En sån där riktig kvinna

Undrar ni, som jag, när ni ska bli vuxna?

Alltså en sån där vuxen kvinna som man såg när man var yngre. På Konsum. Med fönad lugg och en aura av tung Opium-parfym.

En kvinna som går upp över en timme innan avfärd till jobbet. 

En som äter en näringsrik frukost och lägger en halvtimme på vardagsmakeupen varje morgon. Lager på lager med fukt, foundation, ögonskugga och allt.

En som omsorgsfullt fönar sitt hår efter att ha applicerat diverse spermaliknande produkter i detsamma.

En som klär sig omsorgsfullt, sprayar på sig en härligt kvinnlig doft innan läppglansen omsorgsfullt stryks på vid hallspegeln innan avfärd.

Jag tror det är över ett år sedan jag använde foundation och jag tror inte det har hänt att jag använt det till vardags på säkert fem år.

Min mamma, som hela sitt liv arbetat i butik, sminkar sig fortfarande varje morgon. Även nu, i karantäntider. Fina, vackra mamma. 

Vad gick så fel med mig?

Jag går upp ca en kvart innan jag åker till jobbet. Tvättar mig vid handfatet, kletar på lite mascara (faktiskt) och drar i mig en kopp kaffe i bilen på väg till jobbet. Ja, om jag inte tar moppen. Då får jag skita i kaffet.

I min värld är det inga vettiga människor som äter frukost. Vem f-n kan äta på morgonen liksom? Enligt mig är det ett tydligt psykopatdrag att kunna inmundiga fast föda inom två timmar från uppstigandet.

Varken min man eller mina två äldsta barn besitter detta tvivelaktiga personlighetsdrag, men den yngsta innehar fortfarande det lilla kvarvarande barnasinne i att han faktiskt kan ta en macka. Men snart kickar väl tonårshormonerna in även där och matvanorna börjar efterlikna den övriga familjens lite mer kontinentala vanor.

Svart kaffe och en croissant vid 10-10:30. Det är grejer det.

Men åter till den kvinnliga vuxenkostymen.

Jodå, jag har försökt. Typ runt 20-25 försökte jag gå all in i allt det där. Alltså försökte. 

Jag sminkade mig varje dag, om jag inte var ledig vill säga.

Jag köpte vardagskläder, ja ni vet såna där man har på sig när man varken arbetar, ska på krogen eller på fest.

Nu mer känner jag mig som en transa när jag sminkar mig. Pudret kakar sig, ögonskuggorna tränger in i kråksparkarna och jag känner mig som en blandning av Git Gay och Rickard Wolf (förlåt).

Förra året köpte jag tre par identiska Tiger-jeans, bara för att jag älskar modellen och är rädd för att de ska sluta säljas. De var rätt dyra, det kan jag medge, men annars består mina nutida mesta klädinköp av ridkläder och täcken till min häst framtagna av den irländska armén för att stå emot granatsplitter för ca 5 papp styck.

Men frågan som jag ställde här ovan om när jag ska bli en sån där riktig kvinna var förstås helt retorisk.

Det kommer aldrig hända.

Jag blev något annan. En annan typ av kvinna.

En timme på en kvart

Dagarna går och semestern rinner genom mina fingrar. Det är så det känns.

Idag är det första dagen på min semester och egentligen är det bara timmar som förflutit sedan jag haft förmånen att inte stämpla in. 

Men ibland är inte tiden statisk, den är istället helt organisk och fyller sin luft med långsamma sekunder eller timmar på en kvart. Likt pulsen anpassas förmågan efter uppgiften och sträcks ut och tickar på allt efter det som den måste klara av. Bara måste.

Jag vill bara bromsa, jag vill stanna ett tag. Få ner hjärtfrekvensen och slippa höra de dunkande slagen i öronen. Ringandet. Susandet.

Livet är så skört. Allt kan förändras på en långsam sekund eller en timme på en kvart.

Jag tror på dig. Bror.

Covid-19

Vi är mitt i ett världskrig.

Sedan åtskilliga årtionden har det spekulerats i, om och när ett tredje världskrig kommer att bryta ut. Är det ryssen som kommer? Är det Iran, Nordkorea eller Islamisterna som får västvärldens makthavare och trycka på den röda knappen?

Men nej.

I klimatkrisen visar naturen vem det på riktigt är som bestämmer över mänskligheten och vår förutsättning till fortlevnad.

Eller, låt mig korrigera mig själv en smula; det som sker nu är ej effekt av naturens bångstyrighet utan snarare en effekt människans naiva försök att styra densamma.

Vi, människorna, vill till exempel äta det vi känner för, vi reser varthelst vi vill och om naturen kryper in i våra trädgårdar i form av tulpanlöksätande rådjur eller bajsande måsar så skjuter vi ner dem.

Japp.

I en verklighet där klimatkrisen kryper allt närmare, där en stor del av jorden ej längre kommer att kunna befolkas och trångboddheten inte längre kommer handla om "stackarna på andra sidan jorden" utan även i Europa. När flyktingströmmarna inte längre flyr från krig i första hand utan pga klimatförändringar som kommer att leda till att en stor del av jorden helt enkelt blir obeboelig.

Regnskogar skövlas för att ge odlingsmark åt diverse grödor så att vi kan utfodra miljontals djur som vi sedan äter upp utvalda delar utav.

Och nu Covid-19

Kan man kalla det ett tredje världskrig?

På sätt och vis ja. Hela världen är inblandad, samtliga kontinenter och länder bedriver en kamp mot en yttre fiende. En attack från yttre rymden, eller åtminstone en djurmarknad i Kina.