Shit happens

Ibland funderar jag över saker och tings uppkomst. Eller kanske framförallt  mer om hur människan kom på vissa saker. Vem bestämde t ex att håriga ben enkom var för män och att Lotta Engberg borde få sända ett allsångsprogram från Liseberg?

En av de mer sjuka företeelser som någon tjomme har upptäckt torde väl ändå vara Kopi Luwak-kaffe.

Kopi Luwak är vanliga kaffebönor som har blivit uppätna och gått igenom matsmältningssystemet på ett mårddjur som kallas Common Palm Civet. Utskitna bönor, helt enkelt. Sedan plockar man ur bönorna ur bajskorven, rostar och mal bönorna och kokar sedan det mytomspunna kaffet på de naturligt processade bönorna. Enligt uppgift skall kaffet vara aromatiskt och smakrikt och vara något mildare i smaken än det normala obajsade kaffet. Oprah Winfrey är en fan av kaffet. Sägs det.

 
Det kan säkert vara så. Ja, att kaffet är exceptionellt gott och så. Troligtvis, eftersom en kopp går lös på cirkus 500 spänn.
 
Men jag fattar ändå inte.... Vem kom på det? Ja, från början liksom.
 
Förmodligen var det en fattig krake på Sumatra någonstans som aldrig haft pengar till att köpa sig en riktig kopp med kaffe. Inte ens en endaste böna. Och så en dag när han var ute och gick med sina trasiga sandaler så råkade han trampa rakt i en hög med bajs. Uppgiven och garvad som han var tänkte han väl först bara att:
 
"- Ja, men det är väl klart. Klart man ska förstöra sina enda skor med skit. Skit är mitt liv...."
 
Men när han sedan hittat en pinne i lagom storlek och satt sig på en sten för att rensa bort exkrementerna från hans sandalsula gör han då upptäckten. För där, mitt inne i kletet, sitter det små helt oförstörda kaffebönor. Genast börjar han samla ihop bajskorv efter bajskorv där han går i djungeln och snart är hans fickor fulla med det bruna guldet. Väl hemma tvättar han bönorna, rostar och mal dem för att sedan bjuda in hela sin by på kaffekalas. Succé! Kaffet blir snart omtalat och den lille fattige mannen lever nu likt sultanen i Brunei i ett palats av guld. Eller kanske bajs?
 
Eller nåt?
 
För vem gjorde egentligen kopplingen att detta kunde klassas som livsmedel? Tankarna för mig nämligen ostört inpå vår egen hund, Ludde, och hans oförmåga att smälta majs i sin mat. Varje gång han fått slicka tallrikarna efter fredags-tacosen vet man att man dagen efter står med en bajspåse fylld med majs-tryfferad skit. Helt oförstörd.
 
Jag måste dock erkänna att jag aldrig gjort den kopplingen som den hypotetiske Sumatra-mannen gjorde. Kanske synd att man inte kan tänka utanför boxen mer än så. Vi kanske missar något stort, gastronomiskt världsomvälvande? Ludde kanske är något på spåren där?
 
 

 
Jag vet inte. Det enda jag vet är att jag aldrig kommer att få veta.
 

Ers majestät

Idag är det annandag-midsommar och jag sitter här ensam, sånär som på en hund och en två-åring i mitt faluröda hus.

Solen skiner in genom vardagsrumsfönstret och jag funderar på hur det kan komma sig att det finns handavtryck på rutan längst upp. En två-årings handavtryck. Han är högt och lågt, vår lille Flax. Ett mysterium.

Så Axel och jag är alltså på tu man hand. En hel vecka. Jag ska förvisso jobba och den lille ska göra sina timmar på dagis men däremellan är det bara vi. Och Ludde förstås.

På kvällarna ska vi gosa på obestämd tid, vi ska äta chips och jordgubbar till middag och han ska få somna där han är, när han vill.

Den här veckan är Axel kungen och jag hans Noppe.

Ers majestät...

Midsomer Murders

Regnet faller så fint utanför fönstret att det ser ut som snö. Och med fint menar jag inte fint som i vackert. Luften är mättad av vatten och vore det inte för allt det ljusgröna skulle man likaväl kunna tro att vi befinner oss i april eller varför inte november.

Midsommarväder helt enkelt. En tradition som alla andra.

Midsommar.

En högtid som för många står som den viktigaste på hela året. Beats the hell out of påsken och kanske till och med julen.

Dock inte för mig. Inte alls.

Alltså missförstå mig inte. Ledigt är alltid kul. Att träffa släkt och vänner likaså.

Men själva firandet. Jag tror faktiskt att jag nästan aldrig har firat midsommar så där som man ser på TV.
Ni vet, med 250 andra barnfamiljer som samlats vid någon hembygdsgård iförda folkdräkt, dansandes runt en lövad fallossymbol med blommor i håret. Inte ens som barn. Linda Skugges bild av firandet på Tunigo får mig ju inte direkt heller att längta efter upplevelsen. Pass på det!

Och maten. Ja, vad ska man säga? Julmat, typ.

Nä, lite stillsamt firande med nära och kära passar mig bättre. Jag gillar ju inte ens snaps.

Föräldraledighet, en antites

Jag är nu inne på min andra föräldraledighetsvecka. På måndag börjar jag jobba igen.

I bakgrunden ljuder G´s försök till melodi på munspel ackompanjerat av en Mario på speed från TV:n i A´s rum. Och hör där! Där välte Flaxen ut G´s Legolåda. Igen.

På pappret hade jag bilden klar för mig hur mina dagar med barnen skulle gestalta sig. Trivsamt umgänge med äppelkindade ungar som aldrig skulle göra vare sig en fluga eller varandra förnär. Och så jag; den rundhylta modern som med en ängels tålamod leende bara njöt av se barnens uppfinningsrika hyss.

Låt oss säga att bilden krackelerat ett aning.

Förra veckan inleddes med en förkylning som torde gå till historien som en av de mest snorproduktiva i mannaminne. Jag behövde inte ens snyta mig. Snoret kunde liknas vid Niagarafallen i både mängd och hastighet och de tussar som jag hade i näsborrarna där jag så raffinerat låg i TV-soffan fick ideligen bytas ut mot nya.

Men trots att jag aldrig trodde att flödet skulle sina, så gjorde det faktiskt det. Jag blev frisk.

Då blev Axel sjuk. Feber.

Och så ändrades vädret. Regn.

Tacka gud för Andys lekland i Sickla. För er som inte vet vad det är kan jag bäst beskriva det som ett gigantiskt hamsterhjul för aktiva och understimulerade barn. Och som ett vattenhål för "vara-ifred-utan-tjat en-jävla-sekund"-törstande föräldrar. Synd bara att boken jag hade med mig var så sugig.

"Strindbergs stjärna" av Jan Wallentin. Läs INTE!

Jag köpte boken på rea och jag vet inte vad jag trodde att det skulle vara. Alltså, den är så usel så det går bara inte läsa. Overklig? Ja visst, men det är inte det som suger. Jag älskar t ex John Ajvide Lindqvists böcker och de kan man ju knappast beteckna som dokumentära.  Nej, det handlar om allt: språket, helt orimliga personbeskrivningar, rena missar i handlingen och ja jag vet inte... Jag har som devis att alltid läsa ut en bok jag påbörjat, men det går inte. Jag kan inte.... Jag ska f-n elda upp fanskapet.

Nu börjar dock föräldraledigheten dra sig mot sitt slut och nästa vecka ska storgrabbarna vara med farmor och farfar på västkusten.

Själv ska jag vila upp mig på jobbet i fyra veckor innan semestern drar igång i slutet på juli.

Föräldraledighet; snacka om antites....

Sommaren är ju bara barnet

Idag har det verkligen regnat. Alltså verkligen. Regnat.

Novembermörkret har lagt sig över allt det krispiga som en alltför tung dressing och näsan antog februarinyans efter den korta promenaden som fått gestalta dagens aktivitet.

Tolv grader.

Fleecetröja och oversized regnkappa i genomskinlig plast. Dagens outfit.

Men det är ju bara juni. I juni ger man inte upp hoppet om den perfekta sommaren.

Tropiska nätter.
Gul-bruna gräsmattor.
Flagnande axlar.
Solblekta bikinis.

I juni tittar man bara ut på den utblommade syrénen och oroas över de dränkta pelargonerna som med sina spinkiga blomknoppsarmar hänger med axlarna.

Veckan som kommer ska jag vara ensam med tre sommarlovslediga barn. Inomhus, som det verkar idag.

Gud; ge mig styrka......

Att vilja men inte kunna

Ibland kommer det över mig som en hunger. Skrivandet. Jag känner ett sug att formulera och liksom rensa bland synapserna lite grann. Men sen när jag sitter här, framför den allt långsammare datorn, så slocknar det.

Inspirationen.

Lite som magkatarr faktiskt. Ni som haft det vet vad jag menar... Ett sug från magtrakten, misstänkt likt en hunger men som efter en tugga eller två förvandlas till mer ett illamående.

Jag vet inte vad jag vill skriva om egentligen. Jag vet inte ens varför jag har den här bloggen. En del nitiska bloggare fotar "dagens outfit", en nyinköpt läppglans och till och med "dagens lunch". Jag vet inte varför faktiskt.

"- Jaha, hon käkade en Ceasar på Riche idag! Fatta coolt!"

Eller vad?

Jag kanske helt enkelt är av en annan generation och inte har fattat det här med bloggeriets syfte egentligen. Och gammal som jag är kan jag inte riktigt inse vad som skulle ge mina eventuella läsare någonting om de fick se min vardag, hardcore.

"- Och nedan ser ni en bild på när jag tar på mig min deo av märket Nivea. Inköpt på Ica Maxi. Priset kommer jag inte ihåg... Under trettio tror jag...."

Men varför skriver jag då....? Jag vet inte.

Jag vet bara att jag måste.

Med en droppe på näsan

Ja, hej igen då.

Jag tänkte bara tala om att jag lever. Även om det är med nöd och näppe.

Jag fryser på insidan och utsidan ömmar som ett öppet sår som varar ut sin svett.
Halsen skaver och river och jag undrar vem som omärkbart dragit en flaskborste av stål upp och ner i min strupe.
Hjärnan känns som en dyngblöt tvättsvamp som sakta pressas ihop av en huvudvärkens hand och vätskan söker sig ut genom näsan som smältvattnet från en glaciär.

Det var inte så här jag hade planerat min försommarledighet tillsammans med barnen.

Inte alls.