Ålder

I helgen har jag varit i Örebro och firat Annika som fyllt 40.

40. Själv har jag ett halvår kvar.

Känns osannolikt på något sätt.

Lagom tills dess att man accepterat att man är en kvinna i 30-årsåldern ska man nu alltså konverteras till en kvinna i 40-årsåldern. En kvinna i medelåldern. Halv way through.

Egentligen är det nog mer själva siffran som är så laddad. Jag har ju inget mot att åldras egentligen. Celluliter matchar ju rent av en 40-åring bättre än en 25-åring.

Om jag tänker efter så måste jag säga att jag trivs väldigt bra där jag är nu. Jag vet vem jag är och vad jag vill. Jag säger oftare nej än ja och har insett att ett lyckligt liv är ett vanligt Svensson-liv med lyckliga stunder. Jag strävar efter mindre och insett att livet är dynamiskt i sig självt oavsett intentioner och 10-års planer.

Shit happens.

Egentligen har jag nog alltid varit över 40. Eller velat vara.

Fint väder

Borde gå ut i solen. Men då måste jag ju resa mig.

Herregud liksom.

Gräsänka Platinum

Jaha ja.

Då sitter man då åter här. Ansiktet är riktat mot det blå skärmljuset och ögonen stirrar lite uppfordrande mot den krävande lilla markören.

Trots att det bara är två dagar sen sist. Kan man ana ett trendbrott? Vem vet.

Ledig dag idag. Efterlängtat. År efter år bevisar mänskligheten det faktum att vi bara är en art bland alla andra däggdjur genom vår envishet att föredra av föda fram vår avkomma just på våren. Bråda tider i Bebisfabriken.

Och jag är inte bara ledig idag. Nä, hela snabla helgen off duty. Så jääla skönt. Och som grädde på moset är jag dessutom gräsänka.
Och då menar jag inte gräsänka som i "Ensam utan make med tre fajtandes grabbar och en ADHD-hund". Nej jag menar gräsänka PLATINUM. Mol allena, Solo.
Jag menar "Ligga i badet och läsa i en timme utan bank på dörren"- eller "Tokfrosseri av smågodis i stället för middag"-gräsänka. My kind of Gräsänka.

Och i morgon ska jag på fyrtioårsfest. Hepp!

Life treats me good.

Liket lever

Hej.

Jag heter Karin.
Jag har en blogg.
Eller hade kanske låter bättre då aktiviteten på sidan varit av det mer komatösa slaget den senaste tiden.

Minns någon mig? Min blogg?

Faktum är att ju längre tiden går mellan inläggen desto svårare blir det att skriva. Man får en känsla av att allt man skriver känns för futtigt och ointressant och att inget ämne känns relevant. Bästa bränslet för bloggen har ju ofta varit någon slags ilska över diverse världsliga ting och kanske är det just min frånvaro av denna ilska som föranlett denna ovanligt långa paus.

Eller.

Ilskan är väl förmodligen konstant i min personlighet utan det är nog mer mitt mentala cocoonande kring flytten som gjort att inläggen decimerats.
Sammanbrott över att stickpropparna på typ 70% av våra lampor inte passade i det nya huset, t ex. Vem orkar sätta sig ner och skriva efter nederlag av den digniteten?

Men jag ska försöka bättra mig.

F fixade klart skrivbordet i arbetsrummet i går och nog borde man kunna trivas att sitta här och skriva.

Här kommer några bilder till vet ja.

Vardagsrummet ut mot matrummet

Matrummet

Del av vardagsrummet