Stora lilla Axel

Ur-Karin, 31 bast.

I höst fyller jag 38 år.

Medelåldern smyger sig sakta fram i spegeln och visar sina gravitationstecken i såväl ansikte som kropp.

Men någonstans inom mig har min mentala ålder fastnat. Nej, jag tror inte att jag är sjutton. Inte trettio heller för den delen. Men ändå...

Varje gång det kommer in en kvinna född på 80-talet stående i begrepp att föda reagerar jag likadant för mig själv.

"- Oj, skaffa barn så ung. Tänka sig!"

När jag sedan tänker tanken lite längre och inser att kvinnan faktiskt är runt trettio visualiseras min egen ålder med en iskall faceslap. Wake up!

Vid ett tillfälle när jag arbetade på en BB-avdelning för några år sedan satt jag och en kollega och pratade om Facebook i fikarummet under en välbehövlig rast då en ung liten sommarjobbare på typ 16 lade sig i konversationen
"- Men guuu va cooolt, asså. Jag trodde inte såå gamla hade Fejsbook, typ!?"

Hur gammal känner man sig då? Hur gammal trodde hon att vi var? Under 65 får man väl hoppas att hon räknat ut eftersom vi fortfarande yrkesarbetade.
Och vad svarar man på det?

"-Ja, jag har ett Facebook-konto. Jag Twittrar till och med. Jag har en dator, en mobiltelefon, tv och kontaktlinser. Det är bara det att jag även har långa bröst, fler magar och lite fler nyanser i mitt spröda hår. Frågor på det? Ungjävel!

Jag minns att min mormor ofta sa att man inombords alltid kommer att känna sig som samma unga människa, oavsett åldern och dess obevekliga förändringar. Och kanske är det dit jag har nått? Min ur-Karin har landat på en ålder av kanske 31 år och där inne kommer hon föralltid att vara densamma.

Måste nog Twittra lite nu.....

Ett våtvarmt omslag

Att klaga över värmen? Aldrig!

Detta är ingen klagan. Detta är ett iskallt konstaterande.

Jag har en hinna över kroppen, en klibbig film över uppluckrad hud. Jag öppnar alla fönster men möts av fuktig trasa som lägger sig över andningsvägarna och liksom täpper till.

Nästan trettio grader. I en månad.

Blåbären ser ut som skrumpna svartpepparkorn och de smörstekta kantarellerna låter vänta på sig.

Gräsmattan har blekts till en nyans liknande håret på mina solmätta söner och inte ens ogräset skrattar längre.

Men jag klagar inte. Aldrig.

Jag har ju inte sett en mördarsnigel-helvetes-jävel på flera veckor. De har nog rest till västkusten allihop.

Det kan de allt ha!

Ja, sniglarna alltså....

Här törstar vi vidare. Håll ut och lev i minnet av den fantastiska sommaren. Fortare än vi vill tro är november här.

Glasan, 30 år senare...

I de första sju åren av mitt liv var varma sommardagar synonymt med ett besök vid Glasbrukssjön. Det packades ner smörgåsar och kaffetermos i mammas cykelkorg. Mariekex och saft i blekdiskade sirapsflaskor med ljummen jordgubbssaft fanns med, tillsammans med Nivea solkräm och senaste numret av "Husmodern". Med fötter i kulörta trätofflor trampades det sedan frenetiskt med de små spinkiga flickbenen fram på Sjöängsvägen innan vi svängde ner mot den alltid lika svala sista grusvägsbiten innan vi var framme vid badplatsen.

Så idag var jag där igen. Jag och mina barn.

Kaffe: check. Pissljummen saft: check. Mariekex: check. Solkräm: check. Husmodern: nope. Finns den kvar överhuvudtaget?

Men svalkan på grusvägen tillsammans med det nästan trolska ljuset bland de tusentals ormbunkarna för mig down the memory lane tillbaka till, låt oss säga, 1976. Hur många gånger har man gått eller cyklat här? 1000? Eller är det bara ett förvanskat minne? Kanske var det bara tre gånger? Måste fråga mamma....

Efter den grusknastrande promenaden, vilken kändes betydligt kortare än vad jag vill minnas, kom vi fram till badplatsen. Så liten?

Branta klippor rätt ner i det kolsvarta vattnet. Lukten, jag minns den med. En blandning av sand, kaffe, solkräm och sumpmark i ett. Jag klev i med fötterna i det iskalla brunfärgade insjövattnet. Bakom mig slänger G och A av sig sina shorts och kastar sig förbi mig ner i vattnet med de så karaktäristiska "iiiihhhhhhh"-lätena som troligen känns igen hos världens alla språk.

Här i Glasan sluts en cirkel. Fram med jordgubbssaften! Det skålar vi på!

Åhh, den ljuva sommartid?

Efter att i flera veckor uttalat frasen:
"Sen i sommar ska jag...."
måste jag nu inse faktum; sommaren ÄR här.

En blick på termometern och en annan i almanackan klargör med en knivskarp tydlighet att vi nu är mitt inne i den tid som vi alla trängtar så hett efter nio månader om året.

Kanske har min oförmåga att inse årstiden att göra med det faktum att jag de facto står helt utan semester detta år. Kanske är det så att jag på något Freudianskt-försvarsmekanism-plan har trängt bort sommaren ur min agenda för att träda in i de mörka höstmånaderna utan en känsla av att jag missat något. Kanske är det så....

Men jag har uppenbarligen inte bara förträngt sommarens ankomst på ett mentalt plan. Min kropp verkar vara inne på ett liknande förträngningsspår. Med ben så vita att de blå blodkärlen ser ut som en karta över ett floddelta i ett vintervitt landskap drar jag på mig mina shorts och vägrar att skämmas. Aj då, visst missat att raka benen också.... Jaja, lite skog som kantar flodernas slingriga framfart gör väl bara bilden mer trovärdig, antar jag.

I september åker familjen till Grekland. Då börjar min sommar. På både ett mentalt och ett fysiskt plan.
Hoppas jag.

Dags att kapitulera?

En skandal, ett tidernas fiasko. Igen.

Tidningarnas journalister tävlar i superlativen gällande Anna Bergedahls uttåg ur schlagercirkusen häromkvällen.

Jag frågar mig i förundrad stillhet; bryr sig folk egentligen? På riktigt, liksom?

Sedan när stod "Eurovision songcontest" synonymt med god smak och högkvalitativ musik? Har det någonsin varit så?

Att Sverige inte gått vidare till final kanske snarare ska ses som ett tecken på att vår musiksmak inte platsar i sammanhanget. För detta måste väl ändå vara en musiktävling, som om man tittar på de senaste årens vinnare, inte helt klockrent förknippas med bidragens kvalitet.

Jag har inte sett en enda av semifinalerna och kommer heller inte beskåda aftonens skönsångsfinal. Men i ärlighetens namn; är det inte de svenska deltävlingarna som är de roliga?
Sedan östeuropas platinablonda ompa-ompa kalkoner gjort sitt intåg är vi totalt chanslösa. Det känns som det närmsta sverige har kommit en låt med vinstchans de senaste åren är "Tingeling" från förra året. Om det är det som krävs för att ha en chans så känner jag mig stolt över bo i ett land som inte platsar i "le grande finale".

Heja Sverige!

Att blomma om och om igen...

Våren är verkligen en speciell årstid.

Överallt föds nya avkommor, såväl på jobbet som här hemma på tomten. Samtliga av våra tre fågelholkar är numera befåglade av tre tämligen barntäta familjer. Ett evigt kvittrande överröstar små bäbispippiröster och avbryts ibland av ilskna blodtörstiga skator som gör misslyckade utfall mot de väl bepansrade funkisvillorna långt upp i tallarna.

Tillsammans med de fuktiga, ännu ljusa nästan genomskinliga löven känns hela världen som ny. Frisk, fräsch och redo att börja om.

Tänk om man funkade så som människa också. Att man en gång om året, låt oss säga på hösten, tappade allt hår, all gammal grådaskig hud och liksom bara försvann i ett par månader. Att man liksom kyldes ner till ett slags dvala för att sedan framåt vårkanten sakta börjar tinas upp. Ut växer ett friskt glansigt hår, hyn är fast och fräsch som på en persika och energin som växer inom en kan liknas vid levnadsglädjen hos en kvickrot.

Men tyvärr. Trots att vi Homo Sapiensar är perenna så behåller vi våra lövverk år efter år. Lite tunnare. Lite gråare. Och barken den jäkeln, den har en tendens att plissera sig. Suck!

I morgon ska jag till frissan och färga håret. Nej nej. Över mig vinner inte tiden! Så det så!

Drömmar om sommar

Varje morgon stämmer kvarterets lokala fågelkör upp i gemensam hyllningssång till den annalkakande årstiden. De vet något som vi andra börjat betvivla; det kommer att bli varmare, det kommer att bli sommar.

Aldrig har väl våren tvekat så länge. Det måste ömma rejält i knopparna i år och solen verkar vara blygare än någonsin. Jag väntar alltmer otåligt på den explosion av utslagna bladverk som brukar skämma bort oss vid denna tid varje år. Kom nu för bövelen!

Jag längtar till vidöppna dörrar med korsdrag som smekningar mot solbränd hy.
Doft av solkräm och blåstång.
Kvällar i linne och nakna fötter.
Sandiga bullar och kaffe i plastmugg.
Isande hopp i Ålandshav med upptining på solvarmt båtdäck.

Jag vill tröttna på grillat och Rosé.
Jag vill känna mig blassé över solens kärleksfulla strålar.


Kom igen nu våren. Ge mig lite kärlek.

Pappa-engagemang

Jag läser att det kommit ett förslag på att döpa om MVC (mödravårdscentralen) till FVC, Familjevårdscentralen. Allt detta för att inte papporna ska känna sig diskriminerade.

*tystnad*

Jag häpnar. Munnen är halvöppen och ögonlocken blinkar. Jag fattar inte.

Ska vi börja ta blodtryck och urinstickor på de blivande papporna nu också. Blodsocker? SF-mått (magmått)?

"- Jaha du, Jens! Nu ser jag här att ditt Hb har gått ner lite grann. Äter du järntabletterna som jag ordinerade?"
"- Ja, jag började", svarar den skamsne blivande fadern ertappat. Men jag blev så hemskt hård i magen!"
"-Mmmmm". Jag lägger huvudet på sned. "Men, vännen. Du vet ju att ni är två om det här. Så länge bajskorven inte väger mer än fyra kilo eller har ett hattmått på över 38 cm så får du leva med det. Och förresten; du smörjer väl mellangården med mandelolja morgon och kväll?".

Ja, jag vet inte. Tanken på att söva ner en och annan blivande pappa på förlossningen har dock slagit mig en och annan gång. Så det kanske ligger något i att engagera hela familjen.

Framtiden ligger öppen.

På tisdag....

Nu är det bara dagar kvar.... Jag räknar minuterna och jag känner hur klådan börjar sprida sig genom kroppen och i min sedan länge avdomnade shoppinglob i skallen.

Lön.

Det är knappt jag minns hur det känns efter snart tre år av studiemedel och föräldrapenning.

Pengar. Pengar till annat än mat.

Cashen kommer snart...

Vad ska jag köpa då?

Nya skor, förstås.
Ett par jeans där hålen inte avslöjar om jag rakat benen eller ej.
Lite nya toppar utan amningsvänliga luckor över tuttarna.
Nääää, nu vet jag;
En helikopter (jag har ju sett att helikopterplattan på Sös nästan alltid är tom, till skillnad från den förbannade personalparkeringen)?

Ojojoj...
På tisdag på tisdag, på tisdag.......

Jag, en sann djurgårdare?

"- Djurgården, Djurgården, Djurgårdeeeeeeeeen!"

Kan ni se mig framför er, iklädd DIF:s matchtröja, röd-, blå- och gulmålad i ansiktet, ilsket skrikandes "Domarjävel"?

Jaså? Det kan ni? Lite förvånande faktiskt. Det kan nämligen inte jag....

Jag skulle nog snarare beteckna mig som ett av de mer oengagerade fansen i Djurgårdens inte alltid så stolta stall av supportrar. Inte så att jag är otrogen eller så. Oh, nej! Inget annat lag göre sig besvär för att vinna min gunst. Det är nog snarare så att jag innerst inne egentligen bryr mig väldigt lite om hur det de facto går för det laget som jag en gång valde att "heja på".

Jag är helt enkelt en j-vligt usel supporter. 521 elitseriematcher spelas under större delen av året och jag skulle aldrig ens drömma om att öppna DN:s sportbilaga för att se hur det har gått. Men nu !!!!

Dags för final! Då vaknar en spirande känsla av supportism (opportunism?) inom mig och helt plötsligt har ishockey blivit grejen för dagen och, ta mig tusan, jag ska nog till och med titta på matchen i eftermiddag på femman.

"-SM-Guld, SM-Guld, SM-Guuuuuld!"

Mammas bebis. Forever.

Så, nu är det på något sätt officiellt. I denna familj har vi längre inget bebis. Ingen spädis iallafall.

Axel fyllde ett i torsdags. Stora killen.

Men ändå alltid min bebis. På något sätt.

För er som undrar..

Nä, jag har inte dött.

Men ALLT som inte innefattar arbete, mat, sömn och familj är helt bortprioriterat för tillfället.

Det är med en skräckblandad förtjusning som jag drar på mig min gröna pyjamas inför varje arbetspass. Men ändå, för varje pass som går känner jag mig också liiiiite säkrare och kanske kommer mitt synfälts tunnel vidgas något så att även saker som bloggande kommer att åter få plats i mitt komprimerade liv.

Tills dess;

Ha det så bra!

Helt ok

I dag jobbar jag "kväll".

Jag gillar det.

Att få vakna utan väckarklocka och obekymrat kunna "lalla" omkring en hel förmiddag. Lite slösurf, en djupdykning i den annars så nonchalerade DN och kanske ett varmt bad.

Jag gillar det.

God morgon!

Trött, tröttare, Karin....

Hemma efter jobbet.

När jag blundar flimrar CTG-kurvor förbi och fötterna pulserar av minnet av de svarta Foppa-tofflorna.

Att vara ny på jobbet är alltid jobbigt, men att i kombination dessutom vara ny i yrket späder på slitaget både till det yttre, men framförallt till det inre.

Nu vill jag bara sitta och stirra rakt ut i några timmar.

Eller i fem minuter i allafall. Okej, killar?