Att vara sex år är rätt så jobbigt. Eller, alltså, jag minns inte. Men om man ser på min mellankille verkar det sannerligen som att det är det.
I skolan är man stor. Och tuff. Skrattar år allt, inga bekymmer, allt är så toppen.
Sedan nalkas kvällen, lamporna släcks en efter en och volymen på tv:n sänks. Plötsligt kommer de troll man hörde om i sagan tillbaka, ormen som fröken talade om i klassrummet ringlar sig under sängen och häxorna som det lästes om i skolan för några veckor sedan står nu och trycker sina vårtiga näsor mot det svarta fönstret med bara en löjlig rullgardin som skydd.
Klart som tusan att man inte kan sova.
I flera månader nu, har den i skolan så kaxige lille mannen sovit mellan mig och maken. Ofta har han inte somnat när vi kommit för att lägga oss och oavsett hur vi bedyrat att vi varken har kobror eller troll under sängen är det som han inte riktigt litar på oss.
"-Det är klart ni säger så! Ni VET ju inte!"
Om och om igen försöker vi förklara att häxor och troll är fantasiskapelser utan skuggor i det verkliga livet. På låtsas. Och han säger att han förstår, dagtid skrattar han till och med åt det. Ända tills det mörknar och han åter hör hur trollen står vid ytterdörren och knackar på med sina träpåkar.
Ormarna kan man ju inte ens försöka förklara bort. Det finns ju där ute och är ju faktiskt, om än kanske inte här i Sverige, potentiellt farliga.
Istället för att förklara bort, utan mer för att avdramatisera ormen som väsen for jag, mamma och Flabbe idag för att klappa på Snoddas på Skansen. Lite KBT-tänk sådär.
Gick väl sådär... Han tokvägrade att ta på ormen hur mycket jag och den ömma mormodern än gullade med den lilla boaormen. Men nu har han iallafall sett en riktig orm på nära håll. Utan att vare sig blivit biten eller ihjälkramad. Alltid något.
Fast.
Albins egna ormar, häxor och troll, de som lever sitt egna liv där inne i det blonda huvudet, de rår nog jag inte över. De måste nog han själv bekämpa, med tiden. Utan vår hjälp.
Eller Snoddas, för den delen...
