söndag 11 januari 2015

Je suis Charlie

Senaste veckans händelser i Paris med omnejd har verkligen skakat om världen. Egentligen borde ju mänskligheten vara tämligen luttrad vad gäller den enskilda människans förmåga till jävelskap, men ändå.

Kanske är det ändå lite hoppfullt att vi, den stora massan, fortfarande chockas när sånt här händer. Att vi ändå ser det som ofattbart och oväntat.  Och detta trots Förintelsen, Hiroshima och Utöya. Med mycket mera.

Är det religionens fel?

Religiösa fundamentalister som tolkat sin heliga skrift på ett sätt som passar dem och kan då applicera den fattigdom och orättvisa de utsätts för till de andras fel. De otrognas, de ännu inte upplysta. Med en världsbild som i många fall sträcker sig till de närmsta grannbyarna och med sin heliga skrift enda informationskanal säger sig självt att det är lätt att bli lite onyanserad i sitt förhållningssätt.

Titta bara på bibelbältet i amerikanska södern med deras vapenromantik eller varför inte i Knutby.

Men att skylla på religionen?

Alla världsreligioner talar om kärlek och tolerans. Det är bara det att ett fåtal av dess utövare har en tendens att hitta lite egna vägar och tolkningar. De freestylar fram en egen religion för att sedan tala om den som den rätta vägen.

Så vore det då bättre med en värld utan religion?

Idag, några dagar efter att tre extremister fått för sig att skjuta ihjäl en massa tecknare för att de tecknat nidbilder av deras profet, kan man givetvis tänka just så. Och när man tänker på konflikten mellan Israel och Palestina eller Nordirlands eviga konflikt mellan katoliker och protestanter.
Då vore det ju enkelt (eller hur?) att bara radera alla religösa tankar och teser och sedan vore världen en big happy place.

Men frågan är ju då om konflikten inte varit densamma, men kanske bara med andra incitament.
Här i världen har det ju visat sig att vi har så ofantligt mycket annat viktigt att bråka om.
Makt, naturrikedomar, mat, hudfärg, bilar i sandlådan, kön, vem var här först?, fotboll och andel godisbitar i respektive godispåse.

Jag vet inte vad det är för fel på oss egentligen.....




måndag 5 januari 2015

Fasbyte

Lika mysigt som när tomteparaden belägrar hemmet i mitten på december med sin rödmurrighet, minst lika härligt är det när tåget tar sin returbiljett ut i förrådet igen och endast barren vid golvlisterna kan påminna oss om den jul som i en ögonblinkning for förbi. Barren, som likt tomtefars tårar, pryder dolda golvskrymslen ända fram till midsommar och som alltid; en liten kvarglömd Nisse i ett fönster någonstans. Detta är en tradition, och den lär inte brytas i år heller.

Men fräschheten och känslan som uppstår när den kvalmiga hyacintdoften vädrats ut, när pepparkaksburken diskats ur och när den kvarvarande skinkan på ca 2 kilo slutligen kastats, är inget annat än underbar.

Fast ser det inte lite tomt ut?

Jag är verkligen en rätt så tråkig människa när det kommer till förutsägbarheten i mina känslostormar. De är så...... årstidsbundna.

Innan jul så kan det inte bli murrigt nog. Granris, tallris, blåbärsris, röda band ska viras, ljus ska tändas i varenda rum och den som tänder en taklampa i min julebubbla kan räkna med vrede.

Men sen vips vaps är julen slut och jag formligen kräks på allt som är rött, grönt eller guldigt. Komposten fylls med diverse barriga grenar, hyacinter och prunkande julstjärnor som trots sin frodighet får möta sina sista dagar som frostskadade på sunkig hög av förmultnande löv och grenar. Och granen, den stackaren, kan räkna med först en köldknäpp i sina friska (?) och kvarvarande barr för att senare under vårkanten smekas av helvetets skärseldar i majbrasan på tomten.

No mercy.

Och nu, efter denna exodus av jul, hamnar jag som alltid i en helt annan sinnesstämning. Jag vill nog kalla den "Inredningsfasen" men min man kallar den nog dessvärre "Inredningsfasan".

"-Ser det inte lite tomt ut det där hörnet?"
"- Den där soffan ser ju verkligen för sorglig ut i det här ljuset, inte sant?"

Frågor som aldrig får några svar.

Detta års "Inredningsfas" har inletts med ett sug efter ett skåp att ha i matrummet. Efter googlande, Blocketsurfande och ständig uppkoppling mot auktionssajter hade jag börjat ge upp när jag av en slump (eller hur?) hamnade på Svensk Tenns hemsida. Och där fanns det. Skåpet. The skåp of my dreams.


Eller först, alltså. Tills jag såg priset. 

Ärligt talat, hur dyrt kan ett skåp bli. Okej, det är handgjort. So far so good. Okej, det är säkert fint träslag och ja, det är Josef Frank som designat. Men, ändå. Ett skåp är ett skåp....

Ja, vad kostar det då? Joho, serru, 64000:-. Alltså, sextiofyraTUSEN!!!

Jag pallar inte.

Fatta vad mycket roligare man kan ha för dom pengarna än.... ett skåp.

Nej, jag drar till Myrornas i veckan. Och köper en trisslott på vägen.

lördag 3 januari 2015

Gott nytt år

Jaha ja.

Då var det nytt år igen.

Tur att nyårsdagen sällan är signifikativ för hur resten av åter skall te sig. Jag menar, vem är egentligen i sitt esse, denna bakfyllans dag. Pizzabagarnas pensionsförsäkringsdag.

Men min första dag på det nya året tar nog priset som numero uno bland nyårsdags-pissmåendenas tio i topp.

Förkyld, hostandes och febrig sittandes på akutmottagningen på St Eriks sjukhus tandläkarmottagning med en tandvärk som troligen gjort självaste Ernst Kirchsteiger suicidal. Efter tio timmars väntan i det karga väntrummet (okej, det var nog bara en timme, men känslan var tio. Kanske tjugo) fick jag stiga in och sätta mig i stolen för ca en timmes borrande, stickande och blodspottande. Rotfyllning. Och det är fan inte klart än. Två till besök behövs innan tandläkaren är nöjd och stadd vid en avseende större kassa än innan.

Mår bättre nu. Mindre suicidal och kan faktiskt se att året redan blivit bättre. Och då innebär förbättringen de facto egentligen bara feberfrihet och avsaknad av tandvärk. Så man kan väl säga att kraven för ett värdig liv sänkts en aning.