Äntligen semester.
Tänkte att jag skulle ta och lära känna de här grabbarna lite igen.
Familjen.
söndag 22 juli 2012
Let me introduce myself: Mamma
Så där ja!
Äntligen semester.
Tänkte att jag skulle ta och lära känna de här grabbarna lite igen.
Familjen.
Äntligen semester.
Tänkte att jag skulle ta och lära känna de här grabbarna lite igen.
Familjen.
fredag 20 juli 2012
Jag och mina kroppsdelar
Efter ett antal misslyckade gym-medlemskap tänkte jag nu försöka mig på en ny giv.
Löpning.
Det borde ju ändå vara den mest smidiga formen av träning. Man behöver inte åka någonstans, det kostar inget och kan utföras på de mest kontroversiella tider på dygnet.
Det finns bara ett aber.
Det är så förbannat tråkigt.
Enformigt.
Men jag ska ge det en chans. På riktigt. Inte ge upp.
Tre gånger har jag varit ute den senaste veckan. Inte långt och inte länge. Passen har väl inneburit en ca 30% löpning och resten framåtlutad håll-gång med blodsmak i munnen. För mig har det alltid varit det värsta; hållen. Långt innan jag blir andfådd och det minsta fuktig utav svett sitter den där som ett knivhugg i sidan. Och detta just vid löpning. Vid Spinning eller annan konditionskrävande aktivitet känner jag aldrig av det. Fan.
En annan sak som jag faktiskt aldrig tidigare känt av då jag sprungit har också kommit till mitt varsevarande.
Rörelsen. Och då inte de självklara rörelser som uppkommer då man förflyttar sig i springande form.
Den andra rörelsen, gravitationsrörelsen, den ofrivilliga rörelsen. De rörelser som liksom talar om att löpningen nog trots allt är en ganska god idé.
Aldrig tidigare har jag så tydligt förnummit hur tung min rumpa känns, hur den liksom rikoschetterar upp och ner med löpstegens rytm och hur egentligen hela hudkostymen tycks hänga löst över mina förtvinade muskler. Till och med ansiktet följer ivrigt med i löpningen och involveras i stegen och jag känner mig som en Basset där jag far fram (nåja) över grusvägarna i grannskapet. Ja, om man bortser från öronen, de sitter i allafall någorlunda fast. Än så länge.
Så vi springer väl vidare. Jag och mina ivrigt påhejande kroppsdelar. Och hållen.
Löpning.
Det borde ju ändå vara den mest smidiga formen av träning. Man behöver inte åka någonstans, det kostar inget och kan utföras på de mest kontroversiella tider på dygnet.
Det finns bara ett aber.
Det är så förbannat tråkigt.
Enformigt.
Men jag ska ge det en chans. På riktigt. Inte ge upp.
Tre gånger har jag varit ute den senaste veckan. Inte långt och inte länge. Passen har väl inneburit en ca 30% löpning och resten framåtlutad håll-gång med blodsmak i munnen. För mig har det alltid varit det värsta; hållen. Långt innan jag blir andfådd och det minsta fuktig utav svett sitter den där som ett knivhugg i sidan. Och detta just vid löpning. Vid Spinning eller annan konditionskrävande aktivitet känner jag aldrig av det. Fan.
En annan sak som jag faktiskt aldrig tidigare känt av då jag sprungit har också kommit till mitt varsevarande.
Rörelsen. Och då inte de självklara rörelser som uppkommer då man förflyttar sig i springande form.
Den andra rörelsen, gravitationsrörelsen, den ofrivilliga rörelsen. De rörelser som liksom talar om att löpningen nog trots allt är en ganska god idé.
Aldrig tidigare har jag så tydligt förnummit hur tung min rumpa känns, hur den liksom rikoschetterar upp och ner med löpstegens rytm och hur egentligen hela hudkostymen tycks hänga löst över mina förtvinade muskler. Till och med ansiktet följer ivrigt med i löpningen och involveras i stegen och jag känner mig som en Basset där jag far fram (nåja) över grusvägarna i grannskapet. Ja, om man bortser från öronen, de sitter i allafall någorlunda fast. Än så länge.
Så vi springer väl vidare. Jag och mina ivrigt påhejande kroppsdelar. Och hållen.
onsdag 18 juli 2012
Nr 684
Detta är mitt 684:e inlägg enligt Blogger. Och de borde väl veta. Själv har jag ingen aning.
När jag startade bloggen 2009 var jag en understimulerad hemmamamma med bara en enda drivkraft. Att få tänka vuxentänk och skriva ned det. Inte egentligen för att någon nödvändigtvis skulle läsa det utan mer för att känna att jag var en människa som hade fler strängar på min lyra än att bära bebisar i och utanför min livmoder.
Och sedan har det liksom fortsatt.
Fast nu utan understimulans, vilket i sig visar sig i att frekvensen av inlägg starkt sinar mellan varven.
Idag är jag ledig, den första dagen utav två, för att till helgen avverka mina tre sista pass innan den ömt efterlängtade semestern tar vid.
28 dagar i lala-land utan landstingspyjamas och skrikande kvinnor. Rain or shine.
Samtidigt som jag sitter här och plinkar på tangenterna tittar jag ut i trädgården på tre kråkor som verkar ha hittat något riktigt spännande fem meter från fönstret. En efter en turas de om att grotta ner sina svarta näbbar i ett litet hål och fiska upp något för att sedan hoppa jämfota en halvmeter åt sidan, mumsa glupskt och låta polaren kliva fram och ta sig en munsbit. Undrar vad de kalasar på. Kanske bäst att inte veta. Musungar?
Om man bortser från dieten så verkar ett kråkliv vara rätt så behagligt egentligen. De bara lallar runt, kraxar utan melodi och tycks leva ett tämligen bekymmersfritt liv utan naturliga fiender och krav. Kanske är det kråka man ska bli i sitt eventuella nästa liv.... Att flyga från trädtopp till trädtopp, störa lite med sin härliga stämma, släppa en skit och framåt eftermiddagen flyga till en korvtjorre och mumsa sig mätt på kasserade halvätna tunnbrödsrullar och krokiga pommes.
Nu gäller det bara att sköta sina kort rätt så att man inte drar nitlotten när nästa livs skepnad ska lottas fram då man slutit sina ögon för sista gången.
Tänk att vakna upp som fästing. Eller slamsugarbils-körare.
God have mercy.
När jag startade bloggen 2009 var jag en understimulerad hemmamamma med bara en enda drivkraft. Att få tänka vuxentänk och skriva ned det. Inte egentligen för att någon nödvändigtvis skulle läsa det utan mer för att känna att jag var en människa som hade fler strängar på min lyra än att bära bebisar i och utanför min livmoder.
Och sedan har det liksom fortsatt.
Fast nu utan understimulans, vilket i sig visar sig i att frekvensen av inlägg starkt sinar mellan varven.
Idag är jag ledig, den första dagen utav två, för att till helgen avverka mina tre sista pass innan den ömt efterlängtade semestern tar vid.
28 dagar i lala-land utan landstingspyjamas och skrikande kvinnor. Rain or shine.
Samtidigt som jag sitter här och plinkar på tangenterna tittar jag ut i trädgården på tre kråkor som verkar ha hittat något riktigt spännande fem meter från fönstret. En efter en turas de om att grotta ner sina svarta näbbar i ett litet hål och fiska upp något för att sedan hoppa jämfota en halvmeter åt sidan, mumsa glupskt och låta polaren kliva fram och ta sig en munsbit. Undrar vad de kalasar på. Kanske bäst att inte veta. Musungar?
Om man bortser från dieten så verkar ett kråkliv vara rätt så behagligt egentligen. De bara lallar runt, kraxar utan melodi och tycks leva ett tämligen bekymmersfritt liv utan naturliga fiender och krav. Kanske är det kråka man ska bli i sitt eventuella nästa liv.... Att flyga från trädtopp till trädtopp, störa lite med sin härliga stämma, släppa en skit och framåt eftermiddagen flyga till en korvtjorre och mumsa sig mätt på kasserade halvätna tunnbrödsrullar och krokiga pommes.
Nu gäller det bara att sköta sina kort rätt så att man inte drar nitlotten när nästa livs skepnad ska lottas fram då man slutit sina ögon för sista gången.
Tänk att vakna upp som fästing. Eller slamsugarbils-körare.
God have mercy.
tisdag 17 juli 2012
Förra sommaren
Nedanstående inlägg skrev jag innan jag gick på semester förra året och då känslan är exakt densamma väljer jag att lägga ut inlägget igen.
Så som livet är. På repeat.
"Tre arbetspass kvar. Och jag vet inte om jag klarar det.
Varför är det så?
Om någon skulle komma till mig och säga att det blivit något fel och min semester blivit senarelagd med låt oss säga en vecka, ja, då skulle jag dö. På fläcken. Rätt upp och ner.
Jag skulle vaporiseras i ett moln av svett och kortslutas av fukten från densamma. Puff och fräääääs.
Var tog hon vägen?
Allt känns jobbigt. Till och med fikarasten.
Jag tror att det är samma fenomen som när man är kissnödig. Ja, kopplingen kan måhända inte vara självklar, men psykologin bakom misstänker jag vara typ densamma.
Ni vet när man ska åka hem från jobbet och så står man där med handen på dörrhantaget och känner plötsligt en förnimmelse av kissnödighet.
Orkar jag gå tillbaka in för att gå på toa? Nä, jag håller mig till jag kommer hem.
Och för varje meter som man nalkas sitt hem känner man hur blåsan tänjs alltmer och när man står och fnipplar med nycklarna vid ytterdörren med kroppen formad som en potatisskruv tänker man:
Jag hade inte klarat en meter till. Inte en minut.
Men det hade man ju. Eller hur?
Ju närmare målet man kommer, desto mer slappnar man av och en återvändo känns då helt otänkbar.
Tyvärr Karin. Toan är trasig, du får åka tillbaka till jobbet och kissa....
Tyvärr Karin. Pga sjuk personal måste du jobba en vecka till innan du kan gå på semester.
Kiss på golvet.
En förångad Karin.
Samma psykologi. Same same.
Tre pass kvar...."
Så som livet är. På repeat.
"Tre arbetspass kvar. Och jag vet inte om jag klarar det.
Varför är det så?
Om någon skulle komma till mig och säga att det blivit något fel och min semester blivit senarelagd med låt oss säga en vecka, ja, då skulle jag dö. På fläcken. Rätt upp och ner.
Jag skulle vaporiseras i ett moln av svett och kortslutas av fukten från densamma. Puff och fräääääs.
Var tog hon vägen?
Allt känns jobbigt. Till och med fikarasten.
Jag tror att det är samma fenomen som när man är kissnödig. Ja, kopplingen kan måhända inte vara självklar, men psykologin bakom misstänker jag vara typ densamma.
Ni vet när man ska åka hem från jobbet och så står man där med handen på dörrhantaget och känner plötsligt en förnimmelse av kissnödighet.
Orkar jag gå tillbaka in för att gå på toa? Nä, jag håller mig till jag kommer hem.
Och för varje meter som man nalkas sitt hem känner man hur blåsan tänjs alltmer och när man står och fnipplar med nycklarna vid ytterdörren med kroppen formad som en potatisskruv tänker man:
Jag hade inte klarat en meter till. Inte en minut.
Men det hade man ju. Eller hur?
Ju närmare målet man kommer, desto mer slappnar man av och en återvändo känns då helt otänkbar.
Tyvärr Karin. Toan är trasig, du får åka tillbaka till jobbet och kissa....
Tyvärr Karin. Pga sjuk personal måste du jobba en vecka till innan du kan gå på semester.
Kiss på golvet.
En förångad Karin.
Samma psykologi. Same same.
Tre pass kvar...."
tisdag 10 juli 2012
tisdag 3 juli 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)