Världens vackraste häst

Fake news?

Kommer ni ihåg när man förr brukade skämta om sanningshalten i kvällstidningarna?
Om någon berättade något som verkade helt osannolikt fick den ofta kommentaren;

-"Har du läst det i Aftonbladet eller?"

Nu kan man nästan med ett romantiskt skimmer i blicken tänka tillbaka på den tiden...

Ta Facebook till exempel. Facebook har som affärsidé att fylla folks flöden med det som intresserar dem mest. Och det är väl fine så länge det handlar om svamprecept, hästtäcken och elmoppar.

Mitt flöde är till exempel tämligen enahanda. Hästar, djurrätt, miljö, trädgård, barnmorskegrejer osv. Inte blir det mer varierat av att jag dessutom valt att aktivt slutat följa en del av mina FB-vänner som har oskicket att dela diverse artiklar om muslimska massvåldtäkter på förskolor, halal-kött på äldreboenden och slöjtvång under midsommarfirande.

Jag är helt enkelt trött på att göra mig osams med folk och har då istället valt att inte behöva se skiten. Simple as that.

Det skrämmande med dessa Facebook-algoritmer är ju att vi alla tillslut bara matas med åsikter vi redan har, och förlorar in-put från den andra sidan så att säga. Vi blir alla matade med (de för oss) rätta tankarna och åsikterna och invaggas i att tro att det är hela sanningen.
Allt annat är Fake news...

De sk Sverigevännerna företrädda av SD-are i riksdagen, talar ju ofta om vänsterliberal gammelmedia med förakt och väljer istället att visa på sina artiklar från obskyra web-sidor såsom "avpixlat", "inte rasist men" osv. Kommer någon med statistik som  motbevisar det de säger avfärdas det som vänstervinklat och gärna med tillägg såsom batikhäxa och något härligt mustigt könsord, gärna företrädesvis av den kvinnliga sorten.

Men, efter att ha blivit kallad så som ovan beskrivet flertalet gånger så väljer jag nu mer att mer sällan ge mig in i kommentatorsfälten. Blev för något år sedan kallad socialist-f***a i en grupp med det tillsynes neutralt klingande namnet "Aktuella händelser i Nacka" på Facebook. Och detta bara för att jag försvarade att kommunen köpte bostadsrätter till de nyanlända flyktingarna 2015. Bostadsrätter som förövrigt nu är sålda igen med miljonvinster till Nacka kommuns invånare. Detta vara alltså en socialistisk handling.

Jag har förövrigt inte röstat rött i hela mitt liv.

Med vänlig hälsning
/
Socialist-F***a

Info fr FN´s klimatpanel

Hittade detta lilla inlägg på SVT idag som berör en del av det jag skrev om igår....

https://www.svt.se/nyheter/de-tre-viktigaste-punkterna-fran-ipcc-rapporten?fbclid=IwAR0wc-z4zzfG3k0U9ci7mJ61jAprFkxaGxmKCJKR1CgDkxNTNVrDr05kzZ8

Mitt sätt att se saken

I höst sticker Greta till de amerikanska kontinenterna för att på plats kunna manifestera sin position som klimatkrisens galjonsfigur. Övriga deltagare till de olika konferenserna flyger förstås och merparten dessutom i egna eller chartrade privatplan.

För detta hånas nu Greta. Så klart.

Greta provocerar. Av någon anledning i första hand av högermänniskor och i synnerhet Sverigedemokrater, vad det verkar. Företrädesvis medelålders män, samma män som av egenmäktigt införskaffad hävd och rätt minsann tänker grilla trots grillförbud, ej tar bort snön från biltaket och parkerar lite hur som helst då de minsann betalar skatt. Ja, ni vet precis vilka jag menar.

Jag känner inte Greta, förstås, men jag är övertygad om att även hon inser (hon är ju faktiskt jäkligt smart har jag läst) att alla INTE kan ta segelbåt till Amerikatt osv. Men hon, som ändå initierade fredagsstrejkerna som kom att bli ett världsomspännande nätverk, är ett lysande exempel på att marknadsföra ett problem.

Vi kan inte flyga 2-3 ggr om året bara för att vi behöver sol och miljöombyte.

Varför fortsätter då en del att leva som det vore 1999?

Nr 1: Flygandet:
Charter på sommaren till medelhavet, Asien på vintern, en liten tur till alperna och kanske en weekend i London med tjejerna. Mysigt.
Och ursäkterna?
Flygen går ju ändå? Ja, för att ni envisas med att köpa biljetterna. 
Men den och den flyger ju? Ja, för att de är dumma i huvudet. Börja med dig själv.
Men alltså jag behöver verkligen solen? Buhu. Flytta dit då...

Vi behöver återgå till att se resande så som det en gång var. Efterlängtat, sällan förekommande och i så långt det går utan flyg.

Nr 2: Köttätandet:
Samtliga klimatforskare är rörande överens om att köttindustrin idag är en större bov än flygandet gällande växthusgaser. Världen kan inte se på när regnskogen skövlas för att ge jordbruksmarker till att odla sojaprodukter till den enorma köttindustrin världen över. Det går inte.

Själv blev jag vegetarian av etiska skäl då jag som storstadsbo är tämligen utlämnad till att handla kött producerat i rena köttfabriker (ja även ekologiskt svenskt kött går bort för mig). Ni som jagar eller föder upp egna djur som slaktas på gården, fine, det kan jag verkligen acceptera. Dock ej äta, då jag numer ej klarar av att känna lukten av vare sig kött eller rå kyckling.

Även här tror jag att vi behöver återgå till hur man åt kött förr i tiden. Dvs ibland, sällan och dessutom lära sig att äta allt på djuret. Lever, njure, penis, hjärna. Ni kan få min del också. Varsågoda. 
Och är ni sugna på vilt har jag ett tiotal rådjur på min tomt, just help yourself....

Nr 3:
Användandet av fossila bränslen måste minskas ner till noll. Och minskningen måste börja NU.
Men hur ska detta gå till? Inte vet jag.
Att köra elbil i Europa där den mesta elen fortfarande tillverkas av kolkraftverk är ju knappast en hållbar lösning. Här i Sverige kan man köpa grön el så här borde det ju funka i större utsträckning.
Men för oss miljöbovar som harvar runt med hästsläp på vägarna finns dessvärre idag bara en enda bilmodell som klarar ett normalstort hästsläp, nämligen Teslas största värstingmodell. Ska skriva till en miljöpartist och höra om man kan få ett Teslabidrag. Elcykel gick ju bra. Ett tag.

Men Greta då? Ja, hon lämnar nog inte många klimatavtryck här på jorden. Hon är 16 år och ser världen i svart och vitt.
Så som en sann revolutionär bör göra.

Och kanske är hon liksom där för oss att jämföra oss med.
Vi ska inte jämföra oss med Trump, Blondinbella eller grannarna som åker till Thailand varje år.

Att tänka till innan vi handlar, "What would Greta do"?

Long time, no see

Herregud.
Inte bara dateringen i det senaste inlägget talar för hur länge sedan jag var här inne och skrev.
Årtalet är väl det lilla i sammanhanget.
Nä, det är på bilderna man inser hur fort tiden går och hur livet liksom rasar på i ett tempo som får en att hisna.


Barnen...
10 på Yngste idag, 14 på Mellan om bara några veckor och konstigast av allt; Stor fyller 16 i augusti.
Min lille Stor. Och till hösten blir det gymnasium för honom med allt vad det innebär.


Om två år är det TRETTIO år sedan jag tog studenten....


Min intention är iallafall att börja skriva här inne igen så smått.
Jag har försökt så många gånger att skriva dagbok, säkert ett tjugotal gånger genom åren, men det håller aldrig. Kanske är det för att jag, även om jag skriver enbart för min egen skull, ändå är en liten excentriker och vill ha en liten publik för mina funderingar. Jag tror, lite pinsamt nog, att det faktiskt kan vara så. Lite som tänket med, "det är ju ingen idé att ta livet av sig om man inte får höra talen på begravningen efteråt" liksom.
Kanske.


Vi får väl se om jag ka uppbringa lite tankekraft och tid denna gång...
I´ll make it a try.....

Je suis Charlie

Senaste veckans händelser i Paris med omnejd har verkligen skakat om världen. Egentligen borde ju mänskligheten vara tämligen luttrad vad gäller den enskilda människans förmåga till jävelskap, men ändå.

Kanske är det ändå lite hoppfullt att vi, den stora massan, fortfarande chockas när sånt här händer. Att vi ändå ser det som ofattbart och oväntat.  Och detta trots Förintelsen, Hiroshima och Utöya. Med mycket mera.

Är det religionens fel?

Religiösa fundamentalister som tolkat sin heliga skrift på ett sätt som passar dem och kan då applicera den fattigdom och orättvisa de utsätts för till de andras fel. De otrognas, de ännu inte upplysta. Med en världsbild som i många fall sträcker sig till de närmsta grannbyarna och med sin heliga skrift enda informationskanal säger sig självt att det är lätt att bli lite onyanserad i sitt förhållningssätt.

Titta bara på bibelbältet i amerikanska södern med deras vapenromantik eller varför inte i Knutby.

Men att skylla på religionen?

Alla världsreligioner talar om kärlek och tolerans. Det är bara det att ett fåtal av dess utövare har en tendens att hitta lite egna vägar och tolkningar. De freestylar fram en egen religion för att sedan tala om den som den rätta vägen.

Så vore det då bättre med en värld utan religion?

Idag, några dagar efter att tre extremister fått för sig att skjuta ihjäl en massa tecknare för att de tecknat nidbilder av deras profet, kan man givetvis tänka just så. Och när man tänker på konflikten mellan Israel och Palestina eller Nordirlands eviga konflikt mellan katoliker och protestanter.
Då vore det ju enkelt (eller hur?) att bara radera alla religösa tankar och teser och sedan vore världen en big happy place.

Men frågan är ju då om konflikten inte varit densamma, men kanske bara med andra incitament.
Här i världen har det ju visat sig att vi har så ofantligt mycket annat viktigt att bråka om.
Makt, naturrikedomar, mat, hudfärg, bilar i sandlådan, kön, vem var här först?, fotboll och andel godisbitar i respektive godispåse.

Jag vet inte vad det är för fel på oss egentligen.....

Fasbyte

Lika mysigt som när tomteparaden belägrar hemmet i mitten på december med sin rödmurrighet, minst lika härligt är det när tåget tar sin returbiljett ut i förrådet igen och endast barren vid golvlisterna kan påminna oss om den jul som i en ögonblinkning for förbi. Barren, som likt tomtefars tårar, pryder dolda golvskrymslen ända fram till midsommar och som alltid; en liten kvarglömd Nisse i ett fönster någonstans. Detta är en tradition, och den lär inte brytas i år heller.

Men fräschheten och känslan som uppstår när den kvalmiga hyacintdoften vädrats ut, när pepparkaksburken diskats ur och när den kvarvarande skinkan på ca 2 kilo slutligen kastats, är inget annat än underbar.

Fast ser det inte lite tomt ut?

Jag är verkligen en rätt så tråkig människa när det kommer till förutsägbarheten i mina känslostormar. De är så...... årstidsbundna.

Innan jul så kan det inte bli murrigt nog. Granris, tallris, blåbärsris, röda band ska viras, ljus ska tändas i varenda rum och den som tänder en taklampa i min julebubbla kan räkna med vrede.

Men sen vips vaps är julen slut och jag formligen kräks på allt som är rött, grönt eller guldigt. Komposten fylls med diverse barriga grenar, hyacinter och prunkande julstjärnor som trots sin frodighet får möta sina sista dagar som frostskadade på sunkig hög av förmultnande löv och grenar. Och granen, den stackaren, kan räkna med först en köldknäpp i sina friska (?) och kvarvarande barr för att senare under vårkanten smekas av helvetets skärseldar i majbrasan på tomten.

No mercy.

Och nu, efter denna exodus av jul, hamnar jag som alltid i en helt annan sinnesstämning. Jag vill nog kalla den "Inredningsfasen" men min man kallar den nog dessvärre "Inredningsfasan".

"-Ser det inte lite tomt ut det där hörnet?"
"- Den där soffan ser ju verkligen för sorglig ut i det här ljuset, inte sant?"

Frågor som aldrig får några svar.

Detta års "Inredningsfas" har inletts med ett sug efter ett skåp att ha i matrummet. Efter googlande, Blocketsurfande och ständig uppkoppling mot auktionssajter hade jag börjat ge upp när jag av en slump (eller hur?) hamnade på Svensk Tenns hemsida. Och där fanns det. Skåpet. The skåp of my dreams.

Eller först, alltså. Tills jag såg priset. 

Ärligt talat, hur dyrt kan ett skåp bli. Okej, det är handgjort. So far so good. Okej, det är säkert fint träslag och ja, det är Josef Frank som designat. Men, ändå. Ett skåp är ett skåp....

Ja, vad kostar det då? Joho, serru, 64000:-. Alltså, sextiofyraTUSEN!!!

Jag pallar inte.

Fatta vad mycket roligare man kan ha för dom pengarna än.... ett skåp.

Nej, jag drar till Myrornas i veckan. Och köper en trisslott på vägen.

Gott nytt år

Jaha ja.

Då var det nytt år igen.

Tur att nyårsdagen sällan är signifikativ för hur resten av åter skall te sig. Jag menar, vem är egentligen i sitt esse, denna bakfyllans dag. Pizzabagarnas pensionsförsäkringsdag.

Men min första dag på det nya året tar nog priset som numero uno bland nyårsdags-pissmåendenas tio i topp.

Förkyld, hostandes och febrig sittandes på akutmottagningen på St Eriks sjukhus tandläkarmottagning med en tandvärk som troligen gjort självaste Ernst Kirchsteiger suicidal. Efter tio timmars väntan i det karga väntrummet (okej, det var nog bara en timme, men känslan var tio. Kanske tjugo) fick jag stiga in och sätta mig i stolen för ca en timmes borrande, stickande och blodspottande. Rotfyllning. Och det är fan inte klart än. Två till besök behövs innan tandläkaren är nöjd och stadd vid en avseende större kassa än innan.

Mår bättre nu. Mindre suicidal och kan faktiskt se att året redan blivit bättre. Och då innebär förbättringen de facto egentligen bara feberfrihet och avsaknad av tandvärk. Så man kan väl säga att kraven för ett värdig liv sänkts en aning.

Sverigekollektivet

Hej.

Det var ett tag sen. Över ett år faktiskt. Men vem bryr sig.

Läste DN idag och blev upprörd (som vanligt) då jag läste Niklas Orrenius undersökning om Sverigedemokraternas ideologi.

Politik har verkligen blivit ett hett diskussionsämne denna höst. Röster höjs mot Sverigedemokraternas fascism och vi alla undrar vem i helvete som röstade så förbannat fel. Vi blundar för den statistik som borde hinta oss om att det de fakto finns Sverigedemokrater mitt i bland oss. Hela tiden. På jobbet, i tjejgänget och, gud förbjude, till och med i familjen.

Jag tänker på Erik Almqvists fylleutfall mot Soran Ismail i järnrörsdebaklet där han hävdade att detta inte var Sorans land. Det får mig att fundera över vems landet egentligen är. Vad menar har egentligen? För även om karln hävdar att det var ett uttalande gjort under alkoholens påverkan, så är det väl ingen som tror att han inte menade just det. Sverige är inte Sorans land.

Vems är då landet? Mitt? Jag är född här av svenskfödda och blekfisiga föräldrar. Jag firar jul och kan nationalsången utantill. Men nånting säger mig att jag troligen har mer gemensamt med Soran än Jimmie.

Det känns som Sverigedemokraterna talar om ett kollektiv, ett Sverige, som om det vore en institution med monumentala egenskaper hos oss som är födda här av svenne-föräldrar.

Sverige-kollektivet.

Jag vet bara att jag är medlem där. Tillsammans med dem. Sverigedemokraterna.

Men jag är också medlem i Stockholmskollektivet. Och för att hårdra det ytterligare; Kummelnäskollektivet.

Jag är också medlem i kvinnokollektivet (faktiskt även där tillsammans m Jimmie Åkessons fru), 42-åringskollektivet (hej hej Elvis som dog just så gammal) och hundälskarkollektivet (tidigare medlem: Adolf Hitler).

Vad jag menar är att ett kollektiv är bara en löst sammansatt hop människor vilka med största sannolikhet inte har speciellt mycket gemensamt.


Citerar här Dilsa Demirbag-Stens krönika från dagens DN:

"För en liberal är individens frihet värd strid. Varje gång ett kollektiv gör anspråk på att organisera det gemensamma bör en liberal fundera över hur det påverkar den enskilda människans frihet och rätt att söka lycka."

Huvudet på spiken.

Just därför skulle jag aldrig kunna bli Sveriedemokrat.  Eller socialist för den delen.

Ett inlägg utan mening

Hemma från jobbet med en huvudvärk från helvetet.

Om begreppet "Man mår som man förtjänar" innehåller någon som helst sanning så vill jag härmed be alla om ursäkt för allt jag gjort.
Jag vill dock ändå belysa det tveksamma i att ställa mig som ansvarig för det andra världskriget, då jag de facto, ännu ej var född.

Men, hur som helst, idag är bättre än i går och med den progressen bör alltså morgondagen vara än lite bättre.

Idag har jag lämnat sängen, om än bara för en stund. Med en pannlob som sakta dilaterar mitt skallben sitter jag och uppdaterar mig om vad som hänt det senaste dygnet då jag varit fjättrad i mitt mörka rum.
Inte ett smack, vad det visar sig, även om jag misstänker att min gode vän Obama skulle ha en del att inflika i det påståendet.

Kollar ut genom fönstret i stället.

Jag ser att grannen har tagit upp båten. Bra där! 

Vi har inte tagit upp vår båt, vilket till viss del dock kan bero på att vi inte har någon. Att jag säger till viss del (trots att detta faktum borde vara nog) är att jag menar att om vi nu hade haft en båt är nog sannolikheten väldigt stor att den fortfarande skulle ligga och guppa i det iskalla vattnet nere vid Kummelnäs varv. Måste nog ändå säga att avsaknaden av båt känns betydligt lättare idag, än vad den gjorde i juli. Markant.

Nä, nu blir det nog sängen igen. Trevlig helg!

Jag vill inte köpa Viagra i dag heller

Vi har sedan ett par år en sån där skylt på vår brevlåda som förkunnar "Ingen Reklam, Tack!". En liten miljömedveten åtgärd då jag insåg att packarna med reklamutskick oftast gick helt ogenomtittade direkt ner i återvinningskassen. Kanske en liten och tämligen tafatt åtgärd för miljön men nu slipper i allafall jag åka med skiten till återvinningscentralen. En gång i veckan där räcker gott.

Och reklam det kommer man ju inte undan ändå. TV-reklam, banners och pop-up-helveten på diverse hemsidor ser till att ingen någonsin kan komma undan lansering av nya produkter. Ska du titta på ett inslag på tv4-play måste du först ta del av viktig samhällsinformation såsom att man kan åka till Thailand för under 8 lakan eller att om man absolut inte har råd med ett lån någonstans står Bluestep redo att sänka dig ytterligare ner mot ruinens brant.

Och det j-vligaste är ju att man sitter där och tittar på det. Ilskan har liksom konverterats över till en slags apati.
- "Det är ingen idé att göra motstånd. Jag spelar död istället!"

Jag vet, jag VEEEET, att det är reklamen som betalar mycket av det vi ser på TV och internet. Men det betyder ju inte nödvändigtvis att man behöver uppskatta eländet.

Sedan några månader har jag dessutom blivit fullständigt bombarderad av spam-mejl på mitt privata mejl-konto. Och det lite lustiga (?) i sammanhanget är att nästan samtliga mejl rör potenshöjande läkemedel. För män. Ja, typ Viagra, alltså.

Vad som gör att alla dessa distributörer från när och fjärran har fått för sig att jag är en sådan storkonsument av dessa produkter, det har jag verkligen ingen aning om. Ni tror säkert att jag överdriver, men jag ska be att få tala om att i min Spam-korg hade jag idag, bara sedan igår, fått in 29 stycken reklamutskick angående diverse lust- och potenshöjande läkemedel för MÄN.

En vän föreslog att sådana här mejl kanske skickas ut till såna som googlat på ämnet.....

Då vill jag bara här och nu fullkomligt basunera ut att jag har inte googlat på ämnet. Jag är inte intresserad av små blåa piller som får Hugh Hefner-gubbar att känna sig som 18 igen.

Kan man skriva till någon och klaga?! 

Mr Google?

Semestern är slut, så också sommaren

Gårdagens regn var så massivt i sin skepnad att man inte kan likna det vid annat än en ridå. En tjock mörkröd ridå med guldfrans längst ner som med all önskvärd eller icke önskvärd tydlighet visade att "nu är showen över". Sommaren är slut.

Kan hända att om vi ropar "Da Capo" tillräckligt högt och tillräckligt många gånger att solen orkar titta ut mellan de tjocka draperierna för att dra en trudelutt till. Kanske till och med en av sina största hits. Men showen ÄR slut, det är oåterkalleligt.

Det känns så tydligt i luften att det har hänt något. Det är som att den varma, snälla och lite klibbiga luften bytts ut mot en friskare lite elakare kusin som bara genom en fingerknäppning. Känslan är som om någon kommit och ryckt av en det morgonmys-varma täcket och samtidigt öppnat fönstret på vid gavel.

"- GOD MORGON!!!!!!!"

"- Men jaaaaa, jag höööör! Du behöver inte skrika. Jag vet att semestern är över. Och sommaren."

Brrrr....

"- Kan vi inte bara få snooza lite. Fem minuter? Eller en vecka?"

Snälla.

Semestern är slut, inte läsandet

Jag är en periodare.

Det kan gå månader utan att jag känner något som helst sug.  Ibland ger jag mig på det ändå, utan sug, vilket brukar resultera i ett dåligt samvete som ligger och samlar damm på nattduksbordet.

Läsning av böcker.

Finns det något härligare (eller, det är ju klart att det gör) än att vara så uppslukad av en bok så man längtar hem till den, man kan liksom inte läsa fort nog, trots att man vet och anar den tomhet och nästan sorg som uppstår när boken väl är utläst?

Denna sommar har jag nästan läst maniskt. Mestadels deckare, men en och annan så kallad klassiker har plöjts igenom, som sig bör på sommaren. Varje gång jag har börjat på en bok har min mani drivit mig till bokhandeln för att bunkra upp med fler. Tanken på att sitta och läsa en bok utan att veta vad jag ska sätta händer och tankar i härnäst har drivit mig ut för att proviantera.

En del böcker har varit bra, en del rent bedrövliga och så här på slutet av mitt läsarskov börjar jag faktiskt blanda ihop intrigerna.
Jag kan komma på mig själv mitt i läsningen med att undra var den där ynglingen "Danny Shaw" blev av, bara för att några minuter senare inse att han var ju med i den förra boken och dessutom strypt. Kommisarie Banks blandas i hop med Lynley och tillslut känner jag att jag är glad att jag iallafall vet att böckerna utspelar sig i England. Det gör nämligen alla.

Fjällbacka, Sandhamn och Gotland har jag betat av för länge sedan.

Mitt nuvarande stasch

Semestern är slut, inte sommaren

I dag är den sista dagen....

Semestern kom och gick som en avlöning och nu sitter jag här pank som en kyrkråtta.

Eller inte riktigt. Jag sitter som en bankdirektör med en väntande bonus i form av en Turkietsemester i september på fickan.

Så jag klagar inte.

Inte alls faktiskt.

Jag har haft sol i stort sett vareviga dag under samtliga veckor och känner mig, gud förbjude, rätt så less på att bada och lalla omkring. Framförallt är jag överj-vligt less på allt vad matlagning heter, grillat i synnerhet.

Jag känner mig så ofattbart otacksam över att tiotals liter med jordgubbar har fått förmultna i landet, att jag låter barnen spela TV-spel inne i sina överhettade sovrum och att jag de facto sitter här inne och skriver, inte ute på vår vackra altan under klarblå himmel och fågelkvitter.

Men jag är less. Eller som jag väljer att se det; nöjd.

Jag har farit runt och hälsat på släkt, ridit, varit på landet, badat, fiskat, gått på grund med båten, grillat upp en mindre koflock, bränt axlar, plockat fästingar från djur och barn, gjort jordgubbssaft och sylt, räddat smådjur från Frasses käftar, varit på loppisar, köpt konst, läst 300 deckare, fullkomligt vänt på dygnet och ömsom bråkat ömsom gosat med mina barn.

Men nu räcker det.

I morgon ringer telefonens alarmklocka klockan 05:20 och trots att jag vet att jag då, i den sekunden, kommer att vilja dementera allt det jag nu skrivit så vet jag att det kommer att bli skönt att börja jobba igen.

Trots katastroflarm i pressen om överbeläggningar och personalbrist så vet jag att det kommer att bli bra. Jag behöver ju i allafall inte koka makaroner. Bara en sån sak.....

Men kom ihåg en sak: Semestern är slut, inte sommaren.

Lite semesterbilder:

Cowboy-Frasse

När vi flyttade in här i nyhuset för ca ett år sedan upptäckte undertecknad omgående att huset var utrustat med en kattlucka i tvättstugan. En dragig och i vinden ivrigt flaxande lucka som de tidigare ägarna försökt isolera på ett "Arge snickaren-offer"-aktigt sätt med ett röd lammullscardigan av okänt märke. Inte nämnvärt snyggt men ur isoleringssynpunkt faktiskt helt funktionellt.

Nu när Frasse blivit tonåring och alltmer börjar anse att matte och hussarna är töntar som inte fattar någonting och mer och mer vill hänga med polarna började jag inse att lammullscardiganen nog gjort sitt och att man kanske istället skulle ta och införskaffa en lite mer isolerad och mindre flaxande lucka.

Tänkt, sagt och gjort så införskaffades en ny Rolls Royce-variant som enligt den ivrigt tuggummituggande knappt postpubertala expediten var, citat:

"- Asa-bra". Det blåser typ inte...... alls. Typ".

Efter de dräpande försäljningsargumenten gick jag hem en tussing fattigare, slängde påsen med dess fantastiska innehåll framför min, tidvis av sin hustru så hårtprövade, make och sa:

"- Här har du att lite fixelifixa med i helgen. Asså jag jobbar ju och så.... Å du är ju man å så. Händig, typ."

Kanske hade inflytandet från djuraffärsexpeditens försäljningstaktik gett mig övertalningskrafter som sällan skådats, för maken bara nickade lite och lade ner påsen från den uppslagna tidningen som han just var i full färd med att försöka läsa, och lade den försiktigt på golvet.

Några dagar senare var luckan på plats, Frasse utrustad med magnetnyckeln i sitt halsband och den röda cardiganen evigt förpassad till de stora förbränningsugnarna i Kovik eller var de ligger nuförtiden.

Med kärlek, salami, köttbullar, tvång, kissekissande och diverse kattleksaker har vi nu den senaste månaden kämpat idogt med att få den lille att fatta att luckan är öppningsbar. Vi har visat, nästintill krupit igenom den själva och stundtals haft luckan upptejpad för att locka honom att använda den. Helt fruktlöst.

Fram till för några dagar sedan, vill säga.

Härom natten vaknade jag av hur det väsnades i tvättstugan. Någonstans i den korta stunden mellan skymning och gryning snubblade jag mig upp på stela ben för att undersöka vad som stod på.

"- Säg inte att rådjuren har börjat ta sig in och käka upp mina inne-plantor också..." tänkte jag stilla för mig själv och såg framför mig hur Råger med infällda hovar och nedfilade horn ålade sig in genom den hitintills tämligen onödigt införskaffade kattluckan.

Men döm av min förvåning när jag insåg att det faktiskt var vår egen lille Frasse som knäckt gåtan om luckans funktion. In och ut drog han sig, fram och tillbaka och för varje gång kunde jag i det dunkla ljuset se hur hans blick blev än lite ljusare och leendet lite bredare.

Jag sa ingenting. Jag vill inte störa honom, men när jag stolt tassat med kalla fötter tillbaka till sängen kunde jag inte låta bli att väcka maken.

"- Fredrik, vakna! Vakna! Frasse har knäckt koden! Han går i luckan!!!!

Han bara mumlande något nonchalant och irriterat till svar. Men jag vet, jag VET, att han också är rätt så stolt. Om inte annat glad för att slippa släppa ut den lille jamaren mitt i natten.

Nu, några dagar senare, passerar han luckan lika nonchalant som den värsta cowboysaren i en saloondörr.

"-Howdie folks!"