onsdag 31 oktober 2012
Olle Ljungström
Jag väljer att minnas honom som han var.
När han var min. Och alla andras.
När han var min. Och alla andras.
Då det begav sig:
tisdag 16 oktober 2012
Bromsa!
Ja. Hej igen då.
Livet rullar på med varje hålrum fyllt av något viktigt eller mindre viktigt. Dagarna jobbas igenom, endera på arbetet eller på hemmaplan.
Tick tack tick tack. Klockan går. Dagarna sveps igenom och vips var det höst och snart är det jul.
Vissa av träden har kommit så långt i sin höstekipering att de till och hunnit slänga av sig sina kläder och står redo för att möta vintern spritt språngande.
Själv ligger jag efter. Bristen på värme i somras (jag skyller på den) gör att jag varken fysiskt eller psykiskt har lämnat sensommaren och trots att jag både går klädd i tjock jacka och nyinköpta fodrade jodpuhrs kröks jag ihop som en mask när jag kommer ut i den friska luften.
Det var lättare när man var barn.
Grabbarna är helt inne på höst med allt vad det innebär såsom Halloween, höstmarknader, påbörjade julpyssel och julklappar i slöjden.
För varje år som läggs på känns det som det bara går fortare och fortare.
Glad påsksommar och god julår!
Livet rullar på med varje hålrum fyllt av något viktigt eller mindre viktigt. Dagarna jobbas igenom, endera på arbetet eller på hemmaplan.
Tick tack tick tack. Klockan går. Dagarna sveps igenom och vips var det höst och snart är det jul.
Vissa av träden har kommit så långt i sin höstekipering att de till och hunnit slänga av sig sina kläder och står redo för att möta vintern spritt språngande.
Själv ligger jag efter. Bristen på värme i somras (jag skyller på den) gör att jag varken fysiskt eller psykiskt har lämnat sensommaren och trots att jag både går klädd i tjock jacka och nyinköpta fodrade jodpuhrs kröks jag ihop som en mask när jag kommer ut i den friska luften.
Det var lättare när man var barn.
Grabbarna är helt inne på höst med allt vad det innebär såsom Halloween, höstmarknader, påbörjade julpyssel och julklappar i slöjden.
För varje år som läggs på känns det som det bara går fortare och fortare.
Glad påsksommar och god julår!
onsdag 10 oktober 2012
söndag 12 augusti 2012
Synaps error
Nu har det gått några veckor igen sedan jag skrev och vips är jag där igen.
Med tomhet i blicken och fingrar som står en garde över tangenterna. Markören blinkar och väntar. Och väntar.
Jag menar ju längre tid det gått sedan man skrev, desto mer borde det ju rimligen finnas att skriva om. Eller hur?
Låt oss skylla på det faktum att jag har semester och att jag därmed har skurit ner lite på andelen hjärna som används. Låt oss nu bara hoppas att de oanvända delarna inte gått i nekros under senaste veckorna.
Vissa delar har dock fått jobba mer än andra. Laga mat-delen har vuxit till smått groteska proportioner och Tjat-delen har tagit över en stor del av den del där det logiska tänkandet förut satt.
En vecka semester kvar. Sen gäller det att plocka upp synapserna igen.
Med tomhet i blicken och fingrar som står en garde över tangenterna. Markören blinkar och väntar. Och väntar.
Jag menar ju längre tid det gått sedan man skrev, desto mer borde det ju rimligen finnas att skriva om. Eller hur?
Låt oss skylla på det faktum att jag har semester och att jag därmed har skurit ner lite på andelen hjärna som används. Låt oss nu bara hoppas att de oanvända delarna inte gått i nekros under senaste veckorna.
Vissa delar har dock fått jobba mer än andra. Laga mat-delen har vuxit till smått groteska proportioner och Tjat-delen har tagit över en stor del av den del där det logiska tänkandet förut satt.
En vecka semester kvar. Sen gäller det att plocka upp synapserna igen.
söndag 22 juli 2012
Let me introduce myself: Mamma
Så där ja!
Äntligen semester.
Tänkte att jag skulle ta och lära känna de här grabbarna lite igen.
Familjen.
Äntligen semester.
Tänkte att jag skulle ta och lära känna de här grabbarna lite igen.
Familjen.
fredag 20 juli 2012
Jag och mina kroppsdelar
Efter ett antal misslyckade gym-medlemskap tänkte jag nu försöka mig på en ny giv.
Löpning.
Det borde ju ändå vara den mest smidiga formen av träning. Man behöver inte åka någonstans, det kostar inget och kan utföras på de mest kontroversiella tider på dygnet.
Det finns bara ett aber.
Det är så förbannat tråkigt.
Enformigt.
Men jag ska ge det en chans. På riktigt. Inte ge upp.
Tre gånger har jag varit ute den senaste veckan. Inte långt och inte länge. Passen har väl inneburit en ca 30% löpning och resten framåtlutad håll-gång med blodsmak i munnen. För mig har det alltid varit det värsta; hållen. Långt innan jag blir andfådd och det minsta fuktig utav svett sitter den där som ett knivhugg i sidan. Och detta just vid löpning. Vid Spinning eller annan konditionskrävande aktivitet känner jag aldrig av det. Fan.
En annan sak som jag faktiskt aldrig tidigare känt av då jag sprungit har också kommit till mitt varsevarande.
Rörelsen. Och då inte de självklara rörelser som uppkommer då man förflyttar sig i springande form.
Den andra rörelsen, gravitationsrörelsen, den ofrivilliga rörelsen. De rörelser som liksom talar om att löpningen nog trots allt är en ganska god idé.
Aldrig tidigare har jag så tydligt förnummit hur tung min rumpa känns, hur den liksom rikoschetterar upp och ner med löpstegens rytm och hur egentligen hela hudkostymen tycks hänga löst över mina förtvinade muskler. Till och med ansiktet följer ivrigt med i löpningen och involveras i stegen och jag känner mig som en Basset där jag far fram (nåja) över grusvägarna i grannskapet. Ja, om man bortser från öronen, de sitter i allafall någorlunda fast. Än så länge.
Så vi springer väl vidare. Jag och mina ivrigt påhejande kroppsdelar. Och hållen.
Löpning.
Det borde ju ändå vara den mest smidiga formen av träning. Man behöver inte åka någonstans, det kostar inget och kan utföras på de mest kontroversiella tider på dygnet.
Det finns bara ett aber.
Det är så förbannat tråkigt.
Enformigt.
Men jag ska ge det en chans. På riktigt. Inte ge upp.
Tre gånger har jag varit ute den senaste veckan. Inte långt och inte länge. Passen har väl inneburit en ca 30% löpning och resten framåtlutad håll-gång med blodsmak i munnen. För mig har det alltid varit det värsta; hållen. Långt innan jag blir andfådd och det minsta fuktig utav svett sitter den där som ett knivhugg i sidan. Och detta just vid löpning. Vid Spinning eller annan konditionskrävande aktivitet känner jag aldrig av det. Fan.
En annan sak som jag faktiskt aldrig tidigare känt av då jag sprungit har också kommit till mitt varsevarande.
Rörelsen. Och då inte de självklara rörelser som uppkommer då man förflyttar sig i springande form.
Den andra rörelsen, gravitationsrörelsen, den ofrivilliga rörelsen. De rörelser som liksom talar om att löpningen nog trots allt är en ganska god idé.
Aldrig tidigare har jag så tydligt förnummit hur tung min rumpa känns, hur den liksom rikoschetterar upp och ner med löpstegens rytm och hur egentligen hela hudkostymen tycks hänga löst över mina förtvinade muskler. Till och med ansiktet följer ivrigt med i löpningen och involveras i stegen och jag känner mig som en Basset där jag far fram (nåja) över grusvägarna i grannskapet. Ja, om man bortser från öronen, de sitter i allafall någorlunda fast. Än så länge.
Så vi springer väl vidare. Jag och mina ivrigt påhejande kroppsdelar. Och hållen.
onsdag 18 juli 2012
Nr 684
Detta är mitt 684:e inlägg enligt Blogger. Och de borde väl veta. Själv har jag ingen aning.
När jag startade bloggen 2009 var jag en understimulerad hemmamamma med bara en enda drivkraft. Att få tänka vuxentänk och skriva ned det. Inte egentligen för att någon nödvändigtvis skulle läsa det utan mer för att känna att jag var en människa som hade fler strängar på min lyra än att bära bebisar i och utanför min livmoder.
Och sedan har det liksom fortsatt.
Fast nu utan understimulans, vilket i sig visar sig i att frekvensen av inlägg starkt sinar mellan varven.
Idag är jag ledig, den första dagen utav två, för att till helgen avverka mina tre sista pass innan den ömt efterlängtade semestern tar vid.
28 dagar i lala-land utan landstingspyjamas och skrikande kvinnor. Rain or shine.
Samtidigt som jag sitter här och plinkar på tangenterna tittar jag ut i trädgården på tre kråkor som verkar ha hittat något riktigt spännande fem meter från fönstret. En efter en turas de om att grotta ner sina svarta näbbar i ett litet hål och fiska upp något för att sedan hoppa jämfota en halvmeter åt sidan, mumsa glupskt och låta polaren kliva fram och ta sig en munsbit. Undrar vad de kalasar på. Kanske bäst att inte veta. Musungar?
Om man bortser från dieten så verkar ett kråkliv vara rätt så behagligt egentligen. De bara lallar runt, kraxar utan melodi och tycks leva ett tämligen bekymmersfritt liv utan naturliga fiender och krav. Kanske är det kråka man ska bli i sitt eventuella nästa liv.... Att flyga från trädtopp till trädtopp, störa lite med sin härliga stämma, släppa en skit och framåt eftermiddagen flyga till en korvtjorre och mumsa sig mätt på kasserade halvätna tunnbrödsrullar och krokiga pommes.
Nu gäller det bara att sköta sina kort rätt så att man inte drar nitlotten när nästa livs skepnad ska lottas fram då man slutit sina ögon för sista gången.
Tänk att vakna upp som fästing. Eller slamsugarbils-körare.
God have mercy.
När jag startade bloggen 2009 var jag en understimulerad hemmamamma med bara en enda drivkraft. Att få tänka vuxentänk och skriva ned det. Inte egentligen för att någon nödvändigtvis skulle läsa det utan mer för att känna att jag var en människa som hade fler strängar på min lyra än att bära bebisar i och utanför min livmoder.
Och sedan har det liksom fortsatt.
Fast nu utan understimulans, vilket i sig visar sig i att frekvensen av inlägg starkt sinar mellan varven.
Idag är jag ledig, den första dagen utav två, för att till helgen avverka mina tre sista pass innan den ömt efterlängtade semestern tar vid.
28 dagar i lala-land utan landstingspyjamas och skrikande kvinnor. Rain or shine.
Samtidigt som jag sitter här och plinkar på tangenterna tittar jag ut i trädgården på tre kråkor som verkar ha hittat något riktigt spännande fem meter från fönstret. En efter en turas de om att grotta ner sina svarta näbbar i ett litet hål och fiska upp något för att sedan hoppa jämfota en halvmeter åt sidan, mumsa glupskt och låta polaren kliva fram och ta sig en munsbit. Undrar vad de kalasar på. Kanske bäst att inte veta. Musungar?
Om man bortser från dieten så verkar ett kråkliv vara rätt så behagligt egentligen. De bara lallar runt, kraxar utan melodi och tycks leva ett tämligen bekymmersfritt liv utan naturliga fiender och krav. Kanske är det kråka man ska bli i sitt eventuella nästa liv.... Att flyga från trädtopp till trädtopp, störa lite med sin härliga stämma, släppa en skit och framåt eftermiddagen flyga till en korvtjorre och mumsa sig mätt på kasserade halvätna tunnbrödsrullar och krokiga pommes.
Nu gäller det bara att sköta sina kort rätt så att man inte drar nitlotten när nästa livs skepnad ska lottas fram då man slutit sina ögon för sista gången.
Tänk att vakna upp som fästing. Eller slamsugarbils-körare.
God have mercy.
tisdag 17 juli 2012
Förra sommaren
Nedanstående inlägg skrev jag innan jag gick på semester förra året och då känslan är exakt densamma väljer jag att lägga ut inlägget igen.
Så som livet är. På repeat.
"Tre arbetspass kvar. Och jag vet inte om jag klarar det.
Varför är det så?
Om någon skulle komma till mig och säga att det blivit något fel och min semester blivit senarelagd med låt oss säga en vecka, ja, då skulle jag dö. På fläcken. Rätt upp och ner.
Jag skulle vaporiseras i ett moln av svett och kortslutas av fukten från densamma. Puff och fräääääs.
Var tog hon vägen?
Allt känns jobbigt. Till och med fikarasten.
Jag tror att det är samma fenomen som när man är kissnödig. Ja, kopplingen kan måhända inte vara självklar, men psykologin bakom misstänker jag vara typ densamma.
Ni vet när man ska åka hem från jobbet och så står man där med handen på dörrhantaget och känner plötsligt en förnimmelse av kissnödighet.
Orkar jag gå tillbaka in för att gå på toa? Nä, jag håller mig till jag kommer hem.
Och för varje meter som man nalkas sitt hem känner man hur blåsan tänjs alltmer och när man står och fnipplar med nycklarna vid ytterdörren med kroppen formad som en potatisskruv tänker man:
Jag hade inte klarat en meter till. Inte en minut.
Men det hade man ju. Eller hur?
Ju närmare målet man kommer, desto mer slappnar man av och en återvändo känns då helt otänkbar.
Tyvärr Karin. Toan är trasig, du får åka tillbaka till jobbet och kissa....
Tyvärr Karin. Pga sjuk personal måste du jobba en vecka till innan du kan gå på semester.
Kiss på golvet.
En förångad Karin.
Samma psykologi. Same same.
Tre pass kvar...."
Så som livet är. På repeat.
"Tre arbetspass kvar. Och jag vet inte om jag klarar det.
Varför är det så?
Om någon skulle komma till mig och säga att det blivit något fel och min semester blivit senarelagd med låt oss säga en vecka, ja, då skulle jag dö. På fläcken. Rätt upp och ner.
Jag skulle vaporiseras i ett moln av svett och kortslutas av fukten från densamma. Puff och fräääääs.
Var tog hon vägen?
Allt känns jobbigt. Till och med fikarasten.
Jag tror att det är samma fenomen som när man är kissnödig. Ja, kopplingen kan måhända inte vara självklar, men psykologin bakom misstänker jag vara typ densamma.
Ni vet när man ska åka hem från jobbet och så står man där med handen på dörrhantaget och känner plötsligt en förnimmelse av kissnödighet.
Orkar jag gå tillbaka in för att gå på toa? Nä, jag håller mig till jag kommer hem.
Och för varje meter som man nalkas sitt hem känner man hur blåsan tänjs alltmer och när man står och fnipplar med nycklarna vid ytterdörren med kroppen formad som en potatisskruv tänker man:
Jag hade inte klarat en meter till. Inte en minut.
Men det hade man ju. Eller hur?
Ju närmare målet man kommer, desto mer slappnar man av och en återvändo känns då helt otänkbar.
Tyvärr Karin. Toan är trasig, du får åka tillbaka till jobbet och kissa....
Tyvärr Karin. Pga sjuk personal måste du jobba en vecka till innan du kan gå på semester.
Kiss på golvet.
En förångad Karin.
Samma psykologi. Same same.
Tre pass kvar...."
tisdag 10 juli 2012
tisdag 3 juli 2012
söndag 24 juni 2012
lördag 16 juni 2012
Om fotboll och annat oväsentligt
Sent i går kväll drog det stora vemodet in över det tämligen glesbefolkade landet i norr. Blodet rann ur våra hjärtan och den stackars muskeln stod och pumpade torrt i flera minuter innan våra blodkärl åter fylldes av den svartaste tjära.
Sverige är ute ur VM.
Inte utklassat, bara utslaget.
Vimplar, svindyra matchtröjor och "viftivift-kepsar" lades på stora bål som tuttades på. Dämpade diskussioner om vad som gick fel stegrades till hätska utfall mot domare, spelare och frampå småtimmarna, "den där pajasen Hamrén".
Själv gick jag bara och la mig, lite moloken och lätt stukad i min svenska stolthet.
Idag tävlar kvällisarnas experter om hur man på det fyndigaste sättet kan lynscha den svenska prestationen. Journalisterna framställer fiaskot som en skymf mot det svenska folket i allmänhet och en förolämpning mot journalistkåren i synnerhet.
Orkar inte.
Jag tycker mest synd om spelarna.
Även om jag med så många andra sett fram mot detta mästerskap och i lönndom faktiskt hoppats på framgång, så är det ju ingenting mot vad de arma lirarna har gjort. De lever fotboll. De andas det, äter det, drömmer det och skiter det. Det är deras yrke, hobby, barndom, framtid och tankar. Deras familjer lever i fotbollen och allt, verkligen allt, är på fotbollens villkor. De är alla stjärnor av varierande kaliber med bara ett enda mål: att vinna.
Jag misstänker att tjäran fortfarande flyter trögt i deras vener och att våra avbrutna gratisvimplar från Statoil väger tämligen lätt i jämförelse.
De gjorde nog vad de kunde. De var inte bättre.
Medan de nu tänker på det kan vi tänka vidare på vad vi ska grilla i kväll eller om jag behöver skicka med regnjackan när en av grabbarna sticker till en kompis.
Sverige är ute ur VM.
Inte utklassat, bara utslaget.
Vimplar, svindyra matchtröjor och "viftivift-kepsar" lades på stora bål som tuttades på. Dämpade diskussioner om vad som gick fel stegrades till hätska utfall mot domare, spelare och frampå småtimmarna, "den där pajasen Hamrén".
Själv gick jag bara och la mig, lite moloken och lätt stukad i min svenska stolthet.
Idag tävlar kvällisarnas experter om hur man på det fyndigaste sättet kan lynscha den svenska prestationen. Journalisterna framställer fiaskot som en skymf mot det svenska folket i allmänhet och en förolämpning mot journalistkåren i synnerhet.
Orkar inte.
Jag tycker mest synd om spelarna.
Även om jag med så många andra sett fram mot detta mästerskap och i lönndom faktiskt hoppats på framgång, så är det ju ingenting mot vad de arma lirarna har gjort. De lever fotboll. De andas det, äter det, drömmer det och skiter det. Det är deras yrke, hobby, barndom, framtid och tankar. Deras familjer lever i fotbollen och allt, verkligen allt, är på fotbollens villkor. De är alla stjärnor av varierande kaliber med bara ett enda mål: att vinna.
Jag misstänker att tjäran fortfarande flyter trögt i deras vener och att våra avbrutna gratisvimplar från Statoil väger tämligen lätt i jämförelse.
De gjorde nog vad de kunde. De var inte bättre.
Medan de nu tänker på det kan vi tänka vidare på vad vi ska grilla i kväll eller om jag behöver skicka med regnjackan när en av grabbarna sticker till en kompis.
 |
| Det är lugnt Zlatan. Hade alla spelat som du hade vi vunnit hela skiten! Bild från aftonbladet.se |
torsdag 14 juni 2012
No more babies
Vi ska inte ha fler barn. Vi har gjort vårt för att säkerställa framtida skatteintäkter och vår genbank kan lugnt leva vidare.
Suget efter fler barn är dock inget som försvinner med väl genomtänkta beslut och mogna avväganden.
Det finns där ändå.
Allt från sorgen över att aldrig få uppleva en egen graviditet eller förlossning igen till vetskapen om att de egna barnen blir allt större med allt mindre behov av mamma-gos och blåsningar på skrapade knän.
Då kan det vara bra att ta sig en blick på saker som man faktiskt slipper nu när barnen blir allt större.
Sådana bilder är bra för motivationen.
Dessvärre stöter man ju på en och annan också där man klickar runt.
Suget efter fler barn är dock inget som försvinner med väl genomtänkta beslut och mogna avväganden.
Det finns där ändå.
Allt från sorgen över att aldrig få uppleva en egen graviditet eller förlossning igen till vetskapen om att de egna barnen blir allt större med allt mindre behov av mamma-gos och blåsningar på skrapade knän.
Då kan det vara bra att ta sig en blick på saker som man faktiskt slipper nu när barnen blir allt större.
 |
| Behovet och utbudet av leksaker minskar |
 |
| Man kan lämna barnen obevakade mer än 15 sekunder |
 |
| De äter själva |
 |
| Som sagt |
 |
| De behöver inte be om saker så fort de behöver något. |
 |
| Som sagt. |
Dessvärre stöter man ju på en och annan också där man klickar runt.
 |
| Gustaf, november 2003. |
 |
| Albin, juli 2005. |
 |
| Axel, 1 minut gammal. |
 |
| Axel, 1 vecka gammal. |
Men beslutet är fattat.
Jajemän.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)