Känslan av att vara vuxen

Jag är 37 år, inne på mitt 38:e. Vuxen, typ medelålders.

Det jag gör idag, är troligen det jag kommer att göra resten av mitt yrkesverksamma liv. Bra där!

Jag är gift, har tre barn, hund och bor i en röd villa med staket omkring. Bra där igen!

Jag har körkort och bil och kan fylla på spolarvätska alldeles själv. Tanka likaså. Också bra!

Jag har åldern inne för att gå på vilken krog jag vill och Systembolaget har slutat att be om leg för över 15 år sedan. Fine fine!

Men den där känslan, vuxenkänslan, var är den? Finns den?

När jag som barn, via mitt grodperspektiv, såg upp mot de vuxna var det med en trygghet och tillförsikt att även jag en dag skulle bli som de. Kloka, lugna och landade på något sätt. Min övertygelse var att vuxna visste allt, kunde allt och att alla hade nått sina mål. Det var bara målen som såg så väldigt olika ut. Att tanten som satt i kassan på Konsum egentligen hellre skulle vilja något annat var helt otänkbart. Det fanns liksom inte. Det var inget alternativ.

Troligen är min känsla av det Eldoradoliknande vuxenlandet ett tecken på att jag faktiskt vuxit upp bland bra människor. I en familj utan större problem, i en förort där alla hade i princip samma förutsättningar.

Men nu sitter jag här och inväntar den landade känslan. Den där känslan av att nu är jag framme och här stannar jag.

Tänk om jag allltid kommer att vänta...

Den som söker han finner?

Jag har letat och letat.

Bland smulor, Duploklossar, papperstussar, gamla tidningar, fingrar på köksluckor, tågbanedelar, nappar, strumpor, pappersflygplan, grus, popcorn, viktiga papper, urvuxna skor, sönderrivna reklamblad, ursköljda barnmatsburkar, tvätt som ska vikas, damm, kaffebönor, en tom toarulle, en udda mockasin, bollar, tuggben och fläckiga köksgolv.....

Men jag kan inte finna någon städlust någonstans.

Bäst att kolla i soffan också.....

Väder från helvetet

Den grå Dimman kväver mig.

Den trycker ihop det som är mitt andrum och lägger en våt hinna över det som är min kropp.

Luften är mättad av smältvattnets andetag och snön ligger som en dyngsur yllefilt över den sovande jorden.

På vägen trycks den trampade snön ihop till komprimerad is och vattnet lägger sig ovanpå som svetten på en febersjuk.

Kylan och fukten trycker sig igenom kläderna genom osmos och förvandlar hela mig till en spänd ovilja.

Gränslandet mellan vinter och vår.

Det gör nästan ont.

Synkronisering pågår....

Sitter och laddar ner tokmycket musik på min nya telefon och nostalgin flödar.

Nedan ger jag exempel några av artisterna som numera finns att tillgå i min egna lilla musikvärld.

Hur ska jag nu förklara det här?

Något av det mest fascinerande med att få barn är att se sig själv och sin partner i de små barnansiktena och gesterna. Gustaf och Axel är i olika vinklar väldigt lika både mig och F, medan Albin däremot ofta har lämnat oss lite frågande om vem han egentligen liknar.

Så idag kom jag på det.....

Oooooops!

Modebloggen

Efter ett evinnerligt tjatande om OS och norrmän och vinter och f-n vet allt ska jag tillfälligt lägga om spår och satsa på modebloggande ett tag.

Jag ska ju som bekant börja jobba snart och i och med detta måste ju en helt ny garderob införskaffas att visa upp klockan sex varje morgon på bussen mot Slussen.

Jag har varit inne lite på att satsa på Dior denna säsong.....

Vad tror ni om denna lilla enkla historia?

Eller denna de morgnar som det är lite mer kylslaget?

Dessa skor från Manolo Blahnik passar kanske till och med att ha på jobbet?

Det är taget!

Och för övrigt...

.... lovar jag att det räcker med inlägg om OS nu!

Partygirls

Det har varit en del rabalder om damhockeyns berättigande i OS eller ej under dessa OS-veckor. Och jag kan väl bara stämma in i skeptikernas klagokör.

Jag försökte titta på Sveriges bronsmatch igår men klarade helt enkelt inte av det. Både de finska tjejerna och de så kallade damkronorna var så usla att jag helt enkelt inte förmådde titta på eländet. Slapstick-drattande på ändan, slagskott med missade puckar och målvaktstavlor som ställer Salos Vitryssland-miss för åtta år sedan i ett helt nytt ljus.

Kanada och USA är de enda lag som spelar bra och följaktligen var det mellan dem guldstriden stod. Nästa OS, om damhockeyn får finnas kvar, kan det väl räcka med att spela en final mellan just dessa lag? Och bespara alla andra deras självpåtagna förnedring.

Men säga vad man vill om damhockeyns varande eller icke. Parta kan de iallafall! You go girls!!!!

( Bilder från svt.se)

Ibland behövs inga ord....

Att bära ett gigantiskt hundhuvud

Det är väldigt mycket om vintern överallt. I var mans mun och tidning formuleras orden snö, kyla och skandal.

Vinter, vinter. Snömängden, kylan, ihärdigheten och var allt vatten ska ta vägen när de vita massorna gråter ner hela sin existens. Man läser om kraschade sporthallstak, inställd kollektivtrafik och grönklädda beväringar som skottar fram tågräls i ett månlandskap sällan skådat.

Någon måste hängas. Vem ska vi ta? SJ? Hm, ett företag kan man ju inte hänga....
Infrastrukturministern? Ja, det låter bra. Men vem f-n är det? Åsa Torstensson, jaha.
Nä, det är ju inget roligt. Det måste vara någon mer känd....
Så idag; som ett brev på den den desimerade posten kom svaret:

Bengt-Åke Gustafsson!!

Häng häng häng!!

Ikväll kör vi igen!!!

Vart fjärde år blir jag en sportfåne utan dess like. Ja, från soffan alltså.

Brynjan åker på, byxorna glider ner och blottar stjärtklykan på ett norrländskt vis och kepsen med de viftande blågula armarna sitter som gjuten över det otvättade håret. Sportklyschorna haglar ur min chipsspottande mun och hade det inte varit för mina moderliga obligationer hade jag levt efter Vancouvertid vid det här laget.

Heja heja!!

Ovanstående beskrivning av mitt "OS-jag" må vara till en viss del överdrivet, men fråga min man och han kommer bara att sucka djupt.

Ingen sport är för ointressant för att förbise. I gårkväll när F sömndrucket kom upp för stänga av TV:n, vilken han trodde att "någon glömt stänga av", fann han mig sittandes uppkrupen i soffhörnet ilsket utbasunerandes med blottade tänder:

"-Stäng av TV:n och du är dödens lammunge!!!"

"-Herregud Karin!!! Är du uppe än?" svarande han chockat efter att han insett att det var jag och inte en inbrottstjuv som satt där i mörkret enbart upplyst av TV:ns vintervita skidbackar.

"- Det är faktiskt åttondelsfinaler i Ski-Cross nu! Antingen är du tyst eller så går du och lägger dig igen...", fräste jag ilsket.

Varpå F lommade tillbaka in i sängkammaren och det sista jag hörde där inifrån var ett mumlande om att "någon behöver söka hjälp" och att "tur att det snart är slut".

Jag vet inte vad han menade.....

Ikväll är det herrstafett!!! *vift vift med plyschnävar*.

Ett gott samvete

Jag hatar Lidl. Hatar. Allt från klorlukten till det urusla sortimentet. De plastiga sneakersarna och flugsmällarna. Hatar verkligen.

"-Billigt!" säger ni.

"-My ass", säger jag....

Det finns en skillnad mellan prislapp och pris och jag ska förklara vad jag menar.

All produktion kostar och långa transporter borde ju vara ett tämligen enkelt sätt att dra iväg sina kostnader på. Eller hur? Men hur kan det då komma sig att fläskfiléer producerade i Tyskland, kycklingar från Danmark och oxfiléer från Brasilien kostar hälften av det svenska KRAV-märkta? Och ägg? En hel platta till priset av vad ett sex-pack Svenska Kravisar kostar. En gåta? Ja. En svår gåta? Nej.

Att föda upp, sköta och avliva djur på ett etiskt försvarbart sätt kostar en hel del. Tråkigt nog. Men hur folk kan blunda för detta faktum, bara för att spara in några kronor på de frysta kycklingfiléerna, det är för mig det riktigt stora gåtan.

Jag är sedan många år medlem i "Djurens rätt". Det är en organisation som kämpar för att förbättra djurens villkor i Sverige, men även till en viss del utanför landets gränser.

"- Va? Är du med där?" tänker nog många när de läser detta.

Okej, jag är väl kanske inte urtypen av en "djurens rätt"-medlem direkt. För det första är jag ju inte ens vegetarian och många av er har säkert lite svårt att se mig svartmaskerad med en gatsten i ena handen och en frisläppt mink i den andra agiterat skrikandes:

"-Ropen ska skalla; Tofu åt alla!!!"

Och, allvarligt talat, det har jag också. Jag är inte den kaftanklädda, surdegsbakande eller linsgrytekokande typen.

Men jag älskar djur. Och jag ser att deras liv också har ett värde.

Vi människor äter kött, inget mer om det. Men jag anser att vi faktiskt måste vara beredda att pröjsa lite för att de levande varelser vi väljer att föda upp enkom för att döda, ska få ha rätt till ett drägligt liv och en smärtfri död.

Många tror att KRAV enbart handlar om gott kött. Men för mig handlar KRAV om samvete.

Ett gott samvete.

En tankeställare

Min väska försvann idag. Snodd. Mitt på blanka dagen.

Panik.

Efter en mycket trevlig lunch med mycket gamla vänner gjorde jag den fasansfulla upptäckten. Min väska, BORTA!

Allt bakgrundsljud försvann och synfältet krympte ihop till en tunnel utan ljus. För några sekunder stod jag bara där som en raderad hårddisk med släckt skärm och gapade.

En av vännerna intygade att hon sett mig ta väskan med från bordet där vi suttit så förmodligen var det när jag kramade om en annan vän som den icke levnadsberättigade väsktjuvsjäveln var framme och passade på.

Panik.

Titta hit, titta dit

Vad faan gör jag?

Upp med mobilen som tack och lov låg i fickan. Sök på kontakter..... Spärra korten, fort!!!!

Faaan, hade jag inte lagt in dom numren?

Språngmarch genom Forum mot SEB för spärrning av kort nr 1.

Empatisk tjej i kassan på SEB:

"- Jag behöver ditt leg för att kunna spärra kortet!"

"- Jaha ja. Men hade jag haft det kvar hade jag ju knappast stått här för att försöka spärra visakortet. Leget låg ju också i väskjäveln..."

"- Mmmm (lägger huvudet på sned, rynkar de välplockade ögonbrynen och ler). Jag förstååååår."

Mobilen ringer. Jag känner inte igen numret. Jag svarar:

"- Karin?!!!!!"

" - Hej. Saknar du möjligen en väska? hörs en ljuv stämma.

"- OM JAG GÖÖÖÖÖÖR!!!!! "

Tjejen hade hittat den slängd i ett hörn och vid en genomgång fann jag att otroligt nog ingenting saknades. Ja, kontanter förstås, men det gjorde det innan också så det blev inget byte alls för Ville Vessla och hans kumpaner. Korten var kvar och framförallt själva väskan.

Sitter nu och funderar över hur en normalt funtad människa kan gå omkring med handväska som kostar över 10000 spänn slängd över axeln. Eller det gör nog inte normalt funtade människor. Det är bara vi med kålrötter balanserandes mellan våra axlar som ger oss på sådana saker.

Nej, nu får det faaan vara slut med det.

Hej då, Louis Vuitton!Välkommen, mitt nya liv!!!

Heja Pappa!

F håller i dagarna, på bästa Hellner-manér, på med sin träning och uppladdning inför Vasaloppet om några veckor. Varv efter varv körs i de stundtals helt översnöade spåren och de senaste veckorna har hans vokabulär utökats med begrepp som t ex "Stålsickling", "bakhalt" och "Gainomax" ("bananas are for monkeys").

Här hemma i värmen laddar vi på mer klassiskt sätt med den av tradition ständige Vasaloppsföljeslagaren "Blåbärssoppa".


Hepp hepp hepp!!!!

Personalize funny videos and birthday eCards at JibJab!