På fyraårs-kontrollen på BVC upptäcktes att han troligen såg lite dåligt. Remiss skickades till det stora ögonsjukhuset och någon månad och ett besök senare satt ett par brillor på min lille sons snok.
Ett tag.
Den första tiden var han väldigt stolt över sina glasögon. Han var det enda barnet på hela dagis som hade ett par och lillebror var ursinnigt avundsjuk. Gustaf var stolt.
"-Mamma och pappa har glasögon, vilket betyder att man är vuxen när man har glasögon", tycktes den lille professorn tänka.
Snart började dock glasögonen förlora sin vuxenglans och mer fokus hamnade nu på dess bieffekter.
"-Immigt glas, svettigt på näsan och i vägen", var nu mer alltmer förkommande fraser i Gustafs vokabulär.
Trots sitt missmod och ovilja behölls dock han glasögonen på ända tills i våras då ett nytt besök på det stora ögonsjukhuset avlades.
Gustafs syn hade då avsevärt förbättrats och doktorn berättade för Gustaf att om han kände att han inte behövde glasögonen mer så kunde han sluta använda dem.
Sagt och gjort. Glasögon togs av. Glasögonen glömdes bort. Tills idag.
Vi hade fått kallelse för återbesök för ny kontroll av ögonen och med glasögonen prydligt förvarade i sitt fodral begav vi oss åter till sjukhuset.
Väl där visade undersökningen att Gustafs syn har blivit bättre men INTE så bra att han kan lägga undan glasögonen. Olika läkare, olika svar!
Följdaktligen hade jag på hemvägen åter en professor i baksätet. En trumpen sådan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar