att tiotals liter med jordgubbar har fått förmultna i landet, att jag låter barnen spela TV-spel inne i sina överhettade sovrum och att jag de facto sitter här inne och skriver, inte ute på vår vackra altan under klarblå himmel och fågelkvitter.

Men jag är less. Eller som jag väljer att se det; nöjd.

Jag har farit runt och hälsat på släkt, ridit, varit på landet, badat, fiskat, gått på grund med båten, grillat upp en mindre koflock, bränt axlar, plockat fästingar från djur och barn, gjort jordgubbssaft och sylt, räddat smådjur från Frasses käftar, varit på loppisar, köpt konst, läst 300 deckare, fullkomligt vänt på dygnet och ömsom bråkat ömsom gosat med mina barn.

Men nu räcker det.

I morgon ringer telefonens alarmklocka klockan 05:20 och trots att jag vet att jag då, i den sekunden, kommer att vilja dementera allt det jag nu skrivit så vet jag att det kommer att bli skönt att börja jobba igen.

Trots katastroflarm i pressen om överbeläggningar och personalbrist så vet jag att det kommer att bli bra. Jag behöver ju i allafall inte koka makaroner. Bara en sån sak.....

Men kom ihåg en sak: Semestern är slut, inte sommaren.

Lite semesterbilder:

Cowboy-Frasse

När vi flyttade in här i nyhuset för ca ett år sedan upptäckte undertecknad omgående att huset var utrustat med en kattlucka i tvättstugan. En dragig och i vinden ivrigt flaxande lucka som de tidigare ägarna försökt isolera på ett "Arge snickaren-offer"-aktigt sätt med ett röd lammullscardigan av okänt märke. Inte nämnvärt snyggt men ur isoleringssynpunkt faktiskt helt funktionellt.

Nu när Frasse blivit tonåring och alltmer börjar anse att matte och hussarna är töntar som inte fattar någonting och mer och mer vill hänga med polarna började jag inse att lammullscardiganen nog gjort sitt och att man kanske istället skulle ta och införskaffa en lite mer isolerad och mindre flaxande lucka.

Tänkt, sagt och gjort så införskaffades en ny Rolls Royce-variant som enligt den ivrigt tuggummituggande knappt postpubertala expediten var, citat:

"- Asa-bra". Det blåser typ inte...... alls. Typ".

Efter de dräpande försäljningsargumenten gick jag hem en tussing fattigare, slängde påsen med dess fantastiska innehåll framför min, tidvis av sin hustru så hårtprövade, make och sa:

"- Här har du att lite fixelifixa med i helgen. Asså jag jobbar ju och så.... Å du är ju man å så. Händig, typ."

Kanske hade inflytandet från djuraffärsexpeditens försäljningstaktik gett mig övertalningskrafter som sällan skådats, för maken bara nickade lite och lade ner påsen från den uppslagna tidningen som han just var i full färd med att försöka läsa, och lade den försiktigt på golvet.

Några dagar senare var luckan på plats, Frasse utrustad med magnetnyckeln i sitt halsband och den röda cardiganen evigt förpassad till de stora förbränningsugnarna i Kovik eller var de ligger nuförtiden.

Med kärlek, salami, köttbullar, tvång, kissekissande och diverse kattleksaker har vi nu den senaste månaden kämpat idogt med att få den lille att fatta att luckan är öppningsbar. Vi har visat, nästintill krupit igenom den själva och stundtals haft luckan upptejpad för att locka honom att använda den. Helt fruktlöst.

Fram till för några dagar sedan, vill säga.

Härom natten vaknade jag av hur det väsnades i tvättstugan. Någonstans i den korta stunden mellan skymning och gryning snubblade jag mig upp på stela ben för att undersöka vad som stod på.

"- Säg inte att rådjuren har börjat ta sig in och käka upp mina inne-plantor också..." tänkte jag stilla för mig själv och såg framför mig hur Råger med infällda hovar och nedfilade horn ålade sig in genom den hitintills tämligen onödigt införskaffade kattluckan.

Men döm av min förvåning när jag insåg att det faktiskt var vår egen lille Frasse som knäckt gåtan om luckans funktion. In och ut drog han sig, fram och tillbaka och för varje gång kunde jag i det dunkla ljuset se hur hans blick blev än lite ljusare och leendet lite bredare.

Jag sa ingenting. Jag vill inte störa honom, men när jag stolt tassat med kalla fötter tillbaka till sängen kunde jag inte låta bli att väcka maken.

"- Fredrik, vakna! Vakna! Frasse har knäckt koden! Han går i luckan!!!!

Han bara mumlande något nonchalant och irriterat till svar. Men jag vet, jag VET, att han också är rätt så stolt. Om inte annat glad för att slippa släppa ut den lille jamaren mitt i natten.

Nu, några dagar senare, passerar han luckan lika nonchalant som den värsta cowboysaren i en saloondörr.

"-Howdie folks!"

Frasse Soprano

Så som många säkert vet så har skaran med killar utökats i vår familj då en röd kisse vid namn Frasse har adopterats in i gemenskapen. Killarna består nu alltså av tre människohannar, en hanhund och en liten kattkille.

En alldeles mjuk, utomjordligt söt liten herre som fram tills för några dagar sedan skulle kunna beskrivas som oskulden själv, en "rör inte min kompis"-typ, pacifist och kärnkraftsmotståndare likaväl.

Vi kände alla att en varelse med de ögonen kan väl inte hysa några som helst egoistiska tillika mordiska tankar i det där lilla tuttifnutt-söta huvudet.

Men se, det var något vi förbisåg. Ett naturligt faktum som de kittlande morrhåren distraherade oss från att inse. 

Frasse är en katt.

En mördarmaskin programmerad att dräpa allt som är mindre än honom själv och detta enkom för det blotta nöjets skull.

Vår mys-Frasse. 

Tre små pippisar har redan fått offra sina liv i den utbildning där Frasse håller på att finslipa sina färdigheter till torped. 

Denna syn möttes jag av då jag tittade ut genom fönstret i eftermiddags.

Ni förstår förvandlingen....

Sommarlov

Så var sommaren här med lediga barn och fästingbeprydda husdjur.

Trots min numera gedigna medelålder, är det som att jag år efter år målar upp sommaren som ett Eldorado, ett himmelrike av sol, tålamod och luncher som lagar sig själva.
På vintern, när snön är som allra blötast, känns minnesbilderna från den gångna sommaren som små rosa moln av jordgubbsdoftande dagar i en solstol under gassande sol. Helt utan tillstymmelse till insekter eller bråkande barn.

Men nu är vi här igen.

Myggbetten konkurrerar ut musklerna på mina överarmar och ryggen rodnar av min nonchalans gentemot alla cancerlarm.

Barnen bråkar om vem som bråkade först och vem som bråkade mest. Och om vad som det egentligen bråkades om. Och varför....
Kläder byts åtta gånger om dagen och överallt ligger urhoppade kalsonger, vattenpistolsneddränkta t-shirts, en miljarrrrrd sandaler och pinnar från smygätna glassar.

Och all mat. Kan inte någon uppfinna något slags torrfoder för barn. Något som alla gillar. Ett foder, liknande de som finns för hundar och katter, som man kanske blöter upp med lite vatten och kan intas som såväl lunch och middag. I vår familj finns det ju i och för sig egentligen redan och det stavas makaroner. Gladast blir barnen om mackisarna serveras helt utan tillbehör såsom korv eller dylikt. Smidigt? Jajamensan. Näringsrikt? ........!

Dagens lunch på lokala pizzahaket

Men herre gud, vad jag gnäller....

*faceslap*

Jag misstänker att nog sommaren egentligen faktiskt är sådär härlig som vi under vinterhalvåret minns den.

Problemet är att vi (läs jag) har så svårt med det där att leva i nuet. Ja, ni vet det där snacket om mindfullness och carpe diem och allt annat klychigt som finns att läsa om och hänga på väggen. Men om man bortser från hur löjligt det faktiskt låter så stämmer det faktiskt en hel del. Ibland känns det som att vår nutid upptas av minnen och planer.

Hemligheten är att tagga ner, att inse att man klivit ur sin landstingspyjamas och att det faktiskt inte gör något att tvätten råkade bli dyngsur i den där regnskuren. Att låta barnen rumla om och äta vilken skit de än föredrar.

Boo-badet

”Människan offrar sin hälsa för att tjäna pengar.
Sen offrar han sina pengar för att få tillbaka hälsan.
Därefter oroar han sig för framtiden så att han inte kan njuta av nuet;
resultatet blir att han varken lever i nuet eller framtiden;
han lever som att han aldrig kommer dö;
sen dör han utan att verkligen ha levt. ”

- Dalai Lama

Dumb ways to die

Frasse

Lynchning av Kung Bore

Som svensk borde man ju vara rätt så luttrad av vädrets nyckfullhet och brist på respekt för längtan efter tunnare jackor och och späda små krokusar. Det kan man ju tycka. Men idag rann banne mig förnuftets bägare över då jag beväpnad med högaffel och i gemenskap med hela grannskapets bönder gick ut på jakt efter att lyncha den där jävla kung Bore. Kung eller ej; han ska dö.

Eller alltså, jag har ju ingen högaffel och de jag mötte därute var väl egentligen inga bönder, utan mer andra som liksom jag var ute med sina hundar. Men jag såg i deras blickar, vi såg på varandra i ett samförståndets momentum, att någon borde straffas. Vart skriver man, vem hänger man? Har inte Pohlman gått i pension?

I ett väder av detta makabra slag finns bara ett tämligen tamt och tröstlöst svar på alla frågor; ett varmt bad.
Med vatten någon enstaka grad under kokpunkten kan det suicidala vädret tryckas undan och med förnekelsens kraft suprimeras till en petitess i det kosmiska tillstånd vi normalt sett brukar kalla våren.
I feberkramper hasar jag sedan min rödblommiga kropp ur det lavavarma vattnet och i ett slag känns vintern som en gårdagnattens mardröm.

Botade man inte psykisk sjukdom med heta bad förr förresten?

Bajsnödiga dagisföräldrar

Få saker gör mig så "kliar på hela kroppen men kommer inte åt-irriterad" som prettoföräldrar. Föräldrar som lever upp de få tillfällen varje termin då det vankas föräldramöten, ett i deras ögon förstklassigt forum att få brösta upp sina surdegskletiga muskler och trycka ner andra föräldrar med snack om heteronormatism och smygrasismen i att det bara förekommer vita dockor i dockhörnan.

Jag fick ett mejl från föräldrarådet igår. Den lilla engagerade skaran hade nu beslutat om att det ej skall serveras julmust på den traditionella jullunchen för de små. För att det är "onödigt att ge barnet något med socker".

Jag orkar inte.

Om det serveras ett, eller max två, glas med den traditionsenliga drycken innebär detta ju inte med någon som helst automatik att barnen kommer att bli socker-junkies. Eller?

Jag orkar inte.

Vad har folk för syn på sina dagis egentligen? Är det där våra små barn skall formas till individer med sunda värderingar, är det där de skall programmeras till att bli vuxna människor med hälsosamt leverne? Eller är det inte så, egentligen, att det faktiskt är vi FÖRÄLDRAR som har ansvar för våra barns uppfostran?

Jag skulle inte säga ett knyst om saken om det vore så att kocken varje dag åkte och köpte lunchen på Donkens drive thru istället för att laga den hemlagade och av barnen mycket omtyckta mat som han gör idag. Eller om fruktstunden byttes ut mot Risi Frutti och mellisen bestod av chips och Cola.

Men så är det ju inte. Max två glas julmust per år. Det är det som upprör föräldrarna.

Det är nog f-n bäst att jag går med i det där föräldrarådet och skakar om lite och bringar lite balans i eländet.

Annars kanske barnen åker på en LCHF-Raw food-jullunch nästa år.