Ålder

I helgen har jag varit i Örebro och firat Annika som fyllt 40.

40. Själv har jag ett halvår kvar.

Känns osannolikt på något sätt.

Lagom tills dess att man accepterat att man är en kvinna i 30-årsåldern ska man nu alltså konverteras till en kvinna i 40-årsåldern. En kvinna i medelåldern. Halv way through.

Egentligen är det nog mer själva siffran som är så laddad. Jag har ju inget mot att åldras egentligen. Celluliter matchar ju rent av en 40-åring bättre än en 25-åring.

Om jag tänker efter så måste jag säga att jag trivs väldigt bra där jag är nu. Jag vet vem jag är och vad jag vill. Jag säger oftare nej än ja och har insett att ett lyckligt liv är ett vanligt Svensson-liv med lyckliga stunder. Jag strävar efter mindre och insett att livet är dynamiskt i sig självt oavsett intentioner och 10-års planer.

Shit happens.

Egentligen har jag nog alltid varit över 40. Eller velat vara.

Fint väder

Borde gå ut i solen. Men då måste jag ju resa mig.

Herregud liksom.

Gräsänka Platinum

Jaha ja.

Då sitter man då åter här. Ansiktet är riktat mot det blå skärmljuset och ögonen stirrar lite uppfordrande mot den krävande lilla markören.

Trots att det bara är två dagar sen sist. Kan man ana ett trendbrott? Vem vet.

Ledig dag idag. Efterlängtat. År efter år bevisar mänskligheten det faktum att vi bara är en art bland alla andra däggdjur genom vår envishet att föredra av föda fram vår avkomma just på våren. Bråda tider i Bebisfabriken.

Och jag är inte bara ledig idag. Nä, hela snabla helgen off duty. Så jääla skönt. Och som grädde på moset är jag dessutom gräsänka.
Och då menar jag inte gräsänka som i "Ensam utan make med tre fajtandes grabbar och en ADHD-hund". Nej jag menar gräsänka PLATINUM. Mol allena, Solo.
Jag menar "Ligga i badet och läsa i en timme utan bank på dörren"- eller "Tokfrosseri av smågodis i stället för middag"-gräsänka. My kind of Gräsänka.

Och i morgon ska jag på fyrtioårsfest. Hepp!

Life treats me good.

Liket lever

Hej.

Jag heter Karin.
Jag har en blogg.
Eller hade kanske låter bättre då aktiviteten på sidan varit av det mer komatösa slaget den senaste tiden.

Minns någon mig? Min blogg?

Faktum är att ju längre tiden går mellan inläggen desto svårare blir det att skriva. Man får en känsla av att allt man skriver känns för futtigt och ointressant och att inget ämne känns relevant. Bästa bränslet för bloggen har ju ofta varit någon slags ilska över diverse världsliga ting och kanske är det just min frånvaro av denna ilska som föranlett denna ovanligt långa paus.

Eller.

Ilskan är väl förmodligen konstant i min personlighet utan det är nog mer mitt mentala cocoonande kring flytten som gjort att inläggen decimerats.
Sammanbrott över att stickpropparna på typ 70% av våra lampor inte passade i det nya huset, t ex. Vem orkar sätta sig ner och skriva efter nederlag av den digniteten?

Men jag ska försöka bättra mig.

F fixade klart skrivbordet i arbetsrummet i går och nog borde man kunna trivas att sitta här och skriva.

Här kommer några bilder till vet ja.

Vardagsrummet ut mot matrummet

Matrummet

Del av vardagsrummet

Fantastiska kvinna

Nu är det klippt

Så där ja. Sommarfärgen på plats.

Nu kan inte bara våren komma, skicka in sommaren på en gång.

Tre veckor

Ett halvårs väntan börjar lida mot sitt slut.

Tre veckor till dagen F. Flyttdagen.

Mycket är redan nerpackat men det mesta står kvar på sin plats, lyckligt ovetande om det kaos som snart kommer rubba tillvaron.

Först, på pappret, skulle vi ha gott om tid att genomföra flytten. Hela fyra dagars överlappningstid stod oss till godo och även om detta skulle innebära dagar med dubbla lån så var det ändå en rätt så skön känsla att veta att hela bohaget inte behövde förflyttas på en ynka dag. Nu med allt banktjafs, som jag tidigare beskrivit och en inte helt väl inplanerad påskhelg, har vårt utflyttningsdatum förflyttats flera dagar och verkligheten ser ut att bli lite, låt oss säga, rörig.

Man får god lust att magasinera hela klabbet redan idag, flyttstäda och sen ta in på hotell för tre veckors uppladdning. I stället vadar vi nu fram bland dammtussar stora som får och sicksackar mellan kartonger och allsköns saker som ska kastas, funderas över eller bara lyftas i väg när startskottet gått.

Men snart är vi där, på plats, och då kan det roliga börja. På riktigt.

Köpsugen någon?

Jaha ja.

Lyckad kampanj?

Vilka känslor väcker annonsen?

Ha-begär eller empati?

Från H&M´s Marni-kampanj

Och ärligt talat: vem använder dräkt och när (förutom de där på banken efter tre)?

Vad gör de på banken efter tre?

I en tid av fullständig tillgänglighet kvarstår en rest av det gamla. Som en doft av kokkaffe på en vedspis, en teve av trä och det osannolika i en kvinnlig brandman fortsätter bankerna att hävda sin självklara rätt att stänga klockan tre.

Om mindre än en månad ska de sista pappren skrivas på och flytten kan fullbordas. Datum är satt till den andre april och tiden spikad till 12:00.

Jag arbetar den dagen.

Jag har som bekant inte ett jobb som i något som helst avseende kan utföras på annan plats än just där det utförs. Jag kan med andra ord inte ta med mig en födande kvinna uppkopplad med ctg och EDA-pump i bilen för att åka till ett mäklarkontor på Kaptensgatan. Av rent logistiska, men till viss del även säkerhetsmässiga, skäl. Jag menar, for just in case, bör jag ju även ha med mig en obstetriker, narkosläkare, operationsteam, barnläkare, neoteam med mycket mera. Och ni hör ju. Hur ska jag kunna övertala alla dessa att hänga med? Och jag har ju dessutom sålt minibussen.

Ni kanske tänker att jag kanske jag hasta iväg på lunchen. Jag väljer att lämna det okommenterat. Ni som jobbar inom vården förstår varför. Hmpff!

Nä, så jag undrade lite försynt om tiden kunde ändras till låt oss säga: tre? Men döm om min helt ärliga förvåning när jag fick svaret att det måste ske inom banktid. Banktid? Jag trodde att det var ett begrepp lika inaktuellt som industrisemester och hemmafru. Banktid? Jag kan ju sitta hemma och betala räkningar klockan 19:00 på julafton och föra över pengar mellan konton vid tolvslaget på nyårsafton. Existerar alltså detta begrepp fortfarande?

Nu får då alltså det högtidliga överlämnandet ske med fullmakt och så även för säljaren då denne jobbar som lärare. Vad tror folk egentligen att man jobbar med?

På bank?

Danske Bank kl 15:03?

En månad kvar

Idag är det en månad kvar till vi får tillträde till nyhuset.

Väntan har varit lång och flytten har ibland känts så avlägsen så att jag ibland undrat över om allt bara är en dröm.

För min man har definitivt väntan varit en ren mardröm då jag på daglig basis terroriserat honom med kulörprover, tygbitar och möbelkataloger.

"- Nu har jag en ny idé, Darling. Vi ska köra den här tapeten i hallen istället."

Vändorna har varit många och hallen har nu (för tillfället?) landat i att få vita väggar och en garderobsvägg med hela skjutdörrar i svartmålad ek. Sen kan man ju alltid blinga hallen med textilier och lull-ull.

Så tänker jag. Just nu.

Det är tur att jag har en tålmodig man.

Ny design

Testar runt lite.

Vad tycks? Lite tråkigt eller?

Tacksam för input!

Det finns många karlar som vill prata och behöver tjäna pengar

Saxat från underbaraclara.se

Lite har ju hänt genom åren. 

Och vilket tålamod växeltelefonisten har. Jag bugar.

Fynd

Att flytta innebär sjukt mycket jobb. Allt ska gås igenom, varenda kartong ska nagelfaras och sorteras. En kul grej med allt sorterande är allt man hittar i bortglömda gömmor. Som gamla foton till exempel.....:

Jag blåser ut ett ljus. Lägg gärna märke till att ljuset inte ens är tänt.

En lite svängom. Här vill jag att ni noterar den hypermoderna trä-TV:n i bakgrunden.

Kommentarer överflödiga.

Jag och älskade Offa.

Ranelid

Okej. Nu är jag sist på bollen igen. Eller bollen ligger ju inte ens kvar på plan, den bärs just in i förrådet i en nätpåse tillsammans med 13 andra bollar av den assisterande coachen. Men jag ser den där i påsen....

Hur som helt såg jag just Ranelids bidrag från Mello på You Tube. Herregud.

Jag finner inga ord.

Man vill ju gärna tro att denna man är en ironiskt geni. En man som likt Ernst Billgren driver med samtidens beundran inför kändisskapets väsen och att varje steg han tar inom media är en väl uttänkt taktik för att nå ett högre mål. Man skulle ju gärna vilja tro att han anlagt sin gula hudton enkom för att bevisa absurditeten i människans eviga strävan att förändra sitt utseende och att det så omtalade Ranelidska språket är uppfunnet bara för att poängtera att pretentiöst ej är det samma som bra.

Men nej. Jag är rädd för att det inte riktigt är så. Jag tror rentav att vi har att göra med en ganska skadad själ. Hans högljudda rop efter uppmärksamhet kan egentligen bara liknas vid ett hungrigt nyfött barn. 

"- Se mig, annars skriker jag ännu högre!"

Det är kanske synd om karln. Hans hybris och narcissism döljer en osäkerhet som skymtar fram ibland där under den orangea hudkostymen i form av att han om och om igen talar ut i pressen om hur oerhört sårad han blir av alla elaka kommentarer. Med den blonda tuppkammen slokande ner lite sorgset över ena ögat.

Jag väljer att ömka stackarn.

Tacka vet jag detta:

Men hjärtinfarkt då?

Att som snart fyrtio-åring prata om vuxenpoäng är inte bara patetiskt. Det är ju direkt löjeväckande.

Vuxenpoäng pratar man om när man är under tjugo och inget hellre vill vara än just vuxen. Att få gå på systemet och inhandla billigt tyskt Liebfraumilch och att få backa in på en parkeringsplats på stormarknaden utan att en sönderstressad och inrökt körskolelärare sitter bredvid och manar på ömsom lugnar ner.

Vuxen. Thats the shit...

Men trots att det måhända är en löjlig företeelse att tala om vuxenpoäng i min ålder så måste jag nog ändå bara förtälja att jag i dag tagit en Bulls eye i just detta spel.

För ni som anser att det är moget och vuxenpoängigt att inneha ett träningskort på ett oglammigt gym vill jag bara tala och att det är typ TW-poäng på att just säga upp detsamma.

Jag har nämligen, med nyharklad strupe, högt och med den djupaste stämma jag kunnat uppbringa, meddelat den lille pojkvaskern i receptionen på gymmet att jag minsann ville säga upp mitt medlemskap. Beredd på allsköns förmaningar om vikten av träning och god fysik stod jag liksom "en garde", beredd med ett tiotal förberedda argument som skulle golva den lille träningsklädde lintotten.

-"Jaha, ja, svarade den lille med målbrottet plågsamt närvarande i stämman. Det går väl bra. Det gör du hemifrån på våran hemsida! Hur enkelt som helst!"

Men.... Vad är nu detta?

-"Risken med hjärt- o kärlsjukdomar då? Diabetes? Ryggproblem?!"

Men nej.

Det var allt han sa. Mina argument fick sväljas ner tillsammans med den hälsodryck som jag i ren förvåning  chockinköpte.

Har nu via datorn sagt upp mitt medlemskap och undrar lite om de intjänade vuxenpoängen egentligen kan inkasseras.

Men ja, ångesten innan kan nog berättiga poängen.

Sitter nu och funderar på hur man samlar poäng på äldreboendet. För jag har en känsla av samlandet lär fortsätta livet ut....

Fatta vuxenpoäng att ta MC-kort?!