Semestern är slut, inte läsandet

Jag är en periodare.

Det kan gå månader utan att jag känner något som helst sug.  Ibland ger jag mig på det ändå, utan sug, vilket brukar resultera i ett dåligt samvete som ligger och samlar damm på nattduksbordet.

Läsning av böcker.

Finns det något härligare (eller, det är ju klart att det gör) än att vara så uppslukad av en bok så man längtar hem till den, man kan liksom inte läsa fort nog, trots att man vet och anar den tomhet och nästan sorg som uppstår när boken väl är utläst?

Denna sommar har jag nästan läst maniskt. Mestadels deckare, men en och annan så kallad klassiker har plöjts igenom, som sig bör på sommaren. Varje gång jag har börjat på en bok har min mani drivit mig till bokhandeln för att bunkra upp med fler. Tanken på att sitta och läsa en bok utan att veta vad jag ska sätta händer och tankar i härnäst har drivit mig ut för att proviantera.

En del böcker har varit bra, en del rent bedrövliga och så här på slutet av mitt läsarskov börjar jag faktiskt blanda ihop intrigerna.
Jag kan komma på mig själv mitt i läsningen med att undra var den där ynglingen "Danny Shaw" blev av, bara för att några minuter senare inse att han var ju med i den förra boken och dessutom strypt. Kommisarie Banks blandas i hop med Lynley och tillslut känner jag att jag är glad att jag iallafall vet att böckerna utspelar sig i England. Det gör nämligen alla.

Fjällbacka, Sandhamn och Gotland har jag betat av för länge sedan.

Mitt nuvarande stasch

Semestern är slut, inte sommaren

I dag är den sista dagen....

Semestern kom och gick som en avlöning och nu sitter jag här pank som en kyrkråtta.

Eller inte riktigt. Jag sitter som en bankdirektör med en väntande bonus i form av en Turkietsemester i september på fickan.

Så jag klagar inte.

Inte alls faktiskt.

Jag har haft sol i stort sett vareviga dag under samtliga veckor och känner mig, gud förbjude, rätt så less på att bada och lalla omkring. Framförallt är jag överj-vligt less på allt vad matlagning heter, grillat i synnerhet.

Jag känner mig så ofattbart otacksam över att tiotals liter med jordgubbar har fått förmultna i landet, att jag låter barnen spela TV-spel inne i sina överhettade sovrum och att jag de facto sitter här inne och skriver, inte ute på vår vackra altan under klarblå himmel och fågelkvitter.

Men jag är less. Eller som jag väljer att se det; nöjd.

Jag har farit runt och hälsat på släkt, ridit, varit på landet, badat, fiskat, gått på grund med båten, grillat upp en mindre koflock, bränt axlar, plockat fästingar från djur och barn, gjort jordgubbssaft och sylt, räddat smådjur från Frasses käftar, varit på loppisar, köpt konst, läst 300 deckare, fullkomligt vänt på dygnet och ömsom bråkat ömsom gosat med mina barn.

Men nu räcker det.

I morgon ringer telefonens alarmklocka klockan 05:20 och trots att jag vet att jag då, i den sekunden, kommer att vilja dementera allt det jag nu skrivit så vet jag att det kommer att bli skönt att börja jobba igen.

Trots katastroflarm i pressen om överbeläggningar och personalbrist så vet jag att det kommer att bli bra. Jag behöver ju i allafall inte koka makaroner. Bara en sån sak.....

Men kom ihåg en sak: Semestern är slut, inte sommaren.

Lite semesterbilder:

Cowboy-Frasse

När vi flyttade in här i nyhuset för ca ett år sedan upptäckte undertecknad omgående att huset var utrustat med en kattlucka i tvättstugan. En dragig och i vinden ivrigt flaxande lucka som de tidigare ägarna försökt isolera på ett "Arge snickaren-offer"-aktigt sätt med ett röd lammullscardigan av okänt märke. Inte nämnvärt snyggt men ur isoleringssynpunkt faktiskt helt funktionellt.

Nu när Frasse blivit tonåring och alltmer börjar anse att matte och hussarna är töntar som inte fattar någonting och mer och mer vill hänga med polarna började jag inse att lammullscardiganen nog gjort sitt och att man kanske istället skulle ta och införskaffa en lite mer isolerad och mindre flaxande lucka.

Tänkt, sagt och gjort så införskaffades en ny Rolls Royce-variant som enligt den ivrigt tuggummituggande knappt postpubertala expediten var, citat:

"- Asa-bra". Det blåser typ inte...... alls. Typ".

Efter de dräpande försäljningsargumenten gick jag hem en tussing fattigare, slängde påsen med dess fantastiska innehåll framför min, tidvis av sin hustru så hårtprövade, make och sa:

"- Här har du att lite fixelifixa med i helgen. Asså jag jobbar ju och så.... Å du är ju man å så. Händig, typ."

Kanske hade inflytandet från djuraffärsexpeditens försäljningstaktik gett mig övertalningskrafter som sällan skådats, för maken bara nickade lite och lade ner påsen från den uppslagna tidningen som han just var i full färd med att försöka läsa, och lade den försiktigt på golvet.

Några dagar senare var luckan på plats, Frasse utrustad med magnetnyckeln i sitt halsband och den röda cardiganen evigt förpassad till de stora förbränningsugnarna i Kovik eller var de ligger nuförtiden.

Med kärlek, salami, köttbullar, tvång, kissekissande och diverse kattleksaker har vi nu den senaste månaden kämpat idogt med att få den lille att fatta att luckan är öppningsbar. Vi har visat, nästintill krupit igenom den själva och stundtals haft luckan upptejpad för att locka honom att använda den. Helt fruktlöst.

Fram till för några dagar sedan, vill säga.

Härom natten vaknade jag av hur det väsnades i tvättstugan. Någonstans i den korta stunden mellan skymning och gryning snubblade jag mig upp på stela ben för att undersöka vad som stod på.

"- Säg inte att rådjuren har börjat ta sig in och käka upp mina inne-plantor också..." tänkte jag stilla för mig själv och såg framför mig hur Råger med infällda hovar och nedfilade horn ålade sig in genom den hitintills tämligen onödigt införskaffade kattluckan.

Men döm av min förvåning när jag insåg att det faktiskt var vår egen lille Frasse som knäckt gåtan om luckans funktion. In och ut drog han sig, fram och tillbaka och för varje gång kunde jag i det dunkla ljuset se hur hans blick blev än lite ljusare och leendet lite bredare.

Jag sa ingenting. Jag vill inte störa honom, men när jag stolt tassat med kalla fötter tillbaka till sängen kunde jag inte låta bli att väcka maken.

"- Fredrik, vakna! Vakna! Frasse har knäckt koden! Han går i luckan!!!!

Han bara mumlande något nonchalant och irriterat till svar. Men jag vet, jag VET, att han också är rätt så stolt. Om inte annat glad för att slippa släppa ut den lille jamaren mitt i natten.

Nu, några dagar senare, passerar han luckan lika nonchalant som den värsta cowboysaren i en saloondörr.

"-Howdie folks!"