Fantastiska kvinna

Nu är det klippt

Så där ja. Sommarfärgen på plats.

Nu kan inte bara våren komma, skicka in sommaren på en gång.

Tre veckor

Ett halvårs väntan börjar lida mot sitt slut.

Tre veckor till dagen F. Flyttdagen.

Mycket är redan nerpackat men det mesta står kvar på sin plats, lyckligt ovetande om det kaos som snart kommer rubba tillvaron.

Först, på pappret, skulle vi ha gott om tid att genomföra flytten. Hela fyra dagars överlappningstid stod oss till godo och även om detta skulle innebära dagar med dubbla lån så var det ändå en rätt så skön känsla att veta att hela bohaget inte behövde förflyttas på en ynka dag. Nu med allt banktjafs, som jag tidigare beskrivit och en inte helt väl inplanerad påskhelg, har vårt utflyttningsdatum förflyttats flera dagar och verkligheten ser ut att bli lite, låt oss säga, rörig.

Man får god lust att magasinera hela klabbet redan idag, flyttstäda och sen ta in på hotell för tre veckors uppladdning. I stället vadar vi nu fram bland dammtussar stora som får och sicksackar mellan kartonger och allsköns saker som ska kastas, funderas över eller bara lyftas i väg när startskottet gått.

Men snart är vi där, på plats, och då kan det roliga börja. På riktigt.

Köpsugen någon?

Jaha ja.

Lyckad kampanj?

Vilka känslor väcker annonsen?

Ha-begär eller empati?

Från H&M´s Marni-kampanj

Och ärligt talat: vem använder dräkt och när (förutom de där på banken efter tre)?

Vad gör de på banken efter tre?

I en tid av fullständig tillgänglighet kvarstår en rest av det gamla. Som en doft av kokkaffe på en vedspis, en teve av trä och det osannolika i en kvinnlig brandman fortsätter bankerna att hävda sin självklara rätt att stänga klockan tre.

Om mindre än en månad ska de sista pappren skrivas på och flytten kan fullbordas. Datum är satt till den andre april och tiden spikad till 12:00.

Jag arbetar den dagen.

Jag har som bekant inte ett jobb som i något som helst avseende kan utföras på annan plats än just där det utförs. Jag kan med andra ord inte ta med mig en födande kvinna uppkopplad med ctg och EDA-pump i bilen för att åka till ett mäklarkontor på Kaptensgatan. Av rent logistiska, men till viss del även säkerhetsmässiga, skäl. Jag menar, for just in case, bör jag ju även ha med mig en obstetriker, narkosläkare, operationsteam, barnläkare, neoteam med mycket mera. Och ni hör ju. Hur ska jag kunna övertala alla dessa att hänga med? Och jag har ju dessutom sålt minibussen.

Ni kanske tänker att jag kanske jag hasta iväg på lunchen. Jag väljer att lämna det okommenterat. Ni som jobbar inom vården förstår varför. Hmpff!

Nä, så jag undrade lite försynt om tiden kunde ändras till låt oss säga: tre? Men döm om min helt ärliga förvåning när jag fick svaret att det måste ske inom banktid. Banktid? Jag trodde att det var ett begrepp lika inaktuellt som industrisemester och hemmafru. Banktid? Jag kan ju sitta hemma och betala räkningar klockan 19:00 på julafton och föra över pengar mellan konton vid tolvslaget på nyårsafton. Existerar alltså detta begrepp fortfarande?

Nu får då alltså det högtidliga överlämnandet ske med fullmakt och så även för säljaren då denne jobbar som lärare. Vad tror folk egentligen att man jobbar med?

På bank?

Danske Bank kl 15:03?

En månad kvar

Idag är det en månad kvar till vi får tillträde till nyhuset.

Väntan har varit lång och flytten har ibland känts så avlägsen så att jag ibland undrat över om allt bara är en dröm.

För min man har definitivt väntan varit en ren mardröm då jag på daglig basis terroriserat honom med kulörprover, tygbitar och möbelkataloger.

"- Nu har jag en ny idé, Darling. Vi ska köra den här tapeten i hallen istället."

Vändorna har varit många och hallen har nu (för tillfället?) landat i att få vita väggar och en garderobsvägg med hela skjutdörrar i svartmålad ek. Sen kan man ju alltid blinga hallen med textilier och lull-ull.

Så tänker jag. Just nu.

Det är tur att jag har en tålmodig man.

Ny design

Testar runt lite.

Vad tycks? Lite tråkigt eller?

Tacksam för input!

Det finns många karlar som vill prata och behöver tjäna pengar

Saxat från underbaraclara.se

Lite har ju hänt genom åren. 

Och vilket tålamod växeltelefonisten har. Jag bugar.

Fynd

Att flytta innebär sjukt mycket jobb. Allt ska gås igenom, varenda kartong ska nagelfaras och sorteras. En kul grej med allt sorterande är allt man hittar i bortglömda gömmor. Som gamla foton till exempel.....:

Jag blåser ut ett ljus. Lägg gärna märke till att ljuset inte ens är tänt.

En lite svängom. Här vill jag att ni noterar den hypermoderna trä-TV:n i bakgrunden.

Kommentarer överflödiga.

Jag och älskade Offa.

Ranelid

Okej. Nu är jag sist på bollen igen. Eller bollen ligger ju inte ens kvar på plan, den bärs just in i förrådet i en nätpåse tillsammans med 13 andra bollar av den assisterande coachen. Men jag ser den där i påsen....

Hur som helt såg jag just Ranelids bidrag från Mello på You Tube. Herregud.

Jag finner inga ord.

Man vill ju gärna tro att denna man är en ironiskt geni. En man som likt Ernst Billgren driver med samtidens beundran inför kändisskapets väsen och att varje steg han tar inom media är en väl uttänkt taktik för att nå ett högre mål. Man skulle ju gärna vilja tro att han anlagt sin gula hudton enkom för att bevisa absurditeten i människans eviga strävan att förändra sitt utseende och att det så omtalade Ranelidska språket är uppfunnet bara för att poängtera att pretentiöst ej är det samma som bra.

Men nej. Jag är rädd för att det inte riktigt är så. Jag tror rentav att vi har att göra med en ganska skadad själ. Hans högljudda rop efter uppmärksamhet kan egentligen bara liknas vid ett hungrigt nyfött barn. 

"- Se mig, annars skriker jag ännu högre!"

Det är kanske synd om karln. Hans hybris och narcissism döljer en osäkerhet som skymtar fram ibland där under den orangea hudkostymen i form av att han om och om igen talar ut i pressen om hur oerhört sårad han blir av alla elaka kommentarer. Med den blonda tuppkammen slokande ner lite sorgset över ena ögat.

Jag väljer att ömka stackarn.

Tacka vet jag detta:

Men hjärtinfarkt då?

Att som snart fyrtio-åring prata om vuxenpoäng är inte bara patetiskt. Det är ju direkt löjeväckande.

Vuxenpoäng pratar man om när man är under tjugo och inget hellre vill vara än just vuxen. Att få gå på systemet och inhandla billigt tyskt Liebfraumilch och att få backa in på en parkeringsplats på stormarknaden utan att en sönderstressad och inrökt körskolelärare sitter bredvid och manar på ömsom lugnar ner.

Vuxen. Thats the shit...

Men trots att det måhända är en löjlig företeelse att tala om vuxenpoäng i min ålder så måste jag nog ändå bara förtälja att jag i dag tagit en Bulls eye i just detta spel.

För ni som anser att det är moget och vuxenpoängigt att inneha ett träningskort på ett oglammigt gym vill jag bara tala och att det är typ TW-poäng på att just säga upp detsamma.

Jag har nämligen, med nyharklad strupe, högt och med den djupaste stämma jag kunnat uppbringa, meddelat den lille pojkvaskern i receptionen på gymmet att jag minsann ville säga upp mitt medlemskap. Beredd på allsköns förmaningar om vikten av träning och god fysik stod jag liksom "en garde", beredd med ett tiotal förberedda argument som skulle golva den lille träningsklädde lintotten.

-"Jaha, ja, svarade den lille med målbrottet plågsamt närvarande i stämman. Det går väl bra. Det gör du hemifrån på våran hemsida! Hur enkelt som helst!"

Men.... Vad är nu detta?

-"Risken med hjärt- o kärlsjukdomar då? Diabetes? Ryggproblem?!"

Men nej.

Det var allt han sa. Mina argument fick sväljas ner tillsammans med den hälsodryck som jag i ren förvåning  chockinköpte.

Har nu via datorn sagt upp mitt medlemskap och undrar lite om de intjänade vuxenpoängen egentligen kan inkasseras.

Men ja, ångesten innan kan nog berättiga poängen.

Sitter nu och funderar på hur man samlar poäng på äldreboendet. För jag har en känsla av samlandet lär fortsätta livet ut....

Fatta vuxenpoäng att ta MC-kort?!

Garderobschock

Det går inte många minuter utan att jag tänker på flytten. Mer än tio händer nog bara undantagsvis. Det skulle vara när jag sover då, för ännu har jag inte drömt om det. Det är väl någon slags själslig självbevarelsedrift för att förhindra att jag bokstavligen springer in i en av de svartmålade väggarna på nya huset.

I mina tankar har nu fokus förskjutits från vardagsrum och kök och jag är mer i hallen och far runt. Vi har tänkt att skaffa en garderob med skjutdörrar över en hel vägg för att slippa se galonisar, gummistövlar och makens 500 par sneakers med mycket mera.
Men vet ni vad en sådan dylik installation kostar? Är det bara jag som trott att att man skulle kunna smita förbi kassorna på byggvaruhuset med ett cirka 5000-kronor lättare konto?
Det visar sig nämligen att bara dörr (-j*vlarna) kommer att gå lös på i runda slängar 25 papp. Och inredningen typ lika mycket....

Jag är chockad.

Vi går mot ljusare tider

Ny hårfärg och nytt läppstift.

För det är jag värd.

An absent mind

En och en halv månad kvar och mitt sinne är överallt utom i denna blogg.

Hav överseende kära läsare.

I'll be back...

Ett hem i förfall

Det är ju dryga två månader till flytten går....

Men ändå.

Jag har helt tappat sugen för det här hemmet.

Tavlorna i vardagsrummet som hänger på sniskan efter ett våldsamt upplopp med kuddar som tillhyggen får liksom hänga så. Det känns onödigt att rätta till.

Blommorna dör en efter en och som skrumpna mumifierade lik står de i sina knastertorra jordar och väntar på den sista vilan. Men jag orkar inte slänga dem.

Snart ska hemmet vikas ihop i kartonger och fram tills dess får det liksom vara.

Inspirationen känns förbrukad i detta hem och istället har jag i tanken redan flyttat. Jag vet redan i princip var de sneda tavlorna ska hängas upp och vilka växter som skall införskaffas till de stora fönstren i det nya huset.

När jag tänker efter så är det ett under att vi faktiskt förmått oss att slänga ut den halvnakna granen och att vi dessutom bemödade oss med att ta av allt tingel innan han hjärtlöst slängdes ut på trädgårdskomposten.

Två månader. Det är en ganska lång tid.